Egentligen borde det inte finnas något utrymme för en klubb som Burnley i Premier League. Inte bara råkar det vara en i sammanhanget förhållandevis liten klubb med synnerligen blygsamma resurser. I samma närområde som Burnley hittar vi dessutom fyra av den engelska fotbollens giganter i Man Utd, Liverpool, Man City och Everton.
Ändå spelar Burnley i Premier League på samma villkor som dem. Det vore, för att göra en slags liknelse, som om en helt vanlig svensk gädda skulle försöka nafsa på ett knölvalskadaver samtidigt som fyra vithajar av ungefär samma proportion och aggression som i filmen festade loss på samma kadaver. Med andra ord, förenat med livsfara.
Ändå lyckas inte Burnley bara hävda sig i Premier League, utan till och med nypa en och annan skalp i denna regionala konkurrens. De har redan plockat 14 poäng den här säsongen. De har besegrat både Liverpool och Everton hemma på Turf Moor. En hypotetisk interntabell mellan de fem inblandade klubbarna skulle fantastiskt nog så här långt ha Burnley som etta.
Det här skulle man så klart kunna avfärda som tillfälligheter. Men nu råkar jag ha en särskilt svag punkt för klubbar som agerar genomtänkt och strategiskt smart utifrån sina egna förutsättningar. Och Burnley är ett alldeles utmärkt exempel på en klubb som gör just det. Konsekvensen är att de har lyckats förvandla närheten till fyra mastodonter till en fördel.
De fyra stora vithajarna må så klart festa på sitt kadaver. Men det flyter alltid iväg små köttbitar till dem runt omkring. De fyra storklubbarna dammsuger så klart marknaden och fyller sina akademier med flera av landets mest lovande spelare, ofta lokala spelare dessutom. Men det finns naturligtvis inte en chans att alla dessa spelare kommer få en plats i deras a-lag.
Där har Burnley hittat sitt jaktområde. De sopar det bästa av resterna. De kan erbjuda Premier League-fotboll eller hög The Championship-fotboll. De kan erbjuda spelarna möjligheten att bo kvar där de bor. Och det är självklart inga dåliga spelare de kan erbjuda detta till, det finns trots allt en anledning att de rekryterades av storklubbarna till att börja med.
Men mer än så. De kan få tag i spelare med attityd. Spelare som känner sig dissade, kanske känner att de aldrig riktigt fick chansen att visa vad de kunde i någon av storklubbarna, och som drivs av revanschbegär och en vilja att bevisa sig i Premier League. Samtidigt är det naturligtvis spelare med en förstklassig fotbollsutbildning i bagaget.
Alex Ferguson berättar om hur han en gång under 1990-talet rådgjorde med en känd psykolog om hur han skulle få sitt lag som då var det bästa laget i England att behålla hungern och fortsätta vara det. Agera och spela som om ni var det näst bästa laget! – blev svaret. Burnley befinner sig måhända vid en annan punkt längs den skalan, men de tillämpar samma tänkesätt.
Vi har sett samma sociala sammansättning av en spelartrupp få maximal utdelning redan förra säsongen i Leicester. Att nå de höjderna är naturligtvis väldigt osannolikt, men Burnley har ändå dragit samma slags nytta om än i något mer normal utsträckning. Framför allt defensivt har Burnley byggt en stomme runt sådana spelare.
Tom Heaton var länge tredjemålvakt i Man Utd, och har så här långt visat i Burnley att han nog hade kunnat vara mer än så. Michael Keane var länge en jättetalang i Man Utd som givet sin nuvarande mittbackssituation nog redan ångrar att de släppte honom. Ben Mee tog aldrig klivet upp i Man City och Jon Flanagan, på lån från Liverpool, spelar troligtvis snart permanent i Burnley.
Burnley tillämpar samma typ av hungerprincip i övriga värvningar. Oftast handlar det om etablerade spelare i Football League som vill visa att de duger till i Premier League. Stephen Ward, George Boyd, Michael Kightly, Dean Marney, Scott Arfield, Andre Gray, Sam Vokes och Ashley Barnes känns som tydliga exempel på just detta.
Spelare med attityd och spelare som gärna slåss med världen. Givet den arbetsbeskrivningen är det kanske inte så konstigt att Joey Barton såg ut att trivas så bra i Burnley förra säsongen. Kanske ska vi heller inte bli förvånade om Barton gör en återkomst i januari. Steven Defour känns som en spelare med attityd som så att säga tar sista chansen i en stor liga.
Tillsammans bildar dessa ett lag som blir väldigt jobbigt att möta. Inte för att de försöker spela någon bländande fotboll nödvändigtvis, utan för att de jobbar stenhårt och för att det är smutsigt och gör ont att möta dem. Det här är inte Premier Leagues glitsiga framsida. Det är rutan bakom köket klockan tre på eftermiddagen och den som inte slåss är en råtta.
Möter man större och starkare motståndare måste man vara smartare och ettrigare för att kunna vinna. Alldeles för många engelska klubbar faller på att de försöker vara något de inte är eller har förutsättningar att vara. Burnley vet precis vilka de är, vad de kan, och de försöker inte vara eller göra något annat. Självinsikt på klubbnivå, en tillgång som inte syns i balansräkningen.
Det pratas så ofta om betydelsen av identitet i fotboll utan att det egentligen betyder något mer än att alla förväntas vara helt olika fast på exakt samma sätt. Burnley försöker inte efterlikna några andra. Tvärtom försöker Burnley snarare formulera sin egen identitet som ett slags motsatsförhållande till den moderna fotbollens stora modehus.
Det är inte modernt, det är inte intellektuellt, det är inte estetiskt, det kommer inte vinna några priser för skönhet och god smak, det är inte alltid populärt eller uppskattat. Men det är smart, och det är effektivt. Tony Pulis och Sean Dyche har säkert ett och annat att prata om efter kvällens match mellan West Brom och Burnley.
Burnley har dock något som Tony Pulis lag aldrig riktigt har haft. Burnley har charm.