Fotbollens siste Captain Fantastic har tackat för sig och vi tackar honom!
Peter Hyllman
Steven Gerrard har varit en ofrånkomlig del av Premier League och engelsk fotboll ända sedan fyrverkerierna exploderade för övergången från ett årtusende till nästa. När han avslutar sin karriär gör han det både som en av Premier Leagues absolut bästa spelare någonsin, och som eventuellt Liverpools störste spelare någonsin.
Andra kan skriva betydligt mer om de ögonblick av magi som Steven Gerrard gav oss och definierade både hans karriär och person. De engelska tidningarna är smockfulla av sina hyllningar den här dagen. Vi får höra om Englands match mot Tyskland i München, matchen mot Olympiakos, miraklet i Istanbul, Gerrardfinalen i FA-cupen 2006 med mycket mer.
Mitt bestående intryck av Steven Gerrard är däremot hans förmåga eller förbannelse, beroende på hur man ser på det, att gestaltas som symbol och mytologisk hjälte utöver som enbart spelare. Han var Captain Fantastic för Liverpool, en klubb präglad av messiaskomplex mer än kanske någon annan klubb, den siste av sitt slag inom den moderna fotbollen.
Hjältemyten är framträdande i engelsk fotbollshistoria. Varje stort lag har sin kapten och store ledare. Det är en hjältemyt som till och med har tagit sig serieform. Roy Race är helyllekaptenen som med sina hjältedåd räddar dagen åt sitt Melchester Rovers om och om igen. Kanske är Steven Gerrard spelaren som kommit närmast att göra fiktion till verklighet.
Det är samtidigt en hjältemyt som är hopplöst föråldrad. Fotbollen har utvecklats, professionaliserats och blivit alltmer kollektivt organiserad. Det starka laget besegrar alltid den store spelaren. Den sorgliga aspekten av Steven Gerrards karriär är hans position just i denna utvecklings vägskäl, en tragisk hjälte fången i ett kollektivt tillstånd av permanent otillräcklighet.
Där har självklart funnits triumfer och höjdpunkter längs vägen. Men Gerrards karriär definieras lika mycket av vad som aldrig uppnåddes. Desto tydligare i och med Liverpools anrika och ärofyllda historia. Steven Gerrard var ett strålande ljus i ett allt djupare mörker. En påminnelse om en bättre tid under en tid av förfall. Utkämpandes det långa nederlaget.
Liverpools besvär som klubb under Steven Gerrards tid i klubben gjorde den roll han tvingades bära tyngre, liksom ansvaret på hans axlar. Det är kanske inte någon tillfällighet att mytbildningen runt den fantastiske kaptenen blir mer intensiv i lågpresterande klubbar. Matt Le Tissier i Southampton, Bryan Robson i Man Utd, Alan Shearer i Newcastle är andra exempel.
Inget av detta är naturligtvis Steven Gerrards fel. Det är omgivningen som har tillskrivit honom den här roll genom åren. På så vis har Gerrard varit en produkt av de föreställningar som råder inom engelsk fotboll. Det är föreställningar som över tiden är omöjliga att leva upp till. Det magiska med Gerrards karriär är hur ofta han trots det har lyckats leva upp till dem.
Det är vad vi bör prata om när Steven Gerrard nu har meddelat att han slutar med fotbollen, snarare än att älta vad han aldrig fick uppnå och varför andra spelare därför är att betrakta som större eller bättre. Fotbollen lider av ett fundamentalt attributionsfel, där vi beundrar och belastar enskilda spelare alltför mycket för ett lags triumfer och tragedier.
Kanske kan den engelska fotbollens föreställning om Den Store Hjälten ta ett stort kliv närmare historiens skräphög, där den hör hemma, nu när fotbollens siste Captain Fantastic har tackat för sig.
Publicerad 2016-11-24 13:54