Det finns en sedelärande historia från Sicilien om en bys polischef som hotas till livet av den lokale maffiabossen. Polischefen besöker sin chef, översten för karabinjärkåren, och berättar om sitt problem. Översten reser tillbaka till byn med polischefen, går sedan med honom sida vid sida genom byns enda stora gata, för att stanna och prata utanför maffiabossens hus.
Vad ville då översten säga med detta beteende? Jo, han ville naturligtvis till den lokale maffiabossen säga att den här polischefen är en av mina män, och jävlas ni med honom så kommer hela himlen att ramla ned över era huvuden. Helt enkelt markerade översten bara genom att gå sida vid sida med polischefen att den här polischefen måste respekteras.
Historien återkom i minnet när jag under gårdagens Europa League-fotboll helt plötsligt såg Big Sam Allardyce sitta tillsammans med Alex Ferguson på Old Trafford. Till synes var det två gamla kollegor och kamrater som tittade på en fotbollsmatch. De facto var det kanske ett första försök att presentera sig själv som rumsren för möjliga arbetsgivare.
Nu måste inte det betyda att det ligger något jobb och väntar på Sam Allardyce här och nu. Det kan likaväl vara ett första steg i en rätt lång process. För närvarande är det dessutom bara två jobb i Premier League som skulle kunna bli aktuella. Dels Allardyces gamla klubb Sunderland. Dels Middlesbrough där Aitor Karanka blir alltmer ifrågasatt.
Middlesbrough vore på något sätt typiskt. Sam Allardyce har i så fall haft hand om samtliga tre större klubbar uppe i nordöst. Jag vet inte spontant i huvudet om någon manager tidigare har varit ansvarig för Newcastle, Sunderland och Middlesbrough, men det är låga odds på att Allardyce i så fall skulle bli den förste. Om nu det ska ses som en bedrift.
Där finns så klart den populära teorin att Sam Allardyce ska vara på väg tillbaka till Sunderland. Att utflykten till det engelska landslaget blir just bara en utflykt och att Sunderland kommer ta tillfället i akt att hämta hem Allardyce igen som gjorde ett så bra jobb förra säsongen med att rädda dem kvar. En liknande räddningsoperation ser ut att behövas den här säsongen.
Jag tror bara inte det är särskilt sannolikt. Dels eftersom Sam Allardyce själv lämnade Sunderland när han erbjöds ett bättre jobb, och oavsett goda skäl så undergräver sådant auktoriteten i spelartruppen. Dels eftersom Sunderland surrade fast sig själva så hårt vid masten i somras när de utpekade David Moyes som den manager de helst av allt velat ha under flera år.
Från den utgångspunkten blir det lite svårt att hitta tillbaka till varandra utan att mer vatten hinner rinna under bron.
Ett sätt det skulle kunna bli aktuellt är så klart om David Moyes själv väljer att lämna Sunderland. Å andra sidan vet Moyes att lämnar han Sunderland i det här läget så är hans managerkarriär i praktiken över, i alla fall på den högre nivån. Han har inte råd med ännu ett misslyckande. Den enda legitima flyktvägen vore om Skottland erbjöd förbundskaptensposten.
Gustavo Poyet uttryckte sig tämligen konkret när han menade att det var något som var ruttet i Sunderlands själ och hjärta. Alla som har följt Sunderland de senaste fem-tio åren vet exakt vad han menar. Det är en klubb som planlöst har snubblat framåt som en berusad hobbit utan någon särskilt kontroll över vare sig den egna kroppen eller vägen framåt.
Det känns också som den tiden på året när Sunderland normalt sett brukar sparka sina managers. Dick Advocaat lämnade klubben för ett år sedan, i oktober. Steve Bruce lämnade under november. Paolo Di Canio i september. Sunderland sparkar sina tränare under hösten, och Sunderland har inlett den här hösten sämre än någon annan tidigare säsong i Premier League.
Sunderlands pavlovska reflex vore kanske därför att sparka också David Moyes i det här läget. Men kanske är det så att fan till sist ändå har gått och blivit religiös. Klubbens VD Martin Bain, som anställdes i somras, pratar nämligen just om Sunderlands långsiktiga arbete och hur David Moyes anställdes just för att ta tag i detta.
Martin Bain pratar också om hur Sunderland har förlorat sin identitet, och det är svårt att inte se detta som bara ett annat sätt att uttrycka egentligen samma uppfattning som Gustavo Poyets. Det är en identitet som gått förlorad genom åratal av lappande, lagande och brandsläckande i en ond cirkel av ny tränare efter ny tränare utan någon som helst sammanhängande idé.
Sunderland har dock aldrig blivit riktigt bestraffade för det hela. De har aldrig åkt ur, aldrig träffat rock bottom som det brukar heta. Iain Macintosh gör en rolig liknelse där Newcastle är klubben som vaknar upp i berusat tillstånd, betraktar nedflyttning som rehab och återkommer friska och pigga och lovar att göra det bättre den här gången.
Sunderland å sin sida har aldrig gjort någon sådan rehab. De har vaknat upp lika fulla de men bara åtgärdat bakfyllan med att dricka sig berusade igen. En lösning som får det att kännas bättre i alla fall för stunden utan att faktiskt göra något bättre alls, utan bara sakta men säkert göra sakernas tillstånd sämre och sämre.
Väljer vi att lyssna på Martin Bain så verkar det dock som om Sunderland den här gången är villiga att göra sin rehab. Huruvida nedflyttning måste vara en del av den rehaben återstår att se, men det säger ändå något att Bain inte fäster några villkor om lagets prestation till viljan att behålla David Moyes. Istället pratar Bain om Moyes uppdrag i termer av ombyggnad, att lägga en stabil grund.
Det pratas i varje rehabprocess om de så kallade tolv stegen som i korthet kan beskrivas som att medge att man är maktlös att kontrollera sitt beroende, erkänna en högre makt som kan skänka styrka, utvärdera tidigare gjorda fel, bekänna och rätta till dessa begångna fel, lära sig leva efter nya och bättre principer, samt att hjälpa andra som befinner sig i samma situation.
Om vi väljer att ta Martin Bain på orden så verkar det som om Sunderland till sist har medgett sitt skadliga beroende av Premier League. De har erkänt David Moyes som sin högre makt. De har utvärderat, bekänt och försöker rätta till de senaste årens systematiska brister i klubbens organisation, spelaraffärer, tränartillsättningar och klubbekonomi.
Sunderland skulle i så fall ha tagit sig igenom majoriteten av de tolv så kallade stegen, men de befinner sig naturligtvis ändå bara i början av detta arbete. De har en lång väg kvar att vandra. Och det är nu som orden sätts på prov, att Sunderland faktiskt lär sig att leva efter dessa nya och bättre principer, även om och när hotet om nedflyttning blir alltmer överhängande.
Alternativet är ännu ett återfall. Och ännu ett steg närmare den totala och oundvikliga kollapsen.