Premier League är en liga mer än kanske någonsin tidigare fylld av gamla relationer och rivaliteter. Det har pratats massor om olika konfigurationer innehållandes någon manager såsom Pep Guardiola, Arsene Wenger, Jürgen Klopp, José Mourinho med flera. Mest har så klart pratats om hur Guardiola och Mourinho skulle återuppta sin Classico-rivalitet i Manchester.
Något ironiskt kan man alltså tycka det är att det är mot en manager med vilken någon sådan relation eller sådan rivalitet inte riktigt existerar som Pep Guardiola nu ställs i en match som mer än kanske någon tidigare match kan komma att staka ut den här säsongens vägriktning. Detta på samma dag dessutom som La Liga kör sitt El Classico.
Att Antonio Conte skulle bli ett farligt hot med Chelsea kommer dock knappast som någon överraskning för Pep Guardiola. Redan innan säsongen varnade han för Conte, en manager som han beskrivit som en av de allra mest talangfulla, och vad han kunde åstadkomma med Chelsea. De har aldrig tidigare ställts mot varandra som managers. Nu möts de mitt i brinnande titelstrid.
Managern har alltid tillskrivits en väldig betydelse inom engelsk fotboll. Men kanske har det aldrig varit lika tydligt som den här säsongen där fotbollen och en hel liga ibland mer tar intrycket av ett enda stort persondrama. Det har funnits tydliga tendenser till så kallad deifiering. Under den första delen av säsongen av Pep Guardiola. Därefter av Antonio Conte.
Det allra värsta jesusbabblet har avtagit runt Pep Guardiola. Det var närmast outhärdligt under augusti och september men har antagit mer rimliga proportioner de två senaste månaderna. Vilket förmodligen han själv är bland de sista att beklaga. Glorian har istället placerats runt huvudet på Antonio Conte som efter sju raka vinster i ligan är allmänt geniförklarad.
Kontraster förgyller så klart. Och i någon mening blir dagens stormatch mellan Man City och Chelsea desto intressantare eftersom det är till synes två olika filosofier av fotboll som ställs mot varandra. Man City som kommer syfta till att dominera bollinnehavet och passningsspelet. Chelsea som istället kommer försöka ligga lågt, pressa och därefter snabbt kontra.
Det är två klubbar som till viss del befinner sig i skärningspunkten mellan två för stunden dominerande fotbollsidéer. Bollinnehav mot fart. Dels Chelsea och Antonio Conte som kan visa att Leicesters segerrecept förra säsongen inte var en tillfällighet utan ett tidens tecken. Dels Man City och Pep Guardiola som kan visa på bollinnehavets långsiktiga bärkraft.
Ingen av de båda klubbarna är i själva verket renodlade idealtyper på dessa båda idéer. Chelsea är klumpfötter och tjångalångare lika lite som Man City är långsamma bollrullare. Men de har sina respektive utgångspunkter och ett vanligt resonemang inför dagens match har varit hur Antonio Contes taktik är lättare för spelarna att snabbt ta till sig och ge utväxling.
Något som naturligtvis kan stämma men också likaväl kan vara fråga om Pepologernas allmänna förhoppningar. Oavsett vilket så framställer den Pep Guardiolas fotboll som intellektuellt mer krävande än Antonio Contes. Vilket bygger på ett löfte om att den vinner på lång sikt utan att vi egentligen kan säga om den är vare sig mer effektiv eller mer framgångsrik.
Man skulle kunna säga att det är tanken som räknas. Pep Guardiolas fotboll bygger i större utsträckning på att spelarna tänker rätt i termer av positions- och passningsspel, mer ansvar lämnas med andra ord över till den individuelle spelaren. Antonio Contes fotboll bygger snarare på att ge spelarna möjlighet att tänka så lite som möjligt på planen, då tid sällan ges till att tänka.
Två olika värdegrunder drabbar med andra ord samman på Etihad. Kalkylerad komplexitet i den ena ringhörnan mot eklektisk enkelhet i den andra. Båda har sina uppenbara argument. Bara en av dem kan däremot vinna ligan den här säsongen.
Mängden stormatcher i Premier League gör det omöjligt för en enda match att någonsin kunna uppnå den enormitet som El Classico har i La Liga. Här har vi dock en match som emellertid uppvisar någon slags paritet. Dessa matcher mellan Man City och Chelsea har ju också getts epitetet El Cashico, i första hand får man kanske förmoda av lätt förbittrade motståndarsupportrar.
Det är kanske i själva verket på sin plats att kampen mellan två dominerande fotbollsidéer utspelas just mellan Chelsea och Man City. De två klubbar som mer än några andra engelska klubbar de senaste tio åren ligger bakom utvecklingen och förnyelsen av Premier League, genom att öppna upp ligan och rita om hela dess ekologi och geografi, hur baktalade de än har blivit för detta.
Kanske är det därför naturligt att det är just Man City och Chelsea som befinner sig i förgrunden av den pågående taktiska utvecklingen i Premier League. Och just i det avseendet spelas det inte någon mer intressant fotbollsmatch i världen den här dagen än just på Etihad mellan Man City och Chelsea. Det är dessutom en match av tung titelvikt.
Återstår att se om det fortfarande är möjligt att vinna en ligamatch i Manchester.