Chelsea kommer in i den här omgången efter att ha vunnit fyra raka ligamatcher för första gången sedan våren 2015, när de defilerade fram till ligatiteln. Framför allt de två senaste matcherna har imponerat, med övertygande segrar mot först Man Utd och därefter Southampton. Ikväll följs detta upp med ännu en tung match, hemma mot Everton.
Antonio Contes aktier har av förklarliga skäl aldrig stått högre. Klubbar pratas naturligtvis upp och ned med jämna mellanrum i titelstriden, vilket vi redan har hunnit få flera exempel på redan under den här säsongen. Men Chelseas resultat, och deras imponerande spel sedan Contes taktiska skifte de senaste veckorna, gör att de måste ses som en definitiv titelkandidat.
Skulle det visa sig att Chelsea drar det längsta strået i titelstriden när säsongen ska sammanfattas så vore det inte särskilt förvånande. Trots allt borde vi vara tämligen mentalt förberedda på ett sådant utfall givet att Leicester vann ligan förra säsongen. Likheterna mellan Chelsea den här säsongen och förra säsongens Leicester är nämligen flera och omfattande, och då pratar jag inte i första hand om den närmast identiska blå färgen på tröjorna.
Likheterna börjar redan på managerposten. Chelsea liksom Leicester har så klart en italiensk manager, som definitivt är taktiskt begåvad men som inte minst visar upp en beundransvärd förmåga att sprida glädje och självförtroende bland sina spelare, utan att på något sätt kompromissa med vad han förväntar sig av dem i fråga om arbetsinsats och laglojalitet. Och laget svarar på ett positivt sätt.
Fart, genombrottskraft och snabba omställningar har alltmer börjat ta över som den dominerande taktiska idén i Premier League från ideologin av metodiskt bollinnehav. Leicester tog förra säsongen den utvecklingen till sin absoluta spets, något som har fått tydliga avtryck på den här säsongen och inte minst på Antonio Contes och Chelseas taktiska uppställning, som i mångt och mycket är en ren fortsättning på Leicesters playbook.
Antonio Conte följer i Claudio Ranieris fotspår men har med sin trebackslinje, som i praktiken blir en fembackslinje, tagit inställningen ett steg längre. Det handlar i första hand om att bygga ett välorganiserat försvar som ligger lågt och inte släpper till några ytor, för att därifrån vinna boll och sedan ställa om i blixtsnabbt anfallsspel. Överkörningen mot Arsenal framstår alltmer som det ögonblick då väckarklockan ringde för Conte.
Det har naturligtvis sagts saker om kontrasten i spelarmaterial som Antonio Conte har att tillgå i Chelsea jämfört med i Juventus. Och det är klart att det inte är samma sak som att bygga ett försvar runt Buffon, Bonucci, Barzaghli och Chiellini. Även det kan dock ha bidragit till beslutet. Det finns bara ett sätt att kompensera för lägre spelarkvalitet, nämligen att organisera dem bättre, vilket var en av Claudio Ranieris tydliga utgångspunkter.
En mycket konkret likhet mellan Chelsea och förra säsongens Leicester existerar så klart på Chelseas mittfält. Det vill säga N’golo Kanté. Kanté har kommit betydligt mer till sin rätt i Chelseas nya taktiska uppställning som liknar Leicesters sätt att spela fotboll, och är en nyckelspelare i Chelseas arbete att vinna tillbaka boll och snabbt ställa om i anfallsspelet.
Där finns också likheter i de yttre omständigheterna. Något som hela förra säsongen talade till Leicesters fördel var att de kunde koncentrera sig enbart på ligaspelet. Det är en fördel även Chelsea har den här säsongen jämfört med de flesta av de tänkbara konkurrenterna i tabelltoppen. De behöver inte lägga någon energi på europeiskt cupspel utan kan alltså koncentrera sig helt och hållet på ligaspelet.
Alla dessa faktorer låg bakom Leicesters ligaseger förra säsongen. Nu hittar vi exakt samma faktorer bakom Chelsea. Naturligtvis måste vi se det som något som faktiskt talar för att svaret på frågan vilket lag som egentligen vinner Premier League den här säsongen inte är Man City, eller Arsenal, eller Liverpool, eller Tottenham – utan Chelsea!
Men vid sidan av alla dessa likheter finns också en viktig skillnad. För med möjligen något enstaka undantag är det så att Chelsea 2016-17 förvisso kan ses som en direkt motsvarighet till Leicester 2015-16, men med tillägget att Chelsea på mer eller mindre varenda position på planen, och möjligen även vid sidan av planen, besitter en väsentligt högre individuell spetskompetens. Det minskar knappast Chelseas vinstchanser.
Det passar måhända inte in i en alltför vanlig beskrivning av Chelsea inför den här säsongen som ett ”mittenlag”, vilket mest framstår som en nedsättande karikatyr av fientligt inställda personer till klubben. Men det är oavsett vilket ett gott skäl för varför vi inte ska bli förvånade om det till sist är Chelsea som lyfter bucklan när krutröken skingras vid den här säsongens slut.
För till skillnad från Leicester förra säsongen så vore det ingen skräll om Chelsea vinner.