Givet det antal år Arsene Wenger har varit manager för en storklubb som Arsenal så är hans facit i Champions League som bäst medelmåttigt. Där finns naturligtvis den olyckliga omständigheten att det är en turnering han aldrig har lyckats vinna. Värre än så är kanske att han så väldigt sällan har varit ens i närheten av att vinna Champions League.
Det brukar lyftas fram till Arsene Wengers fördel hans starka facit i att alltid kvalificera sig till Champions League, och hans mångåriga facit av att lyckas ta Arsenal till slutspel. Vackert så kan tyckas. Men i andra änden går det också att konstatera att under 18 säsonger har Wenger tolv gånger misslyckats med att ta sig till kvartsfinal, och vid bara två tillfällen tagit sig längre än kvartsfinal.
Med ett så magert facit i Champions League kan det så klart framstå lite bakvänt att placera ett så stort värde i att kvalificera sig för Champions League som Arsene Wenger har gjort de senaste tio åren. Men det vore att missa den större bilden eftersom Champions League har varit och alltjämt är hans på samma gång kanske största besatthet och besvikelse.
Det är en turnering Arsene Wenger verkligen vill vinna. Dels för att det är en titel han trots en lång karriär saknar. Dels för att en Champions League-titel onekligen skulle verifiera Arsenals status som europeisk storklubb. Där har funnits flera tillfällen genom åren. Finalen 2006 så klart. Men inte minst säsongen 2003-04 måste ha känts som en särskilt tung förlust.
Det är annars något ironiskt att de gånger Arsenal faktiskt har gått längst i Champions League så har det inte varit med något av de lag som normalt sett räknas till Arsene Wengers bästa. Visst fanns många bra spelare kvar 2006 men det var ett lag på nedgång. 2009 hade Arsenal ett mycket skickligt fotbollslag men utan riktigt samma hårdhet som tidigare upplagor.
Här finns däremot något positivt. Det känns nämligen uppenbart att det inte är nödvändigt för Arsenal att ha sitt bästa lag någonsin för att verkligen kunna ta sig riktigt långt i Champions League. Kunde Arsenal ta sig till final 2006 och till semifinal 2009 så finns naturligtvis inga ytterligare begränsningar för Arsenal i Champions League 2016.
Och det är ju med den utgångspunkten som kvällens match på Emirates mot PSG betyder så mycket både för Arsenal och Arsene Wenger. Arsenal har ofta varit sina egna värsta fiender i Champions League. En vinst mot PSG betyder dock att gruppsegern därmed skulle vara säkrad. En seger mot PSG bör också vara en skön bekräftelse för Arsenal inför ett kommande slutspel.
Nu finns där så klart en och annan cyniker som tar för givet att även om Arsenal skulle lyckas komma etta i gruppen så kommer de ändå att ställas mot till exempel Real Madrid eller Bayern München i åttondelsfinal. Inte för att Arsenal vore utan chans mot någon av dem. Men slutsatsen vore då frestande att det i det här läget spelar mindre roll att sluta etta eller tvåa i gruppen.
Den slutsatsen vore felaktig. Under de senaste sex säsongerna har 36 av 48 lag som slutat tvåa i sina grupper blivit utslagna redan i åttondelsfinal. Under samma period har endast två lag som slutat tvåa i sina grupper lyckats ta sig till semifinal eller final. Det har blivit betydligt viktigare än förut att vinna gruppen för ett lag som vill gå långt i Champions League.
Den stora skiljelinjen i det avseendet är åttondelsfinalerna. De lag som väl tar sig vidare till kvartsfinal lottas ändå fritt mot varandra. Men i åttondelsfinalerna spelar placeringen i gruppen faktiskt en konkret roll. Att vinna gruppen betyder att laget får spela returmötet i åttondelsfinalen på hemmaplan. Något som är guld värt i Champions League.
Koncentrationen av finansiella resurser och spelare hos de allra största klubbarna har gjort det allt vanligare att de utan några större problem också slutar etta i sina respektive grupper. Arsenal har dock varit en klubb som normalt sett har varit toppseedade under den här perioden men ändå tenderat att sluta tvåa i sina grupper. För vilket de betalat ett högt pris.
Kvällens match mot PSG handlar för Arsenal och för Arsene Wenger om att skapa sig själva ett gynnsamt läge inför åttondelsfinalen. Men framför allt handlar kanske matchen om att återfå känslan runt klubben och i laget att de i avgörande europeiska cupmatcher faktiskt har kvaliteten att besegra de europeiska superklubbarna.
Att Arsenal faktiskt är en av dessa engelska och europeiska superklubbar. Och inte bara en klubb som låter sig nöja med att delta ett tag, för att sedan kliva åt sidan och titta på när de stora pojkarna gör upp om medaljerna. Något som har tillåtits bli acceptabel standard för Arsenal under Arsene Wengers senaste tio år i klubben. Dags att återvända till utgångspunkten.
Det som var själva rättfärdigandet för att lämna Highbury och bygga den nya, större arenan. Att Arsenal ska vara en av dessa engelska och europeiska superklubbar. Det är det Arsenal som Arsene Wenger vill lämna ifrån sig när han slutar som manager. Det är det arvet han vill lämna efter sig efter drygt två årtionden i Arsenal.
En seger mot PSG vore ett litet steg den här säsongen, men ett jättekliv närmare ett sådant arv. Ett stort steg närmare den perfekta slutsatsen för Arsene Wengers tid i Arsenal: ”Arsenal, c’est moi!”