Man hade kunnat tänka sig när förra säsongens ligatitelrivaler drabbar samman så vore det den givna matchen att sändas i TV. Nu blir det inte så, istället får vi se Man Utd mot Burnley. Det är inte på något sätt svårt att förstå vad som rent kallt ligger bakom det beslutet, men det är ändå något som känns helt fel med det.
I en säsong som inte riktigt liknade någon annan säsong i Premier League vi tidigare sett så var det Tottenham och Leicester som slogs om ligatiteln ända in i maj. Det var aldrig att vänta att den här säsongen skulle bli exakt densamma men även på förhand så är självklart det här ett spännande möte. Förra säsongens ligamästare mot förra säsongens bästa engelska fotbollslag.
Både Tottenham och Leicester brottas den här säsongen med något de inte behövde brottas förra säsongen – det vill säga Champions League. Det har fått konsekvenser för båda lagen, om än på olika sätt. Tottenham har drabbats av något onödigt poängtapp i ligaspelet. Leicester å sin sida har lagt all energi på just Champions League men å andra sidan tappat ligaspelet.
Tottenham har å andra sidan ännu inte förlorat i ligaspelet, och med är andra ord alltjämt ligans enda kvarvarande obesegrade lag. Tottenham har å andra sidan inte vunnit någon av sina senaste fyra matcher och har framför allt haft problem med målproduktionen. Skadan på Harry Kane har kostat Tottenham i synnerhet som Vincent Janssen inte har haft någon succéstart i klubben.
Leicester har förlorat desto mer. De har redan förlorat fyra ligamatcher vilket är fler än de förlorade under hela förra säsongen. Saknaden av N’golo Kanté på centralt mittfält har varit stor. Kontrasten är stor mellan hemmaplan, där Leicester ännu inte har förlorat någon match, och bortaplan, där Leicester ännu inte har vunnit en enda match, utan tvärtom ofta förlorat stort.
För Tottenham är det början på en jättevecka för dem innan det blir paus för landslagsuppehåll. Efter dagens match mot Leicester väntar en mer eller mindre avgörande Champions League-match mot Bayer Leverkusen på Wembley, och bara några dagar senare drabbar man samman med Arsenal på Emirates för säsongens första North London-derby.
Det kan visa sig vara en vecka som definierar Tottenhams säsong. De kan befinna sig sex-sju poäng efter tabelltoppen om det vill sig riktigt illa samtidigt som de kan ha försatt sig själva i ett mycket prekärt läge i sin Champions League-grupp. Alternativt så går de till landslagsvila efter att ha satt sig själva i förarsätet i båda turneringarna.
Att inleda med en vinst mot Leicester känns dock som det mest uppenbara första steget för Tottenham. Uppgifterna blir i alla fall inte lättare därefter, i synnerhet inte med ett poängtapp mot Leicester i bakhuvudet. Leicester behöver däremot inte känna någon större press i just den här matchen, de ser helt säkert matcherna mot FC Köpenhamn och West Brom som viktigare.
Hemmaplan talar naturligtvis till Tottenhams fördel, inte minst just på grund av Leicesters miserabla facit på bortaplan den här säsongen. Hittills har Leicester förlorat med tre måls marginal mot Chelsea, Man Utd och Liverpool på bortaplan den här säsongen. Inget uppmuntrande facit, och inte mycket talar för att det ska gå bättre på White Hart Lane.
Med förra säsongens försvarsspel hade chanserna varit betydligt större, inte minst med tanke på Tottenhams svårigheter att göra mål. Men Leicester har sett betydligt mer öppna ut den här säsongen och deras backlinje är betydligt mycket mer utsatt än tidigare. Lagets försvarsspel på fasta situationer har också lämnat mycket mer att önska.
För Tottenham finns också ett element av revansch. Det måste på något sätt kännas lite typiskt för dem att just när de gör en så väldigt bra säsong så blir de ändå knäppta på näsan av just Leicester. Få tänker på att det hade varit nästan lika osannolikt dramatiskt och oväntat om Tottenham hade vunnit Premier League som att Leicester vann.
Men Tottenham lyckades aldrig äta upp Leicesters poängmässiga försprång i tabellen. Ett skäl var att Tottenham aldrig tog chansen i lagens möten förra säsongen. Oavgjort på King Power precis i början av förra säsongen var kanske inte så mycket att säga om. Men Tottenhams förlust mot Leicester på White Hart Lane i januari kan mycket väl ha kostat dem ligatiteln i praktiken.
Tottenhams och Leicesters interna möten den här säsongen kommer inte ha samma direkta betydelse för titelstriden. Däremot kan en förlust mot Leicester i slutänden visa sig stå precis lika dyrt för Tottenham i titelstriden den här säsongen som den gjorde förra säsongen. I synnerhet på hemmaplan, på White Hart Lane.
Det är i alla fall nästan säkert en match som kommer ha större inverkan på den här säsongens titelstrid än Lancashirederbyt på Old Trafford mellan Man Utd och Burnley. Men det är kanske för mycket begärt att låta det väga tyngre än en match i vilken Zlatan Ibrahimovic förmodligen spelar. Som sagt, förståeligt utifrån förmodat antal tittare, men fotbollsmässig kulturskymning.
Nu kanske det ändå visar sig att Zlatan Ibrahimovic vilar den här matchen, eller börjar på bänken. Han spelade ju mot Man City i onsdags, den på förhand tuffare matchen. I så fall slipper vi kanske lida med de svenska experter och kommentatorer som antingen helst undviker att alls kritisera honom eller tvingas sig själva att först utföra en massa trix.
Det var rätt lustigt i onsdags strax innan halvtid när Ibrahimovic gör en jätteindianare på mittfältet och det blir en tyst paus innan Glenn Strömberg väljer att istället kritisera Man City-spelarna för avslutet. Eller studion som i halvtid ägnar fem minuter åt att först förklara vilken fantastisk spelare det egentligen är innan de bara korrekt konstaterar att han hade en horribel halvlek.
Måste man verkligen göra en så stor sak av det? Måste man verkligen göra en så stor sak av Man Utds match mot Burnley på Old Trafford att man väljer att sända den istället för Tottenham mot Leicester? Det känns dock som om jag inte är rätt person att svara på den frågan, även om jag inte betvivlar att det finns goda skäl för det valet.