Just dina guldbruna ögon, så blå kan de aldrig mer bli

Under sina dryga fem säsonger i Premier League har Sergio Aguero så här långt hunnit med att vinna ligatiteln två gånger. Han har dessutom gjort det mål som mycket väl skulle kunna beskrivas som det enskilt viktigaste målet i Premier Leagues hela historia. Ändå har Aguero under dessa fem år inte vid ett enda tillfälle ens blivit uttagen i spelarnas val av årets lag.

Michael Cox letade efter skäl till vad detta kan bero på. Cox menade att Aguero har en tendens att göra många mål i skurar, men också kunde gå perioder av säsongen utan att göra mål. Skador var en annan faktor som har hållit Aguero tillbaka. Mest intressant är dock resonemanget att Aguero helt enkelt kan vara för anonym som personlighet för att dra uppmärksamheten till sig.

Hjältar blir hjältar för att de övervinner motgång och svårighet. Det kan handla om att lyckas motbevisa tvivel i början av en spelares tid i England, eller om att kämpa mot privata demoner likt Eric Cantona eller Luis Suarez. Men Sergio Aguero erbjuder inte riktigt detta. Han har bara gjort mål och gjort många mål, utan särskilda svårigheter och utan några större omsvep.

Fram tills nu? Sergio Aguero har under de senaste fem säsongerna varit Man Citys obestridde förste och främste anfallare. Att peta honom, eller av taktiska skäl hålla honom utanför laget, har aldrig varit aktuellt. Ändå var det precis vad som hände när Man City för två veckor sedan begav sig till Barcelona. Helt plötsligt var Aguero av taktiska skäl placerad på bänken.

Det var ett taktiskt drag av Pep Guardiola ägnat att i första hand störa Barcelonas uppbyggnadsspel på mittfältet. Och i ett avseende fungerade det faktiskt rätt bra. Barcelona blev pressade på mittfältet på ett sätt som man sällan ser dem bli. Nu blev det till sist ändå en tung förlust för Man City, men i ett alternativt universum hade matchen kunnat sluta på ett annat sätt.

Det var dock inte ett taktiskt drag utan sina uppenbara svagheter. Man City vann förvisso tillbaka bollen vid ett flertal tillfällen på mittfältet men saknade i och med Sergio Agueros frånvaro den naturliga måltavlan och avslutaren inne i straffområdet. Samtidigt blev Kevin De Bruyne förhållandevis effektlös i en för honom mer ovan roll.

Det var ett i huvudsak defensivt drag av Pep Guardiola som dock även fick konsekvenser för lagets offensiva spel. Den typen av för- och nackdelar är så klart oundvikliga med alla taktiska beslut, och det är lätt att vara efterklok som baksätesförare. Frågan är emellertid om Pep Guardiola kommer att fatta samma beslut mot Barcelona ikväll – hemma på Etihad.

Läget inför den här matchen är ett annat än inför den förra. Då fanns det en poäng i att försöka undvika förlust i första hand. Ikväll finns tvärtom allt att vinna. En vinst mot Barcelona vore inte bara en skön bekräftelse för Man City som lag, det skulle också i praktiken säkra avancemanget till slutspel och rejält minska pressen inför bortamatchen mot Mönchengladbach.

Om Man City ska spela för att vinna mot Barcelona så känns det naturligt att Sergio Aguero finns med på planen. Varje realistisk matchplan för vinst mot Barcelona måste utgå från att göra fler mål än dem, snarare än att släppa in färre, åtminstone för ett lag med Man Citys kvaliteter, och alla sådana matchplaner måste innehålla Aguero som anfallare.

Det är lätt att göra hönor av fjädrar när det kommer till taktiska beslut. Det går dock inte att komma ifrån att Sergio Aguero knappast var glad över att bli bänkad i matchen mot Barcelona. Det är naturligtvis den typen av matcher han har sett fram emot att få spela, och han har gjort lika mycket eller mer än någon annan spelare för att Man City ska få spela dessa matcher.

Det innebär däremot inte att Aguero därmed skulle vara på väg bort från Man City, eller att han inte ingår i Pep Guardiolas planer. Det vore en smått befängd idé givet att Aguero trots att han inte spelar för Barcelona, Real Madrid eller Bayern München ändå är en världsanfallare i samma kategori som Luis Suarez, Robert Lewandowski, Connor Wickham med flera, och i sina bästa år.

Men kanske leder de lika plötsliga som otippade tvivlen på Sergio Aguero till att han också blir mer tillgänglig som personlighet. För vem kunde undgå att nästan drunkna i Agueros sorgsna guldbruna ögon där han satt på läktaren och tittade på när Man City spelade mot Barcelona, istället för att själv delta i matchen? Plötsligt klev han in i sin egen hjältesaga.

Pep Guardiola är som redan har tragglats till leda en apostel till Johan Cruyffs fotbollsidé. En beståndsdel i den idén är en skepsis till renodlade anfallare och Guardiola har mycket riktigt haft ett problematiskt förhållande till flera av sina stora anfallare i både Barcelona och i Bayern München. Det finns skäl att undra om historien håller på att upprepa sig i Man City med Sergio Aguero.

Men Guardiola har fått ändra sig förut. Inte minst spektakulärt kanske med Robert Lewandowski i Bayern München. Det var dock också en konsekvens av att Lewandowski bevisade Guardiola fel, eller rätt beroende på hur man väljer att se på det. Kanske är det den handsken som Guardiola har kastat till Sergio Aguero, samma chans att bevisa honom fel.

Om man inte anser att utfallet i förra matchen mot Barcelona var tillräckligt för att bevisa Pep Guardiola fel i det här specifika fallet. Ett Man City som spelar för att vinna mot Barcelona måste, som det ser ut för närvarande, ha Sergio Aguero på planen. Alternativet att spela för att försöka undvika förlust hjälpte inte Man City i förra matchen, och hjälper inte här sett till gruppläget.

Sergio Agueros leende guldbruna ögon tänder något varmt inom oss. Blickarna som de oss sänder, betyder att det är något härligt som händer, som kan få oss att tro, och utstrålar lugn och ro. Aguero ligger bakom de flesta och bästa höjdpunkterna under de senaste fem åren för Man City. Han kan ligga bakom de flesta och bästa höjdpunkterna även under de kommande fem åren.

Och hans ögon kan aldrig mer bli så blå.