Ja, vad är det som är så märkvärdigt med Sofia egentligen? Det var den något spetsiga motfrågan som Hubert ställde i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. Den fick Karl att tro att Hubert var förrädaren och läsaren att tro att Hubert tyckte illa om Sofia. Jonatan var å sin sida tydlig i sin uppfattning att Hubert visste mycket väl vad som var märkvärdigt med Sofia.
Stundtals får man intrycket att José Mourinho ställer samma typ av fråga om Arsene Wenger. Vad är det egentligen som är så märkvärdigt med Arsene Wenger? Något som har fått mängder med fans av olika färger att betrakta Mourinho som den arrogante skitstöveln. Min uppfattning vore å sin sida att Mourinho vet mycket väl vad som är märkvärdigt med Wenger.
Det är ju helt självklart att Arsene Wenger och José Mourinho helt enkelt inte gillar varandra. Det må vara hänt, alla gillar inte alla, i synnerhet inte när de befinner sig i direkt konkurrens med varandra. Det har sagts och gjorts saker från båda håll som är värda att skämmas över. Men det finns också en risk att läsa in alltför mycket av det gamla i allt som därefter sägs.
Igår blev det exempelvis stora rubriker sedan José Mourinho konstaterat att media visade en betydligt större respekt för Arsene Wenger än för honom, trots att de båda i själva verket har likvärdiga meriter. Mourinho betonade att det bara var 18 månader sedan han vann en ligatitel, inte 18 år. Media såg sin chans, sant eller osant, att göra ännu en ”specialist in failure”-story.
Nu var ju det knappast intentionen den här gången, men Mourinho har ju förut trots allt gjort en poäng just av att Wenger ifrågasätts väldigt lite, till och med placeras på piedestal i vissa avseenden, trots att han inte vunnit en ligatitel på över ett årtionde. Vad som är slående med detta konstaterande är, när man lyckas bortse från sina sårade känslor, att Mourinho i sak faktiskt har helt rätt.
Det är svårt att föreställa sig någon annan manager för någon storklubb i världen som hade varit så lite ifrågasatt som Wenger trots allt är och har varit under de senaste tio åren, givet Arsenals resultat. Det innebär inte att det har saknats kritik men det har i relativa termer varit en lättare västanfläkt. Och det är inte bara att Wengers metoder inte har avfärdats, utan att de till och med idealiserats.
Ingen annan manager skulle åtnjuta en sådan ynnest. Definitivt som synes inte José Mourinho, men ingen annan skulle heller klara ett årtionde av för en storklubb så medelmåttiga prestationer. Inte Pep Guardiola, inte Antonio Conte, inte Jürgen Klopp med flera. Inte heller Alex Ferguson hade klarat det, vilket utesluter förklaringen att det enbart är en fråga om förtroendekapital.
Delvis kan kritiskt sägas att det har med klubben att göra, att ägare och supportrar i Arsenal har låtit sig nöja med lägre ställda ambitioner än i andra storklubbar. Delvis har Arsene Wenger varit skicklig i att framhäva storheten på sin egen insats, när han i själva verket under dessa år bara har lyckats motsvara minimiförväntningarna på Arsenal, inte mer men för all del heller inte mindre.
Men det kan inte vara hela sanningen. Media skulle knappast låta sig luras under så lång tid som skulle krävas i det här fallet. Till slut skulle slutsatsen vara ofrånkomlig att kejsaren helt enkelt saknar kläder. Där måste kort sagt finnas något som är märkvärdigt med Arsene Wenger, eller i alla fall vara så att brittisk media väljer att tillskriva honom vissa märkvärdiga egenskaper.
Vad är då detta märkvärdiga med Arsene Wenger? Vilka märkvärdiga egenskaper är det media tillskriver Arsene Wenger? Det är knappast något som har med resultat eller formella meriter att göra. Min beskrivning skulle vara att Wenger har kommit att representera två konkurrerande ideal på den engelska fotbollens slagfält – tradition och utveckling.
Den engelska fotbollshistorien är uppbyggd runt dess dynastier och allra största managerikoner, stora personligheter som på gott och ont är och gör sina klubbar. Matt Busby, Don Revie, Brian Clough, Bill Shankly, Bill Nicholson med flera. Arsene Wenger och Alex Ferguson var de två sista återstoderna av denna åldriga tradition. Till sist försvann också Ferguson. Kvar är bara Wenger.
Det finns en särskilt reverans i England och engelsk fotboll för den här typen av dynastiska autokrater. Den starke mannen. Det har samtidigt varit och är alltjämt en utmanad och alltmer marginaliserad karaktär inom engelsk fotboll där utländska ägare har lett till högre resultatorientering, större kortsiktighet och en mer kontinental eller amerikansk typ av organisation.
Mot den utvecklingen står då Arsene Wenger, men även den tiden är så klart utmätt. En stor del av engelsk fotbollstradition är med andra ord knuten till och förknippad med Arsene Wenger. Han representerar något större än att bara vara tränare. Han representerar ett ideal och en dominerande idé för hur engelska fotbollsklubbar skall drivas.
Myntets andra sida är att Arsene Wenger på samma gång har blivit en härold för utveckling inom engelsk fotboll. Detta har skett under en tid när engelsk fotboll har drabbats av en tilltagande identitetskris där förtroendet för engelsk taktik och traditionellt engelska spelidéer har sjunkit mot botten. Wenger har tillhandahållit en förhoppning om utveckling.
Arsenal har under Arsene Wenger varit mycket konsekvent i sin syn på hur de vill spela fotboll. Det har inte alltid varit en fotboll som har garanterat de bästa resultaten, många skulle snarare hävda det motsatta. Men det har varit en fotboll baserad runt en idé och med estetik som ett värde i det närmaste likställt med funktionalism.
Det har varit en teknisk och fantasifull fotboll, just de egenskaper som engelska fotbollslag normalt sett har ansetts sakna. Det här har gett Arsene Wenger ett skydd utöver det normala. Sportsliga misslyckanden och svaga resultat har alltid kunnat balanseras med att Arsenal i alla fall spelar väldigt bra fotboll och är trogna sitt ideal. Principens triumf över pragmatismen.
Så när man frågar sig vad som är det märkvärdiga med Arsene Wenger så är det just detta. Hans förmåga att på samma gång representera tradition och utveckling. De värden han symboliserar och förkroppsligar för de som har ordets makt inom engelsk fotboll. Detta lyfter honom över den mer renodlade kvartalskapitalism som har följt i den moderna fotbollens fotspår.
Det är här som Wenger och José Mourinho skiljer sig, och vad som förklarar skillnaden i respekt som Wenger och Mourinho åtnjuter i engelsk media. För Mourinho är i mycket Wengers raka motsats. Hans karriär bär prägeln av den kringresande supertränaren snarare än den dynastibyggande klubbautokraten. Hans fotboll är pragmatisk och resultatorienterad framför allt.
José Mourinhos respekt i engelsk media har helt och hållet haft sin grund i att han har lyckats leverera överlägsna resultat med sina lag. Hans egen attityd och svansföring har också reflekterat denna förmåga. Men det innebär i sin tur att när Mourinho inte längre kan garantera eller lyckas leverera överlägsna resultat, så har han inte längre samma grund för respekt.
Mourinhos uppgift, istället för att beklaga sig i media över hur han behandlas av media, är att visa i konkret handling med Man Utd att han fortfarande förtjänar respekt som en supertränare. Givet Man Utds utgångsläge så har han också chansen att visa att det precis som för Arsene Wenger kan finnas fler grunder än endast resultaten att respektera hans managerinsats.
Respekt får man inte. Respekt förtjänar man. Sedan är det upp till var och en att bedöma huruvida de anser att Arsene Wenger faktiskt bekräftar den regeln eller snarare ska betraktas som undantaget som bekräftar regeln.