Engelsk fotboll har länge varit synonym med den autokratiska managern som skött hela klubben. En manager som har koll på allt vad gäller spelarvärvningar, rekryteringar av personal runtomkring sig och har ett stort inflytande kring hur klubbens ungdomsakademi utformas. Ibland har han även haft inflytande över saker som inte haft enbart med det sportsliga att göra, såsom arenaflyttar eller byte av tröjfärger.
Många andra länder har istället jobbat med en modell där tränaren bara har tränat laget och andra personer har skött det operativa runtom klubben. Italien kan ses som ett motsats till England där klubbar ofta förknippas med vilken president de har som äger klubben. Ofta har presidenten tillsammans med en sportchef lagt ut en transferpolicy som tränarens inverkan är begränsad på. Ett typexempel kan nämnas Milans dynamiska duo Silvio Berlusconi och Adriano Galliani som jobbade ihop under nästan trettio år, men med många olika tränare under sig.
I England har tvärtom ägaren fram till på senare år haft en begränsad del som stereotypt mest innefattad tråkigt pappersarbete, och några sportchefer (eller Director of Football som namnet har blivit i England) har knappt existerat. I alla fall inte i dess renaste form. En bra manager har varit den i särklass främsta konkurrensfaktorn genom åren, ofta före bra spelarmaterial eller störst budget.
Dessutom har inte sällan tränaren blivit en fadersfigur för hela föreningen och ibland även staden. Ofta ses tränaren som klubbens främste representant, snarare än ägare eller stjärnspelare. Runtom många arenor syns arvet efter dessa stora tränare. I Liverpool gjorde Bill Shankly människor lyckliga. I Burnley är det svårt att undgå Harry Potts gamla trollkonster på tränarbänken. West Ham släpade John Lyall Gates från Green Street till deras nya hem i Olympiaområdet, numer som dekoration i klubbshopen.
På Highbury 1991 satte den numer kände brittiske skådespelaren Paul Kaye upp bannern “George Knows”, som senare efter epokskifte i Arsenal blev “Arsene Knows”. Vad vi än behöver, har tränaren svaret. Han vet.
:::
I takt med globaliseringen och de stora influenserna från andra länder har idén om en klubbyggare allt mer setts som omodern. Nästan hälften av Premier League-lagen brukar byta tränare per säsong, och i takt med att allt större ekonomiska intressen finns både bland ägare och spelare blir de kortsiktiga vinsterna ofta prioriterade före långsiktig stabilitet.
Samtidigt säger Gino Pozzo, majoritetsägaren i Watford, att det bästa sättet för en klubb av Watfords storlek är att låta ägaren eller eventuellt en sportchef ta hand om transferhantering och bara låta tränaren fokusera på träningar och taktik.
– Om du tittar långsiktigt, speciellt i mindre klubbar, vill du behålla så mycket kunskap som möjligt kring hur man rekryterar spelare. Om man bara ger det till tränaren, då lämnar tränaren med all den kunskapen när han lämnar klubben. Det är då inte klubbens kunskap, säger italienaren till The Watford Observer.
Men här finns ju ett motsatsförhållande. Måste tränaren lämna klubben? I Watfords fall har de bytt tränare sex gånger de senaste två åren, och ändå lyckats gå från mitten av Championship till mitten av Premier League. De har minimerat tränarens roll och lyckats. Men självklart kan det också finnas tränare som söker lyckan på andra ställen när chansen ges. Precis som spelare vill de inte sällan vinna så många troféer som möjligt, snarare än att stanna och bygga något från grunden.
Dessutom har alltfler parametrar än bara sportchefer och ägare letat sig in i klubbarna. Lag som Brentford och F.C Midtjylland styrs till stor del av statistikmetoder, vilket lett de till relativt sett väldigt stora framgångar. En del andra klubbar har bara delvis apat efter, men då har heller inte framgångarna varit lika stora. Liverpool startade ett moneyball-projekt vilket väl i stora drag får sägas vara misslyckat. I Fulham har Slavisa Jokanovic som tränar laget tvingats avvara sig en del spelarköp då deras statistik inte gav valuta för övergångssumman.
Ägarna är dessutom mer ombytliga än tidigare. Tidigare var det ofta samma familjer som ärvde klubbarna i generation efter generation. Inte sällan bygdens lokala affärsmän. Nu är nästan alla Premier League-klubbar styrda av utländska näringsidkare, som inte alltid är på plats i England. Klubbarna är mer tjänstemannastyrda och säljs ofta emellan kapitalister utan någon direkt koppling till varandra. Respektive ägare vill ofta “sätta” sin egen tränare utan att den tidigare tränaren riktigt får chansen. Ett tydligt exempel är Swansea som nyligen fick amerikanska ägare och när första bästa chans att byta tränare uppstod så blev det också en amerikan som fick äran att ta jobbet på Swansea-bänken.
:::
Trots att klubbyggaren sedan länge sägs vara utrotningshotad så har det trots allt ploppat upp en del managers som får sägas vara av det virket även under 2000-talet. Big Sam Allardyce byggde upp en egen epok i Bolton, där han med hjälp av bland annat avancerade teknisk utrustning och flera lyckade importer etablerade Bolton på ligans övre halva. David Moyes byggde upp ett alltid slagkraftigt Everton under sina elva år i den klubben. Tony Pulis tog upp Stoke i Premier League och via ett väldigt säreget spelsätt blev han nästan ett med klubben ett tag.
Moyes, Pulis och Sir Alex Ferguson slutade samma sommar, 2013, vilket kändes som något en dödsstöt för långvariga managers. Nu var det bara en mycket ifrågasatt Arsene Wenger kvar av de gamla klubbyggarna, och resten av tränarna i högsta serien hade bara suttit några få säsonger på sin post. Men nog tusan dyker det upp en ny klubbyggare upp några år senare.
Eddie Howe har, bortsett från drygt en säsong i Burnley, varit i sitt Bournemouth sedan 2008 och tagit den lilla sydkustklubben från fjärdedivisionen till Premier League på denna perioden. De “spelar fotboll” (klyschornas klyscha?) med ett lag som nu främst består av engelska talanger som ratats av större klubbar.
Howe ryktas förvisso lämna hemmahagen för att beta av farligare jaktmarker i sommar, men ändå är det svårt att bortse från att det Howe redan åstadkommit i Bournemouth får beräknas vara klubbygge. Han har kanske dessutom nåt sitt glastak, det är svårt att se att det går att ta Bournemouth så mycket längre än mittenplaceringar i högstadivisionen. Men det finns andra tränare som skulle kunna ta på sig Howes mantel som klubbyggare, till och med sådana vars senaste uppdrag var Real Madrid.
:::
Rafa Benitez strävan var länge att efterlikna Arsene Wenger och Sir Alex Ferguson. I Liverpool trodde han nog han hade alla chanser att göra det. Han hade lett klubben i fem år, med en del väldigt minnesvärda ögonblick, de hade just slutat tvåa i tabellen och han hade skrivit på ett nytt avtal med klubben fram till och med 2014. Han hade rensat upp i akademin och såg framför sig ungdomslag som spelar som A-laget, och att rekryteringen därifrån skulle förbättras.
Men bang. Liverpool gör en fullständigt katastrofal säsong 2009/2010. De slutar sjua i tabellen och blir de första utav det till synes obräckliga Big Four (Chelsea, Arsenal och Man Utd) att missa turneringen som gav kvartetten dess namn och status: Champions League. Rafa Benitez får sparken under en period då Liverpool dessutom ramlar in i ett inferno av amerikanska ägarbyten som ett tag till och med såg ut att riskera hela klubbens existens.
Bara detta bör vara ett argument emot att klubbyggaren någonsin kommer fungera i den moderna fotbollen. Men Rafael Benitez fick en andra chans. I fel stad, på fel kust, i fel färger men likväl i England. Mike Ashley ansåg slutligen sitt projekt med nickedockstränare vara över och accepterade att Newcastle United behövde förändras. Han anställde Benitez med villkor om att spanjoren skulle ha carte blance över spelaraffärer och klubbens sportsliga arbete. Äntligen hade Benitez fått det han ville ha. Fullmakt över en sovande jätte, backade av 50 000 lokalpatriotiska körsångare varje hemmamatch.
Benitez har också startat planenligt i Championship, där skatorna leder ligan och ser även ut att vara outsider till att vinna Ligacupen. Skulle Benitez återigen etablera Newcastle som ett stadigt (nåja) topplag i Premier League och dessutom vinna en för de väldigt efterlängtad cuptitel så skulle han nog mer eller mindre helgonförklaras runtom Tynes flodbanker.
:::
I viss mån går det att se Pep Guardiola som denna typ av klubbyggare. Men här är förhållande mellan klubb och tränare något bakvänt. Snarare har Manchester City, ända från Manhattan till Melbourne, byggts upp kring anställningen av Pep Guardiola. Barcelona-märkta Txixi Begiristain och Ferran Soriano har tagits in i den sportsliga ledningen. Manuel Pellegrini gjorde Roberto Mancinis ganska cyniska Manchester City till ett mer spanskinfluerad passningsgäng, väl anpassat till övergången till Pep-ball. En ny stor akademi har byggts, förmodligen för att efterlikna La Masia. Även om Guardiola bara stannar tre år i Manchester så kommer City aldrig vara sig likt därefter.
:::
Självklart är det inte bara i England dessa tränare funnits. Frankrike har en lång historia av evighetstränare, som exempelvis Guy Roux i Auxerre och Christian Gourchuff i Lorient. Även i Tyskland och Holland finns exempel på tränare långvariga tränare väldigt förknippade med en klubb. Men det finns ändå något typiskt med den brittiska autokraten som är lockande. Bara det att autokrat i nästan alla andra sammanhang är ett ord med negativ innebörd.
Personligen tror jag dagarna där managers kan stanna en halv livstid i klubbar är mer eller mindre över. Det kommer nog bara vara fler och fler intressegrupper, och vad man inom storpolitiken hade kallat vetospelare, som kommer bestämma över hur framtidens fotbollsklubbar kommer att styras. Däremot kommer det nog fortsätta komma upp ett par långvariga managers, kanske i synnerhet sådana som likt Pulis, Allardyce, Howe eller ännu inte nämnda Alan Curbishley tagit klubbar från de lägre divisionerna och etablerat de i Premier League.
De riktiga stora tränarnamn kommer nog också få mandat att agera klubbyggare om de så vill även i ligans toppaspiranter, vilket vi ser tidiga tecken på i Manchester City och Liverpool. Men då måste man såklart dels ha byggt upp ett rykte redan när en anställs av klubben. Dels leverera resultat även kortsiktigt. Det är en svår balansgång som förmodligen begränsar urvalet.
Men för all del. Utvecklingen där tränarens roll minskar behöver inte vara negativ. Det ger jobb och möjligheter till betydligt fler personer, även utan någon vidare sportslig bakgrund, att verka och ha viktiga roller i fotbollsklubbar. Utveckling med mer kapitalinflöde och större tekniska och detaljerade analyser har såklart utvecklat engelsk fotboll de senaste åren som ett fåtal enskilda tränare inte hade varit i närheten av att kunna förmå.
Vad tycker ni själva?
:::
Jag heter Johan Jönsson och brukar kommentera under på bloggen som OtbaG. I somras skrev jag bloggen Hjärnornas Krig – Kan utländska kockar förbättra den engelska soppan?. Den här bloggen kändes som en bra fortsättning på det, och faktiskt har alla mina gästbloggar på Fotbollskanalen handlar om tränare på ett eller annat sätt. Säsongen 2010/2011 behandlade jag Arsenals gångna och kommande julars ande:
https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2010/09/06/gastblogg-om-herbert-chapman-englands-forste-store-manager/
https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2011/03/24/gastblogg-om-alternativen-till-arsene-wenger-i-arsenal/
Av: Johan Jönsson