Det är lätt att vara skeptisk när det pratas om hur engelska storklubbar ger unga spelare från den egna akademin chansen i a-laget. När exempelvis Jürgen Klopp låter spelare som Trent Alexander-Arnold och Oviemuno Ejaria spela i Ligacupen så beskrivs det som att ”the pathway is real”. Men hur real är egentligen denna pathway om Liverpools a-lag i själva verket har mycket litet med matchen att göra?
Liverpool är naturligtvis inte ensamma om detta. Ett liknande resonemang kan föras med Man City och flera andra klubbar. Där finns en hög svansföring för att man ger ett par unga spelare chansen samtidigt som man betonar och upprepar för alla som både vill och inte vill lyssna hur man egentligen bara ställde upp med reservlaget och hur matchen inte betydde något. Det är rätt lätt att känna att de båda budskapen inte riktigt går ihop.
Däremot är det lätt att betrakta Southampton som en förebild för alla engelska storklubbar. När Southampton mötte Sunderland i Ligacupen så spelade fem akademiprodukter från start i form av Jack Stephens, James Ward-Prowse, Harrison Reed, Lloyd Isgrove och Sam McQueen. Tidigare under säsongen har även Jake Hesketh och Matt Targett fått speltid, även i ligaspelet. Här får unga spelare verkligen chansen att spela med a-laget.
Chelsea har knappast varit någon förebild i detta avseende. Om något så snarare raka motsatsen. Fortfarande är John Terry den ende och den senaste egna produkten att etablera sig i Chelseas a-lag. Han är nu 35 år gammal. Men till skillnad från förut så börjar det faktiskt röra på sig för Chelsea. Antonio Conte kan knappast sägas ha påbörjat någon ungdomsrevolution, men där finns tveklöst en större benägenhet att ge unga spelare chansen.
Nathaniel Chalobah och Ola Aina spelade båda från start mot West Ham i Ligacupen. Dominic Solanke satt på bänken. De spelade inte i något reservlag som för kvällen råkade representera a-laget. Bredvid sig på planen hade de ordinarie spelare som David Luiz, John Terry, N’golo Kanté, Willian och Gary Cahill. Antonio Conte har inte många chanser utan europeiskt cupspel att kunna vädra unga spelare, men han tar definitivt de chanser han får.
Nu är chanserna helt plötsligt ännu färre i och med att Chelsea förlorade mot West Ham och därmed är utslagna ur Ligacupen. Utöver ligaspelet har Chelsea därmed bara FA-cupen kvar att spela den här säsongen. Det innebär inte att vi inte kommer se mer av Chelseas unga spelare. Tvärtom finns det goda skäl att tro att Antonio Conte är tämligen pigg på att fylla ut en i övrigt tämligen tunn spelartrupp med dessa spelare.
Det hade varit lätt att ta förlusten mot West Ham som ett tecken på att de unga spelarna inte riktigt höll måttet. Ingen av dem var väl heller någon större upplevelse på planen. Men det var kanske heller inte att förvänta, än mindre att begära. Det är väl känt att vill man nå fördelarna med att spela in unga spelare så måste man acceptera att vägen fram dit inte är helt rak, och att prestationerna kommer att gå både upp och ned.
Verkligheten är förvisso inte densamma för Chelsea som för Southampton, för att ta ett för dagen högst aktuellt exempel. Kraven på Chelsea är så mycket högre, utrymmet för svaga prestationer av unga spelare är därmed betydligt mindre. Sant är emellertid också att de allra flesta riktigt framgångsrika lagen under de senaste decennierna, även på europeisk toppnivå, har varit byggda runt en ryggrad av egna produkter.
Vad dessa lag normalt sett får är en lagkultur och en stabilitet som är betydligt svårare att replikera genom att enbart köpa spelare på marknaden. Det finns självklart även en ekonomisk vinst i en sådan metod. Det är inte säkert att alla eller ens någon engelsk storklubb skulle kunna leva upp till den målsättning som exempelvis Man City har att deras spelartrupp om fem år skall bestå till minst hälften av hemväxta spelare – men det vore något att eftersträva!
Inte av ideologiska skäl som jag ser det. Även om det finns något vackert och publikvänligt med tanken. Utan för att det skulle tvinga fram en högre kvalitet i engelska klubbars scouting- och coachingverksamhet, för att få fram spelare i både tillräckligt antal och tillräcklig kvalitet för att kunna uppfylla den mycket ambitiösa målsättningen. Just detta är områden där engelska klubbar för närvarande gör ett betydligt sämre jobb än spanska och tyska klubbar.
Engelska klubbar tvingas betala ett högt pris för detta tillkortakommande. Det är vackert med de allt högre TV-intäkterna men en stor del av dessa pengar försvinner också i den premium som engelska klubbar tvingas betala för spelare som i unga år utvecklats av spanska, tyska och franska klubbar. Kan man inte producera kvalitet tvingas man istället betala för kvalitet. En klubb som däremot kan producera kvalitet har ett betydligt bättre förhandlingsläge.
Chelsea har sedan länge insett betydelsen av en ungdomsakademi och har satsat stort på den. Det är dock först nu det går att ana att den kan börja ge viss avkastning också rent fotbollsmässigt. En sådan avkastning uppstår när det faktiskt finns en ”real pathway” mellan akademin och a-laget. Sedan Roman Abramovich köpte Chelsea har akademin och a-laget snarare varit åtskilda av en vallgrav än förenade av en pathway.
Det har pratats mycket om Antonio Contes taktiska bidrag till Chelsea, och det har varit en minst sagt imponerande uppryckning som laget har gjort sedan förlusten mot Arsenal. Contes taktiska omdispositioner har fallit väl ut, i alla fall på kort sikt. Men det större bidraget som Antonio Conte ser ut att vara på väg att göra för Chelsea är att ändra på just detta förhållande mellan akademin och a-laget. Det är ingen omedelbar process, men den är åtminstone påbörjad.
Och det är kanske på tiden. För både med åldern och med Antonio Contes taktiska nytänkande så börjar det alltmer se ut som om John Terry, den senaste produkten från den egna akademin som verkligen etablerat sig i a-laget, till sist börjar nå vägs ände med sitt Chelsea. Det är tidigt att säga så klart, men med John Terry på väg ut så är till sist en spännande ny ungdomskull på väg in i Chelsea.
Bättre sent än aldrig.