Det var bara några veckor sedan som jag något djärvt utpekade Everton som en fullt möjlig titelkandidat. Så starkt hade de faktiskt inlett säsongen. Därefter kom som ett brev på posten två raka poängtapp för Everton, först mot Bournemouth och därefter mot Crystal Palace. Med andra ord: Evertonfans i alla länder, förlåt mig!
När jag sa detta var jag förvisso medveten om att Evertons spelschema så långt inte hade varit det allra tuffaste. Tittandes framåt i tiden så pekade jag på just den här omgången och konstaterade att Evertons match mot Man City skulle komma att bli en riktig värdemätare och en på alla sätt intressant match för toppstriden. Det gäller fortfarande.
Samtidigt är det inte bara Everton som har några svagare matcher, eller i alla fall resultat, bakom sig. Man Citys matcher mot Celtic och Tottenham gjorde slut på Pep Guardiolas perfekta inledning på sin tid i Premier League och väckte till liv slumrande frågetecken kring hur hans taktik och defensiv kommer att hålla i engelsk fotboll.
Det är första gången Pep Guardiola ställs mot Ronald Koeman i sina respektive roller som tränare. Det är fascinerande av främst två skäl. Dels att de båda är väldigt goda vänner sedan tiden som spelare i Barcelona i början av 1990-talet. Dels att de båda i någon mening kan ses som idéhistoriska arvtagare till Johan Cruyff, om än på olika sätt.
Pep Guardiola är den mer renlärige studenten av Cruyffs principer, som han snarare har vidareutvecklat och tagit mer till sina ytterligheter vad avser hög press och att flytta laget högt upp i planen. Ronald Koeman har visat en större vilja till flexibilitet och kompromiss, att anpassa sig efter spelarmaterialet, och bygga på i första hand en stabil defensiv.
Det är möjligt att betrakta denna grundläggande skillnad i inställning som antingen en sorts orsak eller en form av verkan. Orsak som en sorts förklaring till varför Pep Guardiola har vunnit titlar i mängder och Koeman endast sparsamt med titlar. Verkan som en ren funktion av att Guardiola har tränat superklubbar med världens bästa spelare där behovet av kompromiss inte riktigt existerar på samma sätt.
Vad som är sant eller inte sant, vad som är orsak och vad som är verkan, vad avser skillnaden mellan Pep Guardiola och Ronald Koeman kommer inte den här säsongen kunna reda ut, givet att Man City är en klubb med väsentligt större resurser och bättre förutsättningar än Everton. Vi kommer däremot kunna få en uppfattning om vilken version av Cruyffs fotbollsskola som passar bäst ihop med engelsk fotboll.
Så här långt in på säsongen är det möjligt att konstatera att båda idéer fungerar förhållandevis bra, utifrån sina egna förutsättningar. Man City är ligans offensivt kanske mest framstående lag som samtidigt har visat upp defensiva svagheter. Everton å sin sida kan förbättra sig offensivt men är samtidigt ligans så här långt defensivt mest solida lag.
Båda lagen ligger i toppen av tabellen. Ändå visar resultaten i de senaste matcherna att allt inte är frid och fröjd. Båda lagen måste i någon mening lite upp till bevis idag. Everton måste visa att de ska hänga med i tabelltoppen och duger också mot riktigt tufft motstånd. Man City måste studsa tillbaka till ett tillstånd av oövervinnelighet efter överkörningen mot Tottenham.
För mig representerar dock Man City och Everton, tillsammans med Tottenham och Liverpool och kanske några till, båda två en större fråga under den här och kommande säsonger. Inflytandet från Johan Cruyffs och Marcelo Bielsas fotbollstänk. Ett nytänkande runt mängd och högintensitet både i träning och i faktiskt spel, och vad som faktiskt är möjligt i dessa avseenden.
Där har länge funnits en för-givet-tagen uppfattning att allt för högintensiv träning inte går att kombinera med framgång i England, där utrymmet mellan matcherna fokuserat mer på vila och återhämtning. Att en högre domarnivå, krav från publiken, ett mer betungande spelschema, och en genomgående hårdare och jämnare konkurrens, innebär alltför stora risker och nackdelar med en alltför högintensiv träning och spelidé.
Det kan vara en uppfattning som mest är en slags fotbollens bondepraktikan, en spekulativ föreställning mest ägnad att motivera att fortsätta göra saker så som man alltid har gjort dem förut. Eller inte. Tottenham och Liverpool har gett indikationer att mattas ju längre säsongerna lider, men observationerna är alldeles för begränsade och knapphändiga för att kunna säga något säkert.
För Pep Guardiola har det i så fall varit tydligare redan under dennes tid i Bayern. Där låg han i ständig konflikt med klubbens läkarteam. Ett återkommande problem var mängden stresskador på Bayerns spelare som en följd av alltför hård träning mellan matcherna. Tålamod för återhämtning och rehab saknades.
Kommer detta bli ett problem – eller är en mer högintensiv träningsregim snarare något som kommer att förnya och förhöja den engelska fotbollen som andra nyheter inom exempelvis kosthållning, näringslära och bredare spelartrupper har gjort förr i tiden? I så fall vore det onekligen att betrakta som en möjlig game changer för engelska klubblag.
Everton och Man City, tillsammans med Tottenham och Liverpool, är några klubbar som har bestämt sig för att börja röja sig fram längs den vägen. Det återstår att se vart den vägen faktiskt leder.