Europa League är en förtalad turnering. Men det var i en annan förtalad turnering som Southampton inledde sin marsch uppåt från tvångsförvaltning och League Ones källarvåning. Det var sex och ett halvt år sedan som Southampton besegrade Carlisle med 4-1 på Wembley i Johnstone’s Paint Trophy-finalen.
Den ende spelaren som är kvar i Southampton från den dagen är Jose Fonte, vilket är en smått enastående omständighet givet att Fonte nu måste räknas in bland Premier Leagues allra bästa mittbackar. Få spelare kan ha gjort en motsvarande resa. Ikväll springer han alltså ut på San Siro mot Inter. En av världens största klubbar på en av världens största arenor.
Segern i Johnstone’s Paint Trophy, det vill säga Football League Trophy som idag är mest ökänd för det kontroversiella beslutet att öppna upp turneringen också för B-lag, lade grunden för två raka uppflyttningar under de kommande två åren. Portsmouths fans håller kanske inte med, men 2012 innebar inte världens undergång utan Southamptons återkomst till Premier League.
För Southampton innebar cupsegern en smak på framgång och en vinnarkänsla som var som balsam för själen för en klubb som bara något år tidigare var försatt under ekonomisk tvångsförvaltning. Det fick klubbens spelare, ledare, anställda och supportrar att må bra igen och se framtiden an med tillförsikt och optimism.
Sex år senare och Southampton står på tröskeln till ännu ett genombrott i sin utveckling. De knackar på dörren till Champions League-platserna och är på väg att etablera sig som ett lag på Premier Leagues övre halva. Vad man så klart frågar sig är om Europa League kan bli en katalysator för nästa steg i deras utveckling på samma sätt som förut Johnstone’s Paint Trophy.
Kan Southampton vinna Europa League? Ja, det kan de. Om de verkligen satsar fullt ut på turneringen, om de presterar på bästa nivå, och om de har den där lilla turen längs vägen som alla lag som ska vinna sådana här turneringar måste ha. Men först måste de ta sig vidare från gruppspelet, och det har något oväntat blivit en riktig rövarhistoria.
Främsta skälet till det är Inters svårförklarliga kollaps. Inter sågs som gruppens favorit inför Europa League men har lyckats med konststycket att förlora båda sina första matcher, mot Hapoel Beer-Sheva och Sparta Prag. Därmed ligger dessa båda lag tillsammans med Southampton inom max en poängs avstånd från varandra. Minsta snedsteg kan nu bli dyrbart.
Då blir det ju så klart en extra lurig situation för Southampton att nu behöva spela två raka matcher mot Inter. För om nu Inter helt plötsligt skulle hitta tillbaka till någon slags form och motivation så är det två riktigt tuffa matcher som Southampton har framför sig. Kan Southampton å andra sidan vinna ikväll så har de troligtvis hängt av Inter inför returmötet.
Inter är en klubb i turbulens för närvarande. Konflikter mellan spelare och supportrar tar mer energi än faktiska fotbollsmatcher. Samtidigt innebär UEFA:s financial fair play-regler att Inter inte kan spela flera av sina bästa spelare i europeiskt cupspel. Det kan naturligtvis ha bidragit till Inters kvalitet och inställning i Europa League så här långt.
Någon lätt match blir det emellertid inte för Southampton. Inte bara är de förhållandevis ovana vid det europeiska cupspelet utan de är också ovana vid atmosfären på en arena som San Siro. Till detta ska läggas att Southampton själva har att förbereda sig för en bortamatch mot Man City på söndag, som onekligen kommer kräva mycket kraft.
Men då kommer vi också till Claude Puel som är en för säsongen ny manager i Premier League och jag som har blivit mer eller mindre småförälskad i så här lite vid sidan av det allmänna pratet om Kloppar, Joséiter och Pepar bland annat. För här har vi i mina ögon en tränare som vid 55 års ålder är på väg att kunna bli nästa stora namn i Premier League.
Puel har fortsatt den under senare år så starka managertraditionen i Southampton. Inte minst då förmågan att hyfsat sömlöst ta över klubben och fortsätta prestera bra resultat trots att viktiga spelare säljs. Det var på sitt sätt uppseendeväckande hur väl Ronald Koeman lyckades. Att Claude Puel skulle upprepa bedriften är anmärkningsvärt.
Försvarsspelet är alltjämt mycket solitt i Southampton. Virgil van Dijk och Jose Fonte är ett av Premier Leagues bästa mittbackspar. Framför dem har Oriol Romeu svarat för prestationer som rimligtvis borde börja göra honom aktuell för det spanska landslaget. Claude Puel har byggt vidare på Southamptons tradition av välorganiserat försvarsspel.
Det som dock framför allt imponerar, och som så här långt ser ut att särskilja Puel från dennes företrädare, Ronald Koeman, är hur ett välorganiserat försvarsspel kombineras och befruktas med ett konstruktivt och kreativt anfallsspel. Dusan Tadic håller på att växa ut till en imponerande spelarkitekt, Nathan Redmond har fått nytt liv, och i Charlie Austin verkar Claude Puel ha hittat sin målskytt.
Lägg till det att Claude Puel för vidare Southamptons stolta arv och arbete med klubbens akademi och med unga spelare. Så sent som i söndags debuterade den unge vänsterbacken Sam McQueen genom sitt inhopp mot Burnley och det är troligt att han spelar från start ikväll mot Inter. McQueen är 21 år och gjorde ett riktigt starkt inhopp mot Burnley. Utmaningen ikväll blir en annan.
Utmaningen ikväll är vad som i alla fall rent formellt, sett till motstånd och sammanhang, förmodligen är Southamptons största match sedan finalen i Johnstone’s Paint Trophy mot Carlisle den 28 mars 2010. Den gången spelade Southampton för att påbörja den långa resan upp från sin egen fotbollsmässiga bottenmark.
Nu spelar Southampton för att så smått etablera sig som en engelsk och europeisk storklubb.