Det råder en alldeles särskild manodepressivitet bland engelska journalister varje gång de ska bevaka en landskamp för England. Jag brukar ibland kritisera svenska sportjournalister för att vara alldeles för mycket av hejaklacksledare när det gäller det svenska landslaget, men engelska journalister löper å andra sidan den tydliga risken att bli alltför mycket av gnällrumpor.
Matchen mot Malta igår var ett tydligt exempel på detta fenomen. Först var det mängder av sura och spydiga kommentarer när England under den första halvtimmen bara hade mäktat med att göra 1-0 och inte redan sprungit iväg med matchen, trots att England utöver målet hade tvingat Maltas målvakt till åtminstone tre-fyra kvalificerade räddningar.
När sedan Dele Alli gjorde 2-0 till England knappt tio minuter efter det första målet så ändrades tonläget omedelbart. Helt plötsligt fick man lust att rycka tag i någons skjortkrage och utbrista att det är för i helvitte bara Malta ni möter på hemmaplan. När sedan andra halvlek mest blev en långtråkig transportsträcka så blev tonläget återigen förbittrat.
Matchen mot Malta var självfallet inte huvudnumret under det här landslagsuppehållet. Det kommer istället på tisdag när England möter Slovenien på bortaplan. Slovenien som följde upp sin poäng mot Litauen på bortaplan i första omgången med att vinna med 1-0 hemma mot Slovakien under lördagskvällen.
En vinst i den matchen och vi måste säga att Englands VM-kval onekligen har börjat väldigt bra. Allra helst som samtliga övriga lag i gruppen har tappat ytterligare poäng längs vägen. Det ska i det läget väldigt mycket till för att England ska missa gruppsegern och VM-biljetten. Imponerande på sitt sätt givet det allmänna humöret kring England.
Men det kan vara värt att inte bara titta på Englands matcher under hösten och säsongen som VM-kvalmatcher, utan också som en öppen anställningsintervju för Gareth Southgate. För är det två saker som framkommit under dessa dagar så är det att Southgate vill ha jobbet, samt att det verkar finnas en stark opinion för honom i journalisthögen.
Southgate förklarade sig ointresserad av uppdraget när det var ledigt i somras, men det var med anledning av förståelsen att det då inte skulle vara en permanent position, utan en interimslösning, i väntan på någon annan. Han var inte intresserad av den uppgiften då, men bedömde situationen annorlunda när Sam Allardyce fick sparken.
Southgate har genomgående i media beskrivits som en snäll, trevlig och sympatisk person. Det är inte svårt att föreställa sig att den helyllebilden av Southgate ligger tämligen rätt i tiden, när FA rimligtvis borde vara desperata att tvätta bort den offentliga bilden av landslagsledaren som varandes girig, arrogant och oförskämd.
Det vore inte nödvändigtvis något dåligt val. Det pratas ofta om konflikten mellan klubbar och landslag i England. Vad FA kanske skulle behöva göra för att stå starkare i den konflikten är att bygga upp sin egen interna coachstruktur, oberoende av klubbarna. Att rekrytera, utbilda och anställa till samtliga poster in-house istället för att varje gång ge sig ut på marknaden.
Det säger sig självt att ett sådant upplägg skulle fostra långsiktighet betydligt lättare än att kastas mellan olika personligheter som Kevin Keegan, Sven-Göran Eriksson, Steve McClaren, Fabio Capello, Roy Hodgson och Sam Allardyce och så vidare. Det skulle skapa en organisation bakom det engelska landslaget istället för som idag en mer eller mindre total personbundenhet.
Det är inte ett system som England är vant vid men det är heller inte ett system som är värt att rynka på näsan åt. Det har fungerat alldeles utmärkt i ett flertal länder. Sverige hade framgångar under en längre tid med Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck. Tysklands Reboot som slutade med en VM-titel bygger på ett sådant tänk. Wales EM-succé likaså.
Det skulle också förflytta maktbalansen i landslaget. Det upphör sällan att förvåna när England ska utse en ny förbundskapten hur det uppstår en diskussion kring vilka kandidater som skulle eller inte skulle accepteras av spelarna. Som om patienterna tagit över sjukhuset. Här blir det en icke-fråga, spelarna får antingen acceptera strukturen eller tacka nej till landslaget.
Gareth Southgate har sagts ha problemet att han inte åtnjuter spelarnas respekt som förbundskapten. Det är oklart hur mycket sanning som ligger i detta påstående eller hur mycket som är en funktion av den engelska stereotypen av en manager eller förbundskapten som den hårdföre autokraten som resulterar i att Southgate bedöms som ”för snäll” för jobbet.
Samtidigt påpekas det i alla andra sammanhang hur den stereotypen är hopplöst omodern. Så även i det avseendet kan det ju visa sig att Gareth Southgate helt enkelt är en kandidat som ligger helt rätt i tiden. Och rätt ansikte utåt.