Det är den äldsta av alla landskamper inom fotbollen. Redan 1872 spelades den första matchen mellan Skottland och England och hela tiden sedan dess har den varit ett i relativ mening fredligare uttryck för en nationalistisk konflikt som präglat de brittiska öarnas kultur och historia under mer eller mindre ett helt årtusende.
Som med det mesta inom landslagsfotbollen har intensiteten och rivaliteten i det här mötet avtagit med åren. Delvis kanske som en följd av att det mer än 120 år gamla årliga mötet mellan länderna, oftast inom ramen för det så kallade British Home Championship, upphörde 1989. Faktum är att kvällens möte är blott det tredje mötet i tävlingssammanhang sedan dess.
Delvis kan tänkas att intensiteten i rivaliteten har avtagit något i och med att relationen mellan England och Skottland har rört sig alltmer in i det moderna samhället. Nationsgränser spelar inte riktigt samma roll längre som det gjorde för inte alls särskilt länge sedan. Därmed inte sagt att där ingen rivalitet finns, men dess karaktär är en annan än förr.
Eller kan man lika gärna tänka sig att detta är på väg att ändras tillbaka i motsatt riktning? Vi ser exempel efter exempel på hur nationalismen vinner mark över hela världen. Det gäller inte minst Storbritannien. England låg i huvudsak bakom Brexit från EU vilket har upprört Skottland som å sin sida börjar prata alltmer allvar om sin egen nationella självständighet.
I ett sådant klimat är det kanske naturligt att landskamper mellan Skottland och England – the Auld Enemy – återigen får förnyad betydelse. Kanske bidrar det också att England och Skottland nu faktiskt drabbar samman i skarpt läge igen för första gången sedan 1990-talet, när England och Skottland möttes i EM 1996 och därefter i ett EM-playoff i november 1999.
(Utan poppys by the way.)
Varje gång England och Skottland faktiskt möts, vare sig om det är riktiga matcher eller vänskapsmatcher, brukar det leda till upprop om att återuppta de årliga matcherna länderna emellan, eller kanske till och med att återuppta det så kallade British Home Championship, inkluderandes även Wales och Nordirland, som spelades under 100 år innan sin sista säsong, 1983-84.
Det har hittills aldrig blivit verklighet. Det är inte svårt att se de praktiska skälen varför det har blivit på det viset. Matchkalendern är så klart rätt packad som den är och det lär knappast vara särskilt lätt, inte minst för FA, att övertyga klubbarna om värdet med ett sådant initiativ. Ändå går det faktiskt att se ett värde med ett sådant projekt.
Dels är det en typ av matcher som faktiskt skulle ha ganska god chans att öka intresset för landslagsfotboll i England och i Storbritannien, ett intresse som onekligen fått sig sina törnar i modern tid. Dels skulle det kunna vara ett sätt att adressera den påtagliga brist i talangutveckling som drabbat både engelsk och skotsk fotboll under senare årtionden.
Hur kommer man då runt praktiska och politiska hinder? Det råkar så klart vara ett beklagligt faktum att inget av de brittiska länderna deltar i OS, framför allt då Skottland, Wales och Nordirland inte har vågat riskera sin självständighet inom FIFA genom att inordna sig under Storbritannien i OS. Men varför då inte köra sin egen variant av British Home Championship – med OS-regler?
Det skulle dämpa kraven på klubbarna att släppa sina allra bästa spelare liksom det skulle sätta fokus på ungdomsfotbollen och skapa ytterligare ett bra steg mellan juniorfotboll och seniorfotboll på landslagsnivå. Det är en turnering som skulle kunna spelas varannan sommar när det inte samtidigt pågår en EM- eller VM-turnering.
Men nu handlar det så klart för både England och Skottland att kvalificera sig till nästa VM. Båda länderna har varit darriga i inledningen av kvalet. England har förvisso ledningen i gruppen men klarade bara 0-0 senast mot Slovenien och hade tur som vann mot Slovakien. Skottland vann mot Malta, förlorade stort mot Slovakien, och 1-1 hemma mot Litauen var en missräkning.
Nu är det så klart inte bara på planen det är darrigt. England har drabbats av sin skandal på förbundskaptensposten där Sam Allardyce fick sparken efter en landskamp och Gareth Southgate har tagit över som ställföreträdare. Han har som ambition att ta jobbet permanent men har inte fått besked. Uppfattningen verkar vara att jobbet är hans vid vinst mot Skottland.
För Gordon Strachan är situationen densamma fast den omvända. Lagets prestationer har inte varit bra nog och hans egna lättsamma uttalanden har, av just det skälet, inte väckt uppskattning. Han drabbas säkert också av en negativ kontrast med Wales, Irlands och Nordirlands framgångar i EM. Allt talar för att om Skottland förlorar på Wembley så får Strachan sparken.
Vad man kan känna med säkerhet är att om Skottland förlorar så blir det inget VM för dem den här gången heller. Vad som är mindre säkert är hur en förlust för Skottland, och sparken för Gordon Strachan, påverkar Premier League. Nu pekar inte alltför mycket på att Sunderland ska vara på väg att sparka David Moyes, men Moyes kan själv välja att lämna Sunderland för Skottland.
Vinst för England kan alltså ha en väldans massa konsekvenser. Englands nya förbundskapten heter då Gareth Southgate, en ny typ av anställning för FA, och en intressant sådan. Gordon Strachan får förmodligen sparken för Skottland och Sunderland löper i så fall risken att för andra gången på mindre än ett halvår få sin nye manager norpad av ett nationellt förbund.
Mindre än en vecka sedan Sunderland vann sin första match för säsongen och någon form av ljus kunde börja skådas i deras tunnel. Någon form av förbannelse vilar över den klubben. Å andra sidan, när man kallar sig själva för The Black Cats så har man kanske bara sig själva att skylla.