Engelsk fotboll är de enkla utfästelsernas hemvist. Klyschor och truismer höjs ofta upp som bevis på genialitet. ”Om du har bollen och undrar vad du ska göra med den, skjut den i mål så diskuterar vi saken senare” är ett lustigt uttryck som i olika former har tillskrivits flera managerikoner som Bill Shankly och Alex Ferguson.
Fotboll går ut på att göra fler mål än motståndaren är en annan slags förment snusförnuftiga saker man ofta lyckas höra i diskussionen. Överlag finns ett motstånd mot att intellektualisera den engelska fotbollen, att lägga alltför mycket tanke på själva spelet som sådant ses ofta på med misstanke. Det går att hitta både historiska och kulturella förklaringar till detta.
Det gäller inte bara de som utövar själva spelet utan kanske i minst lika hög utsträckning de som har till uppgift att kommentera och analysera den engelska fotbollen, paradoxalt nog. Många gamla spelare får sådana roller utan att någonsin lyfta sig över rena plattityder. Craig Burley på ESPN fick mer eller mindre ett raseriutbrott när det började pratas om expected goals.
Och det är kanske på sitt sätt lite typiskt. Att diskutera engelsk fotboll landar ofta i ett samtal som gärna håller sig kvar vid vad som har hänt men ogärna tar några djupare grepp på varför detta hänt. Utöver så klart rent simplistiska och rubrikvänliga förklaringar som att det till exempel var domarens fel. Men så faller också engelska lag ofta i Europa på att de spelar för osmart.
Varför vinner ett lag fotbollsmatcher? Det är givet det tidigare inte helt svårt att föreställa sig en och annan reflexmässig respons på den frågan. Men de tyska forskarna Daniel Weimar och Pamela Wicker angrep frågan på ett mer metodiskt sätt i artikeln ”Moneyball Revisited: Effort and Team Performance in Professional Soccer” i Journal of Sports Economics.
Weimar och Wicker studerade sammanlagt 757 matcher under tre säsonger av Bundesliga och samlade därmed på sig 1,514 observationer av lagprestationer för såväl hemmalag som bortalag, och landade i följande slutsatser vad gäller ett lags chanser att vinna fotbollsmatcher:
(1) Om ett lag ökar sin genomsnittliga löpdistans per match med en kilometer relativt sin motståndare så ökar detta lags sannolikhet att vinna matchen med 26-28%. Här har vi ett resultat som skulle kunna få saven att flöda hos de som på senare tid har fäst alltmer uppmärksamhet åt statistik över vilka lag som löper mest per match.
(2) Ett lag som genomför tio högintensiva löpningar per match fler än motståndaren, med vilket avses löpningar snabbare än 20 km i timmen, ökar sin chans att vinna matchen med 4%. Det gäller inte bara att springa utan också att springa med intensitet. Inte bara tempo utan tempoväxling vinner matcher verkar vara slutsatsen här.
(3) Ett hemmalag som lägger ner lika mycket ansträngning i löpdistans som sin motståndare har 46% chans att vinna matchen, samtidigt som ett bortalag i samma situation bara har 30% chans att vinna samma match. Ett resultat som kanske skulle få Lars Lagerbäck att börja gråta, men slutsatsen är att man helt enkelt måste jobba ännu hårdare som bortalag.
(4) Sannolikheten att vinna en fotbollsmatch för ett bortalag ökar när de vinner fler tacklingar än sin motståndare. Det gäller tydligen inte bara att jobba hårdare för ett bortalag, utan det är tydligen i proportionell grad lika mycket viktigare att bryta upp motståndarnas spel och försvåra för dem i deras egen speluppbyggnad. Mindre finspel på bortaplan med andra ord.
Spring mer, spring snabbare och tackla bättre! Det verkar mycket grovt sammanfattat vara Daniel Weimars och Pamela Wickers svar på varför ett lag vinner fotbollsmatcher. Nej visst, det är självklart inte något uttömmande svar på något sätt, och är heller inte avsett att vara det. Jo visst, naturligtvis lär det inte bara handla om hur mycket ett lag springer utan hur det springer.
Nu var ju det här en studie i Bundesliga kan man då protestera, och kanske är resultaten specifika för just det sammanhanget. Samtidigt har Premier League på senare år importerat ett antal stora influenser från just Bundesliga, så lärdomar därifrån håller på att sättas i system, och resultaten är sådana att vi känner igen dem från de lag som nu är framgångsrika i Premier League.
Det här är kanske inte insikter som exempelvis en Harry Redknapp skulle låta sig imponeras av, samme Redknapp som snarare stoltserade med att inte kunna läsa en taktiktavla. Because ignorance is cool. Eller Timmy Sherwood som nog betydligt mycket hellre skulle vilja prata om spelarnas mod, karaktär, arbetsvilja och förmåga att ”get stuck in!”
Jaha, men är inte ”get stuck in!” egentligen precis samma sak som att springa mer, springa snabbare och tackla bättre, som ju var de tyska raketforskarnas slutsatser, fast uttryckt på ett betydligt mer rustikt och burdust sätt, frågar sig då den som är sugen på ett rejält mindfuck?! Jo, förmodligen är det väl just precis samma sak.
Har vi därmed underskattat Tim Sherwood? Nja, kanske ändå inte. För det är så klart en sak att (kanske) få elva individuella spelare att jobba som vårrusiga kaniner. Det är en helt annan sak att få dessa elva spelare att jobba stenhårt tillsammans som ett organiserat kollektiv på planen. Att inte bara springa och tackla, utan springa och tackla med en kollektiv tanke i bakhuvudet.
Det vill säga sådant som taktiktavlor brukar användas till.