Hurra! Stöt i valdthornet, Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga. Skjut ut. Landslagsuppehållet är till ända och i och med att detta tredje uppehåll under hösten nu når sitt slut så har vi fyra månader av outspädd, härlig, fantastisk, underbar engelsk klubbfotboll framför oss under mörka höst- och vintermånader.
Elva omgångar av ligan är redan spelade. Och med alla i stort sett alla uppehåll ur vägen så ges det inte längre något andrum under den här säsongen vare sig för klubbar som jagar titlar eller klubbar som jagar formen. Matcherna kommer obönhörligen att bara rulla på. Lagens styrkor måste komma till sin rätt och lagens svagheter kommer blottläggas.
Efter elva omgångar börjar det också bli möjligt att dra lite slutsatser gällande just lagens styrkor och svagheter. Framför allt svagheterna och bristerna är de som kommer avslöjas under en lång säsong, och definiera gränserna för vad som är möjligt för ett lag att uppnå. De ger också en signal om vilken potential som finns för förbättring.
Här hamnar fokus på storlagen. Dels är titelstriden per definition vad som väcker mest intresse. Dels av rena utrymmesskäl för bloggen. Sedan råkar det ju slumpa sig så att just i ögonblicket så är det ju just dessa sex storklubbar som råkar ockupera de sex översta platserna i tabellen, även om det är blott med målskillnad som marginal.
LIVERPOOL. Det råder ingen tvekan om att Liverpool för närvarande är ligans kanske mest produktiva och anfallsglada lag. De gör mål och skapar chanser i mängder. Jürgen Klopp har tagit feelgood-faktorn tillbaka till Anfield och även om det är för tidigt att prata om det på allvar så hoppas många att Liverpools långa titelväntan nu ska vara över.
Vad som främst talar emot det är försvarsspelet. För där finns ett antal rätt uppenbara brister. Dessa brister har så här långt kompenserats av att Liverpool har gjort fler mål än de släppt in, men det kommer inte alltid vara fallet under säsongen. Bristerna handlar i huvudsak om försvar på fasta situationer och mot inläggsspel.
CHELSEA. Det går inte att ifrågasätta Antonio Contes lyckade start med Chelsea. Framför allt måste man beundra hur han utav en korg med citroner har passat på att göra lemonad. Spelare för spelare är det så klart en helt annan backlinje än vad Conte är van vid från Juventus, men då har taktik och organisation justerats för att kompensera för detta.
Men bristerna kommer ge sig till känna under en hel säsong. John Terry är gammal och Gary Cahill misstagsbenägen. David Luiz är David Luiz. Backlinjen var i behov av rejäl förstärkning redan innan säsongen och är det fortfarande. Den ljusa punkten för Antonio Conte är dock att han inlett säsongen så bra att Chelsea inte kommer tveka att stötta honom under transferfönstret.
MAN CITY. Det börjar bli en bekant refräng. Men försvarsspelet är akilleshälen även hos Pep Guardiolas imponerande snabbt samspelade Man City-projekt som inledningsvis såg ut att springa iväg med ligan, innan en mer bister verklighet hann ikapp honom och laget tillsammans med några särskilt envisa konkurrenter.
Försvarsproblemet blir mer akut och allvarligt för Man City på grund av Pep Guardiolas benägenhet att utsätta sin backlinje för högre risk. Det är exempelvis raka motsatsen mot Antonio Contes approach i Chelsea. Högre risk i den kollektiva taktiken exploaterar individuella svagheter i Man Citys backlinje mycket mer. Vinner Man City inte ligan är det därför.
ARSENAL. Det var Jürgen Klopp som en gång sa att se Arsenal spela fotboll är som att se en symfoniorkester spela. Arsene Wenger är dirigenten som får varje sektion av orkestern att prestera i harmoni med varandra. Det finns en alldeles speciell rytm i Arsenal när de spelar fotboll. Detta är lagets stora styrka men också ett av deras dilemman.
Det tenderar nämligen göra lagets viktiga spelare mindre utbytbara. Rent fysiskt finns spelare som kan ersätta spelare som Mesut Özil, Santi Cazorla, Alexis Sanchez med flera, men det gör rytmen i Arsenals spel mer krampaktig. Det blir med andra ord väldigt viktigt för Arsenal att hålla sina bästa spelare friska och i form.
TOTTENHAM. Även för Tottenham gäller att deras akilleshäl klingar tämligen välbekant. Laget har under flera säsonger haft ett mycket gediget helhetsspel, haft mycket bollinnehav, pressat motståndarna högt, och skapat mängder med chanser. Men anfallsspelet har stundtals varit för trubbigt och laget har fallerat på sin relativa oförmåga att göra mål.
Det här är ett problem som förmodligen kostade Tottenham ligatiteln förra säsongen och den här säsongen ser problemet ut att ha förvärrats. Mycket av detta beror i och för sig på att Harry Kane har varit skadad en längre tid. Helt klart har inte Vincent Janssen varit den lyckade värvning man hoppades på, i alla fall inte på kort sikt. Kane måste tillbaka, men också lyckas ännu bättre.
MAN UTD. Det är ingen större hemlighet vad som har varit och fortsätter vara Man Utds akilleshäl den här säsongen. Backlinjen håller naturligtvis inte tillräckligt hög klass och bredd men det är på mittfältet som Man Utds stora dilemma har befunnit sig så här långt. Övergången från försvar till anfall går för långsamt och omställningsspelet har därmed blivit lidande.
Paul Pogba har stått i centrum för oklarheten. Han har normalt sett fått en roll på planen som begränsat hans insatser. Trots det har han svarat för en hel del bra insatser. Men det har blivit alltmer tydligt att José Mourinho måste ge Pogba en friare, mer offensiv roll på mittfältet, vilket innebär att spelare som Michael Carrick och Ander Herrera måste få centrala nyckelroller.