Poppycock

Men istället för att rikta energi och uppmärksamhet mot sådana frågor så har istället FA, men även Skottlands motsvarighet SFA, valt att ta strid med FIFA om en ren symbolfråga, nämligen rättigheten att bära en så kallad poppy på landslagströjan under matchen. Något som FIFA har sagt nej till på grund av förbudet mot politiska budskap på matchkläder.

Poppyn, vallmoblomman på svenska, är en symbol för att minnas och hedra de brittiska soldater som stupat i något av de alla krig som Storbritannien har varit inblandade i under åren. Vi har naturligtvis sett dem på klubblagens tröjor de senaste veckorna, i samband med den årliga Remembrance Day. Det känns inte som en särskilt kontroversiell symbol.

Man kan naturligtvis tycka att FIFA har hittat ännu ett sätt att göra sig själva löjliga genom att förbjuda England och Skottland att använda poppyn på sina tröjor i samband med matchen. Att minnas de döda är inte politik låter ett rimligt argument. Å andra sidan står FIFA inför läget att godkänner man en symbol kan de tvingas acceptera också andra, mindre rumsrena symboler.

Det är ju exempelvis heller inte alldeles säkert att poppyn är precis lika okontroversiell i andra länder och kulturer. Såsom till exempel i sydostasien, i Afrika och på Irland. Det är liksom inte någon tillfällighet att flera irländska spelare, kanske framför allt James McClean, har vägrat att bära poppyn på sin tröja i klubblaget.

Nu är det ju inte svårare för FA än att bara strunta i FIFA:s förbud och bära poppyn på tröjan ändå. Straffet är såvitt jag har förstått bara böter, vilket känns som ett pris värt att betala om man nu känner så starkt för saken. Då får båda parter i någon mening som de vill. England får bära poppyn på sina tröjor och FIFA kan säga att de absolut inte har tillåtit något sådant.

Men varför göra en så stor sak av frågan och varför alls ta striden?! Det är inte så att poppyn är en symbol som har använts konsekvent och regelbundet under väldigt lång tid. England och Skottland har spelat fotbollsmatcher förut utan någon poppy på sina tröjor. Det har visat sig vara fullt möjligt att minnas och hedra de som fallit i krig ändå.

Delvis finns en känsla att vi råkar befinna oss mitt inne i en slags brittisk trotsålder där brittiska myndigheter och institutioner har ett behov av att hävda sin självständighet mot omvärlden. Vi har naturligtvis sett det helt nyligen med Brexit. Även här finns en känsla av att FA mer än gärna vill säga till FIFA att ”ni kan inte säga åt oss vad vi ska göra!”

Men något har det helt säkert också att göra med den inflation som har gått i den här typen av minnesmarkörer. Ibland tar det sig överflödiga uttryck. Som efter terrordåden i Paris då det kändes rätt när marseilljäsen spelades på Wembley inför landskampen mellan England och Frankrike, men mindre på sin plats när samma sak helgen efter gjordes inför varje engelsk ligamatch.

Andra gånger tar det sig mer löjeväckande uttryck som när vissa klubbar får för sig att två tysta minuter innebär att man minns och hedrar något dubbelt så mycket som med den vanliga tysta minuten. Det har blivit en slags tävling i vilka som gör sådant här mest, vilket möjligen har att göra med att det lika mycket har blivit en del av klubbarnas och förbundens PR- och varumärkesarbete.

Och det är lite just den känslan man kan få när det gäller FA:s ställning i en till synes okontroversiell fråga gentemot FIFA. Om det bara hade varit en fråga om att minnas och hedra de döda, vilket är vad det borde handla om, så hade så klart det gått att ordna ändå. Men vad som alltmer har tagit överhanden är att det syns snarare än vad som faktiskt är.

Det urholkar i min mening värdet i den här typen av gester. När något görs för att det ska göras, eller för att det alltid har gjorts, så ger det inte samma genuina känsla. Det är möjligt för sådana här saker att bli för organiserade, för paketerade för någon slags konsumtion, bara ännu en produkt som vi så att säga förväntas köpa för annars är vi inte goda människor eller supportrar.

Det brukar sägas till landslagsfotbollens fördel att den fortfarande är mer genuin än klubbfotbollen, att kommersialismens krafter inte har fått samma genomslag där utan tvärtom begränsas av gamla, hederliga nationsgränser. Jag håller kanske inte helt med om det, eller det påstådda värdet med det, men här är en fråga där FA i grund och botten har fallit i samma slags fälla.

Själv skulle jag hellre se att fredagens landskamp mellan England och Skottland handlar om fotbollen, och om en klassisk rivalitet som går tillbaka ett århundrade bara inom fotbollen och närmare ett årtusende rent kulturellt och politiskt. Det hade känts vettigare av FA att lägga energi på att lyfta fram det, istället för den sideshow av poppycock de nu har bjudit oss på.

Och ja, på tal om sideshows av poppycock så är det ju idag och inatt målgång för det amerikanska presidentvalet. Imorgon kommer vi att vakna upp till en värld där det amerikanska folket har valt en orangefärgad galning till president och tagit ett stort steg närmare fascism, eller till en värld där samma folk har skapat historia genom att välja sin första kvinnliga president.

Det här med att Hillary Clinton är kvinna spelar betydligt större roll än vad vi vill tro. En stor del av kritiken och det oresonliga hatet som finns mot Clinton bygger på ren sexism, att Clinton så tydligt utmanar de föreställningar och de könsroller som sitter så djupt i samhället. En sexism som naturligtvis är mer eller mindre förkroppsligad i och genom Donald Trump.

Det har ju blivit populärt att framföra uppfattningen att båda kandidaterna i det här valet är dåliga, vilket på något sätt skulle rationalisera en röst på Trump. Men här faller man i en typisk logisk fälla som brukar kallas för false equivalency. Vad man i själva verket gör med ett sådant resonemang är att jämställa pesten med en något tuffare förkylning.

Det blir en lång natt. Som tur är har jag laddat upp med att sträckkolla säsongerna 6 och 7 av West Wing. Vi får hoppas att verkligheten slutar lika lyckligt som sagan.