Om Tottenham hade varit ett spanskt klubblag så hade de nu så klart kunnat glädja sig åt över att inte ha blivit utslagna ur europeiskt cupspel trots att de precis har blivit utslagna ur europeiskt cupspel. Men nu är inte det riktigt ett relevant resonemang för engelska klubblag i Champions League eller europeiskt cupspel.
Tottenham var piskade att vinna mot Monaco. De förlorade. Vilket betyder att Tottenham är utslagna ur Champions League redan i gruppspelet, redan efter fem matcher, efter att ha vunnit en enda, förlorat tre, och endast lyckats göra tre mål på dessa matcher. Besvikelsen är naturligtvis stor, och misslyckandet är monumentalt.
Känslan av misslyckande minskar inte av att Tottenham har väntat i fem år på den här chansen att få spela Champions League. Men det känns som om chansen till stor del har kastats bort. Tottenham i Champions League har varit mer eller mindre oigenkännbart från det Tottenham vi varje vecka ser i Premier League. Laget har inte gjort sig självt rättvisa.
Vad ville Tottenham är det bestående frågetecknet från kvällens match mot Monaco. Men i det större perspektivet är det också det bestående intrycket från Tottenhams deltagande i Champions League den här säsongen: Vad vill egentligen Tottenham?
Man bör för rättvisans skull påpeka att Tottenham har haft en mäktig otur med skador på helt fel spelare vid helt fel tillfälle under säsongen. Harry Kane, Erik Lamela, Toby Alderweireld – det är inte vilka spelare som helst. Det går inte att komma ifrån att det har påverkat Tottenham, både i ligaspelet och i Champions League.
Men det räcker inte för att förklara den enorma disparitet vi har sett mellan Tottenhams prestationer i ligan och i Europa. Tottenhams kanske allra största styrka har de senaste säsongerna varit lagets organisation, både defensivt men också i det offensiva presspelet. Presspelet i Champions League har varit obefintligt och defensiven en hönsgård.
Det kan pratas om att Tottenham verkar ha lidit av en form av scenskräck i Champions League. På något sätt har lagets ungdomlighet och brist på rutin i sådana här sammanhang gjorts mycket tydligt. Dele Alli har varit en belastning för lagets säkerhet snarare än en tillgång. Flera andra spelare har regresserat i sina prestationer.
Minst lika betydelsefullt har kanske bristen på rutin varit vid sidan av linjen. Det glöms kanske lätt bort att det här också är Mauricio Pochettinos allra första säsong som manager i Champions League. Och det har på något sätt märkts, för det har varit ett antal minst sagt märkliga beslut längs vägen.
Det var exempelvis ingen hemlighet på förhand att Tottenham var piskade att vinna den här matchen. Det är märkligt att se fram så länge mot att få spela i Champions League men då välja att vila viktiga spelare i avgörande matcher. När ungdom och orutin tydligt drabbar laget negativt gör man ont värre av att bänka erfarna spelare som Jan Vertonghen och Christian Eriksen.
Visst, det är nödvändigt att vila spelare under en säsong. Men vore Vertonghen unfit för att spela mot Chelsea om fyra dagar om han spelade ikväll? Nej, naturligtvis inte. Hade Vertonghen varit en väldigt viktig tillgång i ett ytterst oorganiserat Tottenhamförsvar ikväll trots att han spelade en match mot West Ham för tre dagar sedan? Ja, naturligtvis.
Och visst kan man förstå att ligaspelet är viktigt för Tottenham, och det är ingen lätt match de har framför sig. Men utgångspunkten är och var samtidigt mycket enkel. Det var vinna eller försvinna i Champions League ikväll. Samtidigt som, även om en förlust mot Chelsea på lördag självklart vore negativ, så tar den inte död på Tottenhams fortsatta chanser i ligaspelet.
Mauricio Pochettinos tid i Tottenham har så här långt enbart präglats av framgång och framsteg. Men kvällens klena uttåg ur Champions League, misslyckandet att ta sig till slutspel, måste betraktas som hans allra första riktiga bakslag som manager i Tottenham. Hans förmåga att balansera och prioritera spelartruppen och spelschemat måste konstruktivt ifrågasättas.
Det där kan man så klart betrakta som en inlärningsfråga. Utmaningen för Tottenham i Premier League är självklart att det inte alls finns någon garanti för att Mauricio Pochettino och Tottenham tillsammans kommer få fler möjligheter att visa att de har lyckats lära sig något av den här säsongens misslyckande.
Det gäller att göra det bästa av chansen när den kommer. Och det måste gräma Tottenham mer än kanske något annat just nu. Känslan av att inte på något sätt ha gjort det bästa av den här chansen i Champions League. Att inte ha gjort sig själva rättvisa.