Få blev förvånade när Paul Hurst lämnade Grimsby för att ta över Shrewsbury i botten av League One. Hurst hade visserligen tagit Grimsby tillbaka till Football League och till en plats på övre halvan nu under säsongsinledningen men förhållandet mellan Hurst och Grimsby-fansen har aldrig varit fantastiskt.
Uppflyttningen var förväntad i flera säsonger och när Hurst kom till Grimsby var det som en del av en tränarduo med Rob Scott som vunnit uppflyttningar med Ilkeston och Boston Utd. Men trots betydande resurser tog det flera säsonger och öppna schismer med både fansen och Rob Scott, som lämnade under säsongen 2013-14, innan Hurst med mycket möda tog Grimsby tillbaka The Football League.
Hans ersättare är Marcus Bignot. Före detta högerback som spelat för Crewe Alexandra, Rushden & Diamonds, och varit kapten för QPR. Han är storebror till bettingavstängde Paul Bignot. Det mest aktuella är förstås att han nyligen varit framgångsrik som manager för Solihull Moors men det mest förvånande är att han tidigare varit manager för Birmingham Citys damlag samtidigt som hans egna spelarkarriär.
A LEAGUE OF THEIR OWN
I en informationsrik intervju med BBC berättar Marcus Bignot hur det började av en slump. Han var tillbaka i sin hemstad Birmingham för att hjälpa till med en ungdomsturnering och hade en gammal klasskamrat vars syster spelade för Birmingham City Ladies och vars pappa var lagets tränare och ordförande. Han började hjälpa dem med träningar och spelarrekrytering och snart var han lagets manager i den nybildade regionala tredjedivisionen “Midland Combination”. De vann ligan den första säsongen samtidigt som den pendlande Bignot utsågs till säsongens spelare i Crewe som då låg i andradivisionen.
Några säsonger senare har Bignot hoppat runt i ligasystemet men fortsatt pendla till Birmingham där damerna tagit sig till både tagit sig ända till den engelska damfotbollens motsvarighet till Ligacupen och senare till damernas dåvarande högsta division. Han beskrivs som mer av en eldsjäl än en högprofilerad manager då han sägs ha varit viktig i grundandet av hela deras ungdomsstruktur trots att Bignot fortfararande knappt fick betalt av klubben som både var semi-professionell och i ekonomiska problem.
Bignots pendlande från London, där han spelade för QPR, började ta ut sin rätt och efter sju år och två uppflyttningar lämnade Bignot Birmingham City Ladies. Sedan dess har han främst följt Birmingham på avstånd men han var under en period anställd av dem som “fotbollskonsult” och man kan ju fråga sig ifall Birmingham City Ladies arenaflytt till Damson Park, där Solihull Moors spelar, kan ha varit influerad av Bignot som då var Solihulls manager,
Hans tid som damlagstränare verkar inte ha lett till något större intresse från herrfotbollen. Att han kunde sköta det parallellt med sin egen karriär fick det rimligen att bara se ut som ett sidoprojekt. Det är ovanligt med tränare som korsar könsgränsen men det finns förstås exempel på tränare som tränat både herr-och damlag. Inte minst på ungdomsnivå men det är ytterst sällsynt på engelsk toppnivå.
I Sverige har till exempel Thomas Dennerby tränat både svenska damlandslaget och Hammarbys herrlag. Stefan Rehn, som jag träffade en gång på en minigolfbana i Göteborg där han inte var i närheten av lika bra som mig, har tränat Göteborgs största klubbar både på dam- och herrsidan. Torbjörn Nilsson, kung av Göteborg och Sveriges tveklöst bästa fotbollspelare genom tiderna, var i flera år tränare för Kopparbergs Göteborg.
Det finns flera damlagstränare som senare också tränat herrlag. Dock har de aldrig efteråt tagit över ett herrlag i England på ens halvprofessionell nivå utan de lagen som gäller är Papua New Guineas landslag och ett mindre klubblag i Saudi Arabien. Den enda före detta förbundskaptenen för det engelska damlandslaget som haft en nämnvärd roll inom engelsk herrfotboll är Dick Bate som var en “förbundsperson” (en Howard Wilkinson-lärling som var involverad med engelska ungdomslandslag på herrsidan) tog över landslaget tillfälligt under en övergångsperiod och som senare jobbat i bakgrunden av Watford och Cardiff.
Damlandslagets mest kända förbundskapten Hope Powell, förbundskapten 1998-2013, ryktades faktiskt till just Grimsby på hösten säsongen 2009-10 kort efter att Powell tagit The Lionesses till EM-final. Även Gillingham minns jag sägs ha lekt med tanken att göra Hope Powell till engelsk herrfotbolls första kvinnliga manager innan de valde någon gubbe. Powell har åtminstone nu en roll som PFA:s första kvinnliga tränarinstruktör.
Men vad jag kan finna är Bignot i stort sett unik på den här nivån av engelsk fotboll. En före detta toppspelare som började sin tränarkarriär inom damfotbollen innan han gick över till en lovande karriär som herrfotbollsmanager. Det är också trevligt att se en före detta spelare som jobbat sig upp från ett oglamoröst jobb, till ett annat oglamoröst jobb, som inte ser ut som det där Brexit-flygbladet av vita medelåldersmän som per automatik har nästan alla andra managerjobb inom engelsk fotboll.
MOORS CODE
När Bignot gick till Solihull Moors hade han i praktiken redan slutat som spelare nästan två år tidigare då han hade flera provspel för klubbar på Conference-nivå (femte-sjätte divisionen) som inte ledde någonstans. Han spelade ändå några matcher för Solihull Moors under sin tid där men kom som assisterande manager till Micky Moore i slutet på säsongen 2010-11 efter att Solihulls manager Bob Faulkner, som varit i klubben sedan 1985 och blivit känd som “The Alex Ferguson of Non-League”, gått bort i cancer.
Efter bara några månader i klubben blev Bignot tillfrågad om att ta över som manager efter att Micky Moore tagit ett jobb som hjälptränare i Mansfield Town. Bignot verkar inte ha tvekat och i tidigare nämnda BBC-intervju pratar han om hur han om hur han velat och blivit coachad att bli manager av bland andra Crewes “klubbyggare” Dario Gradi och även av Ian Holloway som värvade Bignot tre gånger – till QPR, Bristol Rovers och QPR – under en femårsperiod.
Bignot fick ingen lätt eller rolig inledning som manager. Förutom att han ledde en klubb som fortfarande existerande enbart på grund av en sammanslagning mellan Solihull Borough och Moor Green och som nyligen förlorat en långvarig ikonisk manager så började han också sin managerkarriär, inom herrfotbollen, med sju raka förluster. Och han var avstängd i fem av de matcherna, varför verkar inte han själv eller Solihulls fans minnas. De lyckades hålla sig kvar i sjunde divisionen, nuvarande National League North, men de ekonomiska problemen började nå ett kritiskt tillstånd. Klubbens anställda fick inte betalt på drygt ett halvår och spelarna fick skära ner på sina löner och Bignot tog över en större roll i klubben.
Det rapporteras på flera ställen att Bignot var både a-lagstränare och sportchef vilket kan låta som att han bara var en klassisk engelsk manager men av historierna att döma var Bignot snarare a-lagstränare, transferkommitté, sportchef, kassör, och parkeringsvakt. I ett fint avskedsbrev från Moors supportrar på klubbens hemsida beskriver de hur Bignot till och med vissa dagar stod vid grinden till klubbens parkering vid 06:00 för att se till att alla faktiskt betalade parkeringsavgiften. Att vara både manager och physio bleknar i jämförelse!
På planen började också det hårda arbetet betala av sig. De slutade på övre halvan fyra säsonger i rad efter första säsongens nedflyttningstrid. Mycket tack vare den kraftfullt talangfulla Omar Bogle som gjorde 60 mål över tre säsonger innan han värvades av Grimsby, där han ligger i toppen av League Twos skytteliga och nu då blir återförenad med Bignot. Till slut vann de National League North ifjol. De vann bekvämt med nio poängs marginal och innan Bignot lämnade för Grimsby låg de på 15:e plats som nykomlingar i National League med nio poäng ner till nedflyttningsplatserna.
Bignot lämnade också Solihull på en “high note” då man spelade till sig ett omspel med 2-2 mot Yeovil. På twitter kan man se Solihulls spelare försöka bära Bignot av planen och även se Bignot ge ett fint avskedstal till en fullsatt supporterbuss.
BRIGHT FUTURE IN GRIMSBY
Otroligt nog är det mer än sex år sedan en klubb i League Two rekryterade en manager från divisionen en trappa ner. Vilket mest av allt säger något om gapet mellan att vara manager i en liten deltidsklubb som Solihull och de större heltidsklubbarna i National League. Det hade varit rimligare om Bignot gått från Solihull till en klubb med uppflyttningsambitioner, likt Grimsby ifjol, och tagit sig till Football League via uppflyttning.
Det säger mycket om vilket imponerande intryck Bignot gjort på engelsk fotboll kring National League-nivån att Grimsby valde honom före en mer stabil och meriterad typ. Det kan ses som förmånen de när i och med sin starka säsongsinledning med en åttondeplats efter 15 omgångar, vilket ger dem frihet att välja ett långsiktigt alternativ snarare än att plocka in en brandsläckare till manager som kan hålla dem kvar. Det är å andra sidan precis i linje med hur de tidigare anställde en lovande och uppflyttningshet manager i Paul Hurst när de skulle ta sig upp ur National League.
Samtidigt kan det snabbt bli pressat för Bignot om de börjar dala i tabellen och han inte alls har samma förtroendemandat som i Solihull. Mitt intryck från Grimsbys supportrar är också att de inte är orädda att göra sig hörda och ge sina synpunkter på hur laget sköts. Förhoppningsvis har de inte blivit fartblindade av sin inledning och fått för sig att “bara” klara sig kvar i League Two är ett sparkbart utfall.
Personligen är jag väldigt spänd på att se Bignot återförenas med Omar Bogle då Bogle har fastnat i en över månadslång målsvacka och han lär behövas om Grimsby ska bibehålla sin playoff-push, de gjorde bara ett mål och vann bara en av fem ligamatcher under oktober. Skulle Bignot lyckas plocka hem mer än en vinst under november skulle alltså det räcka för att kunna prata om en Bignot-effekt i Grimsby!
Av: Peter A. Linhem