Vi kan kanske räkna med dubbla känslor på St Mary’s idag. Å ena sidan är Ronald Koeman den manager som tog Southampton till deras bästa tabellplaceringar under Premier League-eran. Å andra sidan valde Ronald Koeman också att lämna Southampton i somras för Everton. Idag återvänder alltså Koeman med Everton till Southampton. Burop eller respektfulla applåder?
Det var ändå med viss förvåning som nyheten togs emot när det stod klart att Ronald Koeman bytte Southampton mot Everton. Det var många, inte minst Southamptons fans så klart, som undrade varför Koeman valde att flytta från en klubb som de senaste säsongerna slutat sexa och sjua, med europeiskt cupspel i bagaget, till en klubb som tillbringat de två senaste säsongerna på tabellens nedre halva.
Eftersom vi måste anta att Ronald Koeman inte medvetet väljer ett steg nedåt i sin karriär så måste Koeman ha gjort bedömningen att Everton trots det var ett steg uppåt, att Everton är en större klubb och att potentialen i Everton är större än i Southampton. Det kan delvis ha berott på Farhad Moshiris köp av Everton månaderna dessförinnan. Det är känt att Koeman var frustrerad på Southamptons strategi att kapitalisera sina bästa spelare.
Huruvida Ronald Koeman har gjort en korrekt bedömning beror på vilken klubbmodell som visar sig mest framgångsrik i de kommande årens Premier League. Everton och Southampton är två klubbar som kan sägas ha samma utgångspunkt och befinner sig på ungefär samma nivå som utmanare strax bakom de sex stora klubbarna. Men resan dit och deras respektive metoder är fundamentalt annorlunda.
Southampton har valt den pragmatiska modellen. De har definierat sin roll i näringskedjan som en utvecklande och säljande klubb. Deras mest värdefulla tillgångar är Englands kanske främsta akademi samt ett mycket skickligt scoutnätverk runt världen. Det innebär att de kan köpa spelare förhållandevis billigt, använda dem i ett antal år, och därefter sälja dem dyrt. Förändring är en del av Southamptons strategi.
Everton har valt en mer principiell modell. De har snarare valt att positionera sig som en icke-säljande klubb, en klubb som ska vara ett slutmål för sina spelare. De håller ofta emot när större klubbar vill ha deras spelare och att köpa spelare från Everton blir oftast väldigt dyrt. Antalet viktiga spelare som faktiskt lämnar Everton är i själva verket mycket lågt över tid. Grundbulten i Evertons strategi är snarast stabilitet.
De båda modellerna kan sägas vara en produkt av de båda klubbarnas respektive historia. Everton har tillbringat 114 raka säsonger i Premier League eller dess motsvarighet, och har vunnit nio ligatitlar vilket bara överträffas av tre klubbar. Southamptons historia är en annan. Den saknar naturligtvis inte höjdpunkter men det var också bara fem år sedan som Southampton befann sig i League One. De slåss från mattan.
Det vore frestande att beskriva Everton och Southampton som den Gamla och den Nya modellen. Helt säkert kommer andra klubbar som kommer upp till Premier League, eller vill slå sig uppåt i Premier League, titta mycket mer på Southampton än på Everton. Deras modell går att imitera. Evertons modell bygger på en klubbstatus som är svår för andra klubbar att uppnå. Frågan är dock hur hållbar den modellen kommer fortsätta vara.
Svagheten i Southamptons modell är att befinna sig i ett permanent tillstånd av ombyggnation och att tvingas uppfinna hjulet om och om igen. Över tid måste det också bli svårt att upprätthålla kvaliteten i sin rekrytering. Styrkan är att klubben inte gör sig beroende av enskilda personligheter, att modellen är finansiellt hållbar, samt att unga spelare med världspotential ser Southampton som ett attraktivt steg på vägen i sin karriär.
Styrkan i Evertons modell är deras möjlighet att över tid bygga vidare på en etablerad kärna av spelare, och att klubbens supportrar ges betydligt bättre chans att identifiera sig med spelartruppen. Lojalitet och långa relationer mellan klubb och spelare fostras också. Svagheten är att Evertons besvärlighet och ovilja att sälja spelare riskerar göra vissa spelare ovilliga att binda sig till klubben och begränsar Everton till spelare med lägre potential.
Det är en relevant frågeställning i vilken utsträckning Everton på sätt och vis hålls som gisslan av sin egen historia som engelsk storklubb. Att Everton skulle agera som något annat än en storklubb vore otänkbart inte minst för många av deras egna supportrar. Att likt Southampton i någon mening institutionalisera sin egen underordning skulle mötas med motstånd. I detta förhållningssätt ryms på samma gång storhet och högmodet som går före fall.
För i vilken utsträckning är det egentligen möjligt att bekämpa storklubbarna på deras egna villkor? Det är svårt att vinna en revolverfight med bara en kniv i handen. Är man inte lika stark som sin motståndare så måste man vara smartare än sin motståndare. Givet Southamptons enorma framsteg under de senaste fem åren ligger det betydligt närmare till hands att betrakta deras modell som den betydligt smartare.
Om det inte är så att Everton lyckas hitta en slags gyllene medelväg, en kombination av deras historiska identitet som storklubb och framtidens fokus på smart utveckling. Något som kan göras mer möjligt genom ökade TV-intäkter och därmed förmågan att betala och behålla riktigt bra spelare. Om så är fallet kan det visa sig att Ronald Koemans beslut att lämna Southampton för Everton faktiskt var berättigat.
Även om Ronald Koeman redan har hunnit med att göra sig obekväm med Evertons supporterbas både genom att mena att Romelu Lukaku kan behöva söka sig till en större klubb och genom att antyda att även han själv ser större saker framför sig i framtiden. Det är förvisso ganska svårt att föreställa sig Southamptons supportrar som vare sig särskilt förvånade eller sympatiskt inställda.
De har så klart alla skäl i världen att tämligen självbelåtet mena att Everton borde ha varit förvarnade.