Vissa klubbar och deras fans gillar helt enkelt inte varandra. Chelsea och Tottenham råkar vara sådana klubbar. Det är inte något som riktigt går att förklara med historia, med kultur eller för den sakens skull geografi. Andra klubbar ligger i så fall närmare till hands. Men sådana här saker måste självklart inte vara särskilt rationella.
Rationalitet och sunt förnuft präglade hur som helst inte det här mötet förra säsongen. Det var en måndagskväll i maj när Leicester blev ligamästare i och med att Tottenham tappade 2-0 i halvtid på Stamford Bridge till 2-2. En match där Mark Clattenburg delade ut tolv gula kort, varav nio till Tottenham. Man kan säga att känslorna tilläts ta överhanden.
Känslor var onekligen i förgrunden inför matchen. Chelsea höll på att spela av en redan bortkastad säsong men var märkligt motiverade inför just det här mötet. ”Vi gillar inte Tottenham och vill inte att de ska vinna ligan” var Eden Hazards ovanligt odiplomatiska förhandsprat, en inställning som delades av Willian och Cesc Fabregas.
”De firade som om de precis hade vunnit ligan” var Harry Kanes kommentar om Chelseaspelarna efter matchen. Och det var lite den känslan efter matchen, Chelsea hade slagit den sista spiken i Tottenhams ligakista. Något annat positivt sätt att avsluta säsongen fanns inte längre för Chelsea. Skadeglädjen var i det här fallet den enda tillgängliga.
Tottenham lyckades inte hantera matchens emotionella sida på Stamford Bridge förra säsongen. Det har i själva verket varit en återkommande svaghet som Tottenham har uppvisat under Mauricio Pochettino. Det har inte bara framkommit mot Chelsea. De tappade också båda matcherna mot Arsenal på liknande sätt förra säsongen. Matcherna på Wembley den här säsongen.
Liknande frågetecken har börjat formuleras kring Pochettino under hösten samtidigt som Tottenham nu befinner sig mitt i en sekvens av väldigt viktiga matcher. Efter matcher mot Arsenal och West Ham och ett onödigt uttåg ur Champions League har Tottenham alltså bortamatcher mot Chelsea och Man Utd på dagordningen.
Ett par matcher som redan har avgjort säsongen för Tottenham, samt ett par matcher som kan komma att avgöra säsongen ytterligare. Utfallet hittills har inte varit till Tottenhams fördel. De har misslyckats med att vinna åtta av nio matcher, och den nionde lyckades de vinna på övertid. Säsongen håller på att glida Tottenham ur fingrarna och de måste greppa tag i den igen.
Tottenhams svaga period, i synnerhet fiaskot i Champions League, har lett till kritik mot Mauricio Pochettino. Kritiken gäller värvningarna inför säsongen, den gäller konstiga och kontraproduktiva prioriteringar i hans laguttagningar, och den gäller även Pochettinos taktiska dribblande med olika uppställningar som avviker från den injobbade 4-2-3-1-taktiken.
Kritiken mot värvningarna är förståelig. Mycket tid och pengar lades på Georges-Kevin N’koudou. Vincent Janssen har varit hopplöst ineffektiv. Moussa Sissoko har trots sin stora transfersumma hittills motsvarat precis varenda fördom och farhåga som fanns om värvningen. Vad man kan invända mot kritiken är att andra spelare har tagit tid på sig att glänsa för Tottenham.
Prioriteringen bakom Pochettinos laguttagningar har naturligtvis ifrågasatts ihärdigt under veckan, sedan Pochettino bland annat valde att placera viktiga och rutinerade spelare som Jan Vertonghen och Christian Eriksen på bänken under en helt avgörande bortamatch i Champions League mot Monaco. Det var inte första gången det var möjligt att ifrågasätta Pochettinos tänkesätt.
Det karaktäristiska med Tottenhams styrka förra säsongen var lagets effektiva organisation i både defensiv och offensiv. Det naturliga hade varit att Tottenham byggde vidare på ett framgångsrikt koncept, men istället har Pochettino experimenterat med nya uppställningar. Inte utan tanke, men Tottenham har också stundtals sett mer förvirrade ut på planen än tidigare.
Ibland är det bättre ledarskapet att våga låta något vara istället för att börja skruva på det. Det är så klart alltför lätt att bli för mycket amatörpsykolog men en fundering är om Mauricio Pochettino möjligen har haft lite svårt att förhålla sig till pratet om honom som ”Premier Leagues bäste manager”, som inte minst Alex Ferguson benämnde honom som mot slutet av förra säsongen.
Sådant kan ju skapa hjärnspöken, kanske en känsla att man måste bevisa varje vecka varför man är förtjänt av ett sådant epitet, inte minst under en säsong där Premier League helt plötsligt har blivit ett slags managervärldsmästerskap med profiler som Pep Guardiola, José Mourinho, Arsene Wenger, Jürgen Klopp och Antonio Conte på plats. Och det var det här med känslor.
Keeping it simple kan vara det svåraste som finns. Kontrasten blir därför särskilt tydlig med Antonio Conte som just står bredvid Mauricio Pochettino på linjen ikväll. Antonio Conte och Chelsea har en härlig matchsvit bakom sig. Sex raka segrar i ligan utan att släppa in ett enda mål, och Chelsea har svingat sig tillbaka till toppen av ligan igen, just genom att hålla det enkelt.
Och det är ju en rivalitet vars bränsle är just sportslig status. Det är ingen tillfällighet att förra mötet blev så bittert som det blev. Chelsea upplevde det säkert som att Tottenham hade ”tagit deras plats” den säsongen. Rivaliteten började bli bitter när Chelsea went apeshit med Roman Abramovich och sprang ifrån Tottenham.
Normalt sett har det varit en rivalitet i vilken Chelsea har dragit det längsta strået. De har båda vunnit varsin Ligacupfinal förvisso men i ligaspelet har Tottenham sällan dragit det längre strået. Och när de ändå har lyckats så var det Chelsea som med sin Champions League-seger såg till att Tottenham ändå inte fick spela Champions League.
Och förra säsongen var det alltså Chelsea som till sist dödade Tottenhams drömmar om titeln. Det hoppas Chelsea naturligtvis göra den här säsongen också. Och en vinst mot Tottenham ikväll skulle onekligen kunna visa sig bli ett slag som Tottenham aldrig riktigt återhämtar sig från. En vinst kan däremot andas nytt liv i Tottenhams säsong.