Premier Leagues enorma popularitet håller på att rita om den globala och europeiska fotbollsgeografin. Med populariteten har kommit exponentiellt ökande TV-intäkter för de engelska klubbarna vilket har fått flertalet av de europeiska superklubbarna att omgruppera och värdera läget, för att använda ett militärt språkbruk.
Det senaste året har sett flertal exempel på just detta. Det började med uppluckringen av UEFA:s financial fair play. Därefter drogs den gamla idén med en europeisk superliga fram ur skrivbordslådan. En idé som snart antog ny skepnad i form av en global världsliga. Allt i själva verket i syfte att skapa ett konkurrenskraftigt alternativ till Premier League.
Det första självklara steget för de europeiska superklubbarna var dock att först så att säga tömma Champions League-spargrisen. Där drev dessa klubbar igenom dels fyra garanterade platser i Champions Leagues gruppspel till de fyra högst rankade ligorna, dels en förändring av intäktsfördelningen att belöna historiska meriter. Även det till gagn för storklubbarna.
Det var en reform som i sin tur skapade ilska och frustration i de mindre länderna och ligorna. Den nye UEFA-bossen Aleksandr Ceferins valfläsk gick i stor del ut på en kritik mot reformen. EPFL, den europeiska ligaorganisationen, har varit våldsamt kritisk mot reformen av Champions League som man menar stänger dörren för många av deras medlemmar.
Kapitalinflödet i engelsk fotboll har fått de europeiska superklubbarna att se om sina egna pengabingar. Samtidigt som resurserna jämnas ut inom engelsk fotboll så blir den ekonomiska koncentrationen och resursklyftorna i den europeiska fotbollen bara allt större. Det är redan väldigt svårt för klubbar från mindre länder att hävda sig. Det är på väg att bli svårare.
Den strategiska frågan för dessa klubbar måste således vara hur de ska hantera och bemöta den här utveckling. Mycket talar för att den enda framkomliga och kanske också oundvikliga vägen är en slags regionalisering. Det vill säga att flera länder inom vissa regioner går samman och bildar gemensamma ligor för sina respektive största klubbar.
Så sent som igår så rapporterades det i dansk media om hur det finns planer på en slags nordeuropeisk superliga med lag från Sverige, Norge, Danmark och eventuellt Holland, Belgien och Skottland. En variation på en idé som har funnits i lite olika former vid olika tillfällen genom åren. En idé som i alla fall i Sverige möts med minst sagt ljummen entusiasm.
Det är så klart alltid möjligt att sådana här idéer är politiska manövrar av de större klubbarna i sina respektive regioner. Att hota med utträde ur det nationella seriespelet för att sätta tryck på sina egna förbund antingen att jobba hårdare mot europeiska beslutsfattare, eller att tilldela dem en större del av den nationella TV-kakan.
Det kan mycket väl vara på det viset. Befintliga nationella strukturer är väldigt starka inom fotbollen. De släpper inte greppet i första taget. Min syn är dock att utvecklingen mot mer regionala ligor i Europa förtjänar att utvärderas mer seriöst än enbart som ett politiskt tortyrinstrument. Det är i själva verket kanske en förutsättning för överlevnad på den europeiska arenan.
Alla förslag om superligor eller regionala ligor och så vidare sätts nästan utan undantag i motsatsförhållande till befintliga nationella ligor, såsom till exempel Allsvenskan. Men det måste inte ses på det viset. Ett möjligt angreppssätt, inte minst i mindre länder och ligor, är att genomföra den nationella ligan under ena halvåret, och den regionala ligan under det andra halvåret.
En säsongsstruktur som skulle kunna sägas påminna lite om den apertura- och clausura-struktur som är rätt vanlig inom sydamerikansk fotboll. Detaljerna går alltid att putsa. Det behöver inte ens vara ett stängt system. Klubbar kan kvalificera sig för vårens regionalliga på våren genom sin nationella liga under hösten. Och till Champions League via respektive regionalliga.
I mina ögon vore det en intressant utveckling. Samtidigt påminns jag ihärdigt om en av Bill Clintons påstådda politiska lagar: Alla är alltid för förändring i generell mening. Ingen är däremot för förändring när det är de själva som är föremål för förändringen. Fotbollens hierarkier är djupt konservativa och trögrörliga.
Det är i själva verket ett tungt skäl till att så många klubbar och ligor har hamnat på efterkälken i den moderna fotbollen. Även om det är mer populärt och politiskt gångbart att skylla det hela på de elaka storklubbarna.