Plocka undan vattenflaskorna! Det är dags för den andra matchen mellan Man Utd och West Ham på Old Trafford på fyra dagar. Ligamatchen i söndags följde ett för Man Utd numer välbekant mönster, med spelmässig dominans men målmässig paritet. Mycket talar naturligtvis för en liknande matchbild den här kvällen.
Ligacupen borde stå förhållandevis högt upp på agendan för både Man Utd och West Ham. Ligaspelet hackar för Man Utd, de är inte med i Champions League, och en cuptitel vore naturligtvis ett sätt att i alla fall hjälpligt räkna hem säsongen i efterhand. Ligaspelet hackar definitivt också för West Ham, med en cuptitel skulle de ändå kunna betrakta en tuff säsong som framgångsrik.
José Mourinho har dessutom ett tämligen bra facit i Ligacupen. Tre gånger har han vunnit turneringen, alla gånger med Chelsea. Under båda hans sejourer i Chelsea har kommande ligatitlar dessutom föregåtts av att först ha vunnit Ligacupen. Helt säkert är det ett mönster han själv är medveten om och som han gärna vill se upprepas.
Psykologiskt oviktigt vore det knappast. Mourinho har själv konstaterat hur lagets vinnarmentalitet har urholkats under åren sedan Alex Ferguson lämnade klubben. Viktiga spelare har försvunnit samtidigt som flera spelare som finns i och runt laget antingen saknar vinnarvana eller tar för lätt på förluster. Vilket inte kan vara nyheter för någon som följt laget de senaste åren.
Man Utd utgör egentligen ett ganska intressant case för hur snabbt ett sådant här förfall faktiskt kan ske. Det har gått drygt tre år sedan Man Utd allmänt ansågs som det mest hänsynslösa vinnarlaget av dem alla, en föreställning många fortfarande har om klubben för övrigt. Men vad som kan ta åratal att bygga upp kan försvinna på några ögonblick.
Olika slutsatser skulle vara möjliga utifrån den observationen. En vore att se det som något av ett misslyckande för Alex Ferguson, att inte ha gjort klubben som helhet mindre beroende av honom som person. En annan vore att istället betona just personens eller snarare ledarskapets betydelse för hur en klubb eller organisation kollektivt presterar.
Attityder reflekterar ledarskap är en gammal sanning. Det är ett annat perspektiv på den diskussion som just nu pågår runt svensk fotboll där det istället hävdas att tränarens betydelse överskattas, förmodligen mest som ett sätt att kritisera hur tränare ges skulden för ett lags resultat. Men det känns samtidigt som en alltför tekniskt inriktad och fantasifattig diskussion.
Vi kan säga två saker om detta. För det första att det inte är en process som kommer att ske över en dag, en månad eller kanske ens en säsong. Det måste få ta sin tid. För det andra att José Mourinho som manager har en helt avgörande roll i den processen. Kortsiktiga krav på resultat måste balanseras mot nödvändigheten av långsiktiga framsteg.
Där finns de självklara frågetecknen huruvida José Mourinho är rätt manager att driva en sådan process. Har han det långsiktiga perspektivet som krävs för att lyckas? Är hans konfrontativa form av ledarskap anpassat till mer moderna tider där unga spelare ständigt anses behöva mollycoddlas? Har hans utbrott och gnällighet blivit till ett hinder för ett konstruktivt kulturarbete?
Det blir ofta stormar i vattenglas runt Mourinho. Den sparkade vattenflaskan är ett mycket tydligt exempel. Skenheliga dubbelmoralister kommer säkert spela förfasade över den typen av flagranta regelbrott och bristande respekt för domare och vattenflaskor. Den enda relevanta frågan för mig är emellertid ifall den typen av reaktioner hjälper eller stjälper det egna laget.
Där är min spontana känsla att det knappast kan vara till någon hjälp. Att det istället riktar fokus och energi på fel saker och snarare leder till en kultur ägnad att producera ursäkter snarare än åtgärder för vad som går fel. I ett läge där spelare tvivlar och brister i självförtroende blir det desto viktigare att den som är manager visar att han är lugn och balanserad.
Samtidigt dras det naturligtvis väldigt stora växlar kring den här typen av relativa småsaker. Det är något som kan förändras med tiden. För Mourinho handlar pågående kulturarbete huvudsakligen om att stärka de spelare som kan bidra till lagets utveckling, och ofrånkomligen att byta ut de spelare som anses otillräckliga för uppgiften.
Så länge det sker framsteg på planen och det finns en potential i utvecklingen av laget under José Mourinho så vore det naturligtvis rent kontraproduktivt för Man Utd att sparka ännu en manager. Detta alldeles oavsett hur ofta man väljer att citera spenderade transfersummor och väljer att tro att detta ska garantera omedelbar framgång.
Kontraproduktivt vore det även för West Ham att sparka sin manager. Det går inte att komma ifrån att West Hams säsong så här långt har varit något av en besvikelse. Slaven Bilics position har blivit ifrågasatt. Omständigheterna har samtidigt inte varit de bästa. Höga förväntningar från förra säsongen, flytten till en ny arena och bråkigheterna bland de egna supportrarna.
Men det är lång tid kvar på säsongen. West Ham kan fortfarande höja sig i ligaspelet och har råd med en mellansäsong. West Ham kan dessutom fortfarande vinna Ligacupen. Första steget mot en sådan framgång är däremot att vinna mot Man Utd på Old Trafford. Vilket de redan vet sedan i söndags knappast är någon omöjlighet.
Även det är något som har förändrats drastiskt på blott drygt tre år för Man Utd, och som José Mourinho måste lyckas åtgärda. Hade Old Trafford varit samma borg för Man Utd som förr om åren så hade allt krisprat och allt prat om en misslyckad säsongsinledning varit som bortblåst i nuläget. Men hittills har det varit krampaktigt snarare än förlösande.
Utom just i cupspelet.