Man Utds prestationer har ända sedan efterkrigstiden alltid överskuggat Man Citys. Det har hela tiden varit en återkommande källa av bitterhet och frustration både för Man City och dess supportrar, en historiskt stor klubb helt på egen hand. Inget har förändrats med detta. Annat än att där det förut handlade om frustration är det nu mer fråga om lättnad.
För varje bakslag Man Utd drabbas av den här säsongen påminns vi om varför Man Utd anställde José Mourinho. Mourinho skulle för det första återskapa Man Utds berömda vinnarkultur. Mourinho skulle för det andra leverera en mer funktionell och effektiv taktik. Dessutom skulle Mourinho göra Man Utds projekt och varumärke mer attraktivt.
Hittills har inte José Mourinho motsvarat arbetsbeskrivningen. Vinnarkulturen ser precis lika frånvarande ut som den har gjort de senaste säsongerna. Rent taktiskt framstår både Man Utd och José Mourinho som om inte clueless så i alla fall idélösa. Och den enda möjliga slutsatsen gällande Man Utd som projekt är att det brottas med långsiktiga och systematiska problem.
Det är alltid populärt att leta syndabockar, och José Mourinho är helt säkert inte fri från sina misstag. Han betalar för närvarande ett mycket högt pris för att inte ha åtgärdat en både tunn och svag backlinje i somras. Han velar i sina spelaruttagningar, framför allt på mittfältet. Han verkar sakna en tydlig idé för hur han vill att enskilda spelare ska fungera tillsammans.
Men som sagt, problemen är sällan så enkla. Det går att invända att individuella spelare helt enkelt presterar dåligt, och det är sant att de gör det, men när så många individuella spelare presterar dåligt på en och samma gång så är det normalt sett ett tecken på ett mer grundläggande systemfel. Problemet är kulturellt snarare än individuellt.
Man Utds kulturella problem efter Alex Fergusons avgång liknar problemen som fanns i början av Fergusons tid i klubben. Då var där en utbredd alkoholkultur och allmän brist på professionalism. Nu finns där en utbredd kultur av ansvarsundflyende där klubbens tidigare vinnaretos har urholkats och spelarna inte längre bär sitt personliga ansvar för lagets resultat.
Det har varit ett återkommande mönster i Man Utd de senaste tre säsongerna att när matchbilden är på väg att glida laget ur händerna så finns där inte längre något ledarskap som samlar laget och vänder den tillbaka. Där finns spelare som formellt har den rollen och borde ta det ansvaret, men helt enkelt inte gör det, eller lyckas med det.
Disciplinen och hungern verkar ha avtagit. Det var något talande när Jesse Lingard på bussen inför West Ham-matchen förra säsongen spexade på sociala medier. Otänkbart för bara några år sedan. Något är fel när Man Utds spelare skrattar, skämtar och byter tröjor med motståndarna efter att precis ha blivit utspelade och förödmjukade på Stamford Bridge.
Alex Ferguson berättar i sin bok ”Leading” om de svåra åren i början av hans tid i Man Utd och hur Jock Wallace, kollega, kamrat och tidigare manager för Glasgow Rangers, kom ned och tittade på en match mot Southampton 1991. Under middagen efteråt var Wallace både klar och tydlig: ”That’s not an Alex Ferguson team. Once you get an Alex Ferguson team, you’ll be all right.”
Anekdoten framkommer under ett kapitel om att vara trogen sig själv och sina värderingar. Ferguson menar att han inte hade varit trogen med sig själv och behållit spelare han visste inte var bra nog. Det krävdes någon annan som kunde se och påpeka det. Kanske faller det på Fergusons lott att nu själv påpeka exakt samma sak för Mourinho: ”This is not a José Mourinho team!”
Någon behöver i alla fall säga det. Alternativt måste Mourinho komma fram till det på egen hand. För under hans första månader i Man Utd har han ibland framstått som om han försöker motsvara en allmän uppfattning om hur han som Man Utds manager bör vara, snarare än att bara vara sig själv, även fast inte ens Alex Ferguson alltid motsvarande den uppfattningen.
Lösningen är inte att sparka José Mourinho. Det vore snarare bara att förvärra problemet och börja snurra i samma onda ekorrhjul som Sunderland har hamnat i. Långsiktiga problem har långsiktiga lösningar. Vill man åtgärda ett kulturellt problem så kan man inte förstärka en kultur där spelarna vet att om de bara struntar i att ta ansvar så tvingas managern ta ansvaret istället.
Den kulturen måste tvärtom brytas. Det innebär att tvinga spelartruppen att ta sitt ansvar och underordna sig klubbens ambition. För Alex Ferguson, när 1980-tal övergick i 1990-tal, innebar det en rejäl utrensning av negativa kulturbärare, och ett lag byggt i hans avbild. Det låter måhända inte vackert, men en motsvarande utrensning av negativa kulturbärare är nu nödvändig.
Det är ett långsamt och skitigt arbete, men som ändå kan få omedelbara resultat. Någonstans handlar det om att återskapa sig själva. Det gäller både Man Utd som klubb och José Mourinho som manager. Både klubb och manager är ifrågasatta och på flera håll uppfattade som efter sin tid. Här finns alla möjligheter för dem att rehabilitera sig tillsammans. Det låter måhända enkelt men är allt annat än enkelt.
Vi vet helt enkelt inte om José Mourinho har, eller inte har, personligheten att ta det stora och skitiga jobbet, han har aldrig förut satts på ett sådant prov. Vi vet inte heller om Man Utds nya klubbledning har, eller inte har, tålamod och kompetens att låta ett sådant arbete ha sin gång. Vi vet däremot att jobbet måste göras. Det går inte att köpa sig fri från det; pengar är ett bra verktyg men inte den totala lösningen.
Pengar löser inte rena kulturproblem, liksom att smeta honung på öppna sår inte hjälper. Det lindrar måhända svedan lite i början men ökar risken för infektion och gör till slut bara ont värre.
Det är ingen helt lätt fråga hur man ska betrakta José Mourinho. Det kan verka som en trivial fråga att undra om José Mourinho i själva verket har den glöd och den hunger som han tidigare har haft och som gjorde honom känd. Men svaret på den frågan är helt avgörande för hur man ställer sig till honom. Han ger inte intrycket att ha samma glöd men människor förändras. En fortfarande hungrig José Mourinho ska självklart vara kvar.
Men ska jobbet göras, och José Mourinho är den som ska göra det, så måste Mourinho sluta tycka synd om sig själv och börja återta sin auktoritet både inom och utanför klubben. Vill Mourinho att laget ska börja agera som män snarare än pojkar på planen, och uppvisa vinnaretos, så måste han först och främst göra det själv. Attityder reflekterar ledarskap, och den manager som letar ursäkter får snabbt spelare som gör samma sak.
Kvällens Manchesterderby är en naturlig första chans. Ett traditionellt José Mourinho-lag skulle söka upprättelse i en sådan här match, både för förlusten senast mot Man City och för helgens förödmjukelse mot Chelsea. Ett traditionellt José Mourinho-lag skulle inte låta Pep Guardiolas egen svacka fortsätta döljas i Man Utds skugga, bekvämt halvvägs utanför det mediala solljuset.
Ligacup eller ej. Och Man Utds kris är definitivt djupare och mer långtgående än Man Citys för närvarande. Men kvällens match handlar inte bara om prestige och cupavancemang, även om det definitivt spelar in. Men vem som än förlorar kvällens Manchesterderby kommer att sitta med den heta potatisen i knät. Och är det en sak vi har lärt oss de senaste veckorna.
Varken José Mourinho eller Pep Guardiola gillar potatis.