Livet som Premier Leagues kungar och regerande ligamästare har verkligen visat sig vara allt annat än lätt för Leicester. De har redan fler förluster den här säsongen än vad de samlade på sig under hela förra säsongen. Mer oroande än att Leicester förlorar matcher är däremot att de i flera matcher har blivit helt utspelade.
De visar upp en oroväckande uppgivenhet och energilöshet i ligaspelet, liksom ett oroande tecken är att de släpper in så många mål på fasta situationer. Vad händer med Leicester är en förhållandevis vanlig fråga hittills under den här säsongen. Något överdramatiserat kanhända. Man kan hävda att det enda vi ser är en så kallad reversion to the mean, en återgång till det normala.
Det lite märkliga är så klart att den svaga ligaformen inte har överförts till Champions League där Leicester tvärtom har två segrar på sina två första matcher, bland annat en mycket meriterande vinst mot Porto, och ligger i spår för att faktiskt vinna gruppen och ta sig till slutspel. Är det Premier Leagues Leicester eller Champions Leagues Leicester som är lagets rätta ansikte?
Inför säsongen nämnde jag några viktiga frågor för Leicester. Skulle de kunna få samma utväxling på sin taktik den här säsongen? Skulle de kunna hantera tappet av N’golo Kanté? Skulle förra säsongens arbetsvilja och lagmoral kunna reproduceras? Skulle de kunna kombinera Premier League med Champions League? Skulle spelarna kunna hantera pressen att spela som regerande ligamästare?
Det har för all del bara hunnit med att gå åtta ligamatcher, vilket i och för sig inte är ingenting utan faktiskt en fjärdedel av säsongen. Men det ligger för närvarande mycket nära till hands att helt sonika bara svara preliminärt nej på samtliga dessa fem frågor. Nej, det har Leicester helt enkelt inte klarat av hittills den här säsongen.
Hur kommer då det sig? En första fundering är så klart att Leicester förra säsongen spelade en match i veckan i Premier League som då var det största och mest fantastiska som stod på programmet. Den här säsongen står också Champions League på schemat, vilket kan vara både första och sista chansen för många av Leicesters spelare att alls få spela.
Det går inte heller att bortse från att stora delar av förra säsongen var en enda lång fest för Leicester. De var redan från början den osannolika utmanaren och avslutade som det defilerande skrällgänget. Hela säsongen var en enda lång helg och högtid. Den här säsongen har ligaspelet antagit alltmer av en slags vardagskaraktär.
Det ser också ut att vara problem att hantera motgång. Leicesters förra säsong var unik i det avseendet att den knappt innehöll några motgångar. Och ett lag som har spelat i medvind och triumf under ett helt år är inte nödvändigtvis vana vid att hantera motgångens tristess. Det märks på arbetsviljan hos spelarna, harmonin mellan dem, och hur laget inte längre hänger ihop lika väl taktiskt som förut.
Det vore samtidigt både dumt och onödigt att måla fan på väggen. Som sagt är vad vi ser kanske i första hand en återgång till ett tillstånd av normalitet för Leicester. Förra säsongen var undantaget för Leicester, inte denna. Mycket av Leicesters svagare ligaprestationer går också att spåra till att laget presterat sämre än förväntat både i försvaret och i anfallet.
Och kanske är frågan inte så värst mycket mer komplicerad än så. Det fanns inför förra säsongen stora frågetecken kring Leicesters mittbackspar men Wes Morgan och Robert Huth gjorde kanske sina livs säsonger. Den här säsongen presterar de båda mer normalt. Jamie Vardy var i sitt livs form förra säsongen, den här gången går inte allt hans väg. Och Daniel Amartey är ingen N’golo Kanté.
Samtidigt som Leicester så här långt kan ha haft Premier Leagues allra tuffaste spelschema, bland annat med bortamatcher mot Liverpool, Man Utd och Chelsea. Kronan vilar måhända inte lätt på Leicesters hjässa. Men det finns skäl att tro och hoppas att kronan vad säsongen lider framåt i tiden faktiskt kan börja vila allt lättare för Leicester.
Även om det ser tungt ut just nu för Leicester. Innan dess får Leicester fortsätta hitta sin spelglädje i Champions League.