Hjärtat slår snabbare. Kalla kårar längs ryggraden. Rysningar genom hela kroppen. Det är så som Andres Iniesta, Fernando Torres, Wayne Rooney med flera andra av den europeiska fotbollens främsta spelare de senaste tio åren fortfarande beskriver känslan när de går ut under flodljusen och lyssnar till UEFA:s numera så välbekanta Champions League-hymn.
För många är detta något för givet taget. Men magin som Champions League-fotboll så regelbundet har framkallat och fortfarande framkallar på Anfield, på Old Trafford, på Emirates och på Stamford Bridge är inte självskriven. Den är aktuell på dessa arenor eftersom Champions League på olika sätt är så centralt för dessa klubbars identitet och självkänsla.
Samma magi har inte infunnit sig för Man City och på Etihad. Vilket inte beror på att Man City inte har försökt skapa den på konstgjord väg, med flaggor, ljusshower och konfettiregn. Men relationen till UEFA och Champions League har varit ansträngd för Man City och dess supportrar. Champions League har för de flesta uppfattats snarare som en distraktion än en attraktion.
Den närmast till hands liggande förklaringen är att Man City helt enkelt saknar den historia i och mytbildning runt turneringen som är nödvändig för att ge liv åt magin. Det är inte så mycket en fråga om att Man City är någon uppkomling som att Man Citys matcher i Champions League saknar det historiska sammanhang som samma matcher har för t ex Man Utd och Liverpool.
Man Citys nutida sammanhang spelar naturligtvis också en roll. Viktigare än Champions League för Man Citys supportrar har förmodligen varit att etablera sig bland toppen i Premier League, och kanske inte minst att ta över kontrollen bara i Manchester. Man Citys moderna story har så här långt varit en story om Premier League, inte om Champions League.
Något som helt säkert har förstärkts av Man Citys svårigheter i Champions League. Kanske hade känslan och magin varit en annan om Man City under någon av sina första säsonger i turneringen hade gjort stor succé. Nu har det istället så ofta förknippats med misslyckanden att fokus hellre har lagts på de stora framgångarna i det inhemska liga- och cupspelet.
Det är ändå en form av kulturell motsättning mellan ägare, ledning och supportrar i det moderna Man City-bygget, som inleddes just med syftet att göra Man City till en europeisk superklubb. Det var Champions League som Abu Dhabi hade framför sina ögon i köpet av klubben. Med Pep Guardiola har dock tagits största möjliga steg mot att överbrygga denna motsättning.
Med Pep Guardiola hoppas Man City ha stängt dörren för den första perioden i den moderna klubbens historia och öppnat dörren till en ny era. En era som i första hand ska syfta till att förverkliga den europeiska visionen för Man City, att etablera dem som inte bara en engelsk superklubb utan en europeisk superklubb.
Förordet och prologen är skriven för Man City. Pep Guardiolas större uppgift som commander-in-chief för Man City kommer vara att skriva de allra första kapitlen i klubbens europeiska historiebok, och påbörja den långa resan mot samma typ av historiska sammanhang som finns i Arsenals, Chelseas, Liverpools och Man Utds många kapitel.
Vem som helst med en sådan uppgift skulle så klart kunna drabbas av akut skrivkramp. Men Pep Guardiola har redan från början låtit orden flöda. Vinsten hemma mot Barcelona måste rimligtvis betraktas som Guardiolas och Man Citys hittills viktigaste triumf. Om några år kan vi mycket väl komma att se det som kvällen då den europeiska vinden vände för Man City.
Kvällens match hemma på Etihad mot Celtic kommer inte att få samma utrymme i någon sådan historiebok. Man City är redan klar grupptvåa och Celtic är inte längre vad de en gång var. Trots detta är det ändå ett Battle of Britain, och det kommer vara viktigt för Pep Guardiola och Man City att behålla vindstyrkan i sitt europeiska momentum, både på planen och på läktarna.
Det kan visa sig viktigt för Man City och Pep Guardiola inte bara på lång sikt utan även ur den här säsongens mer kortsiktiga perspektiv. De tidiga omgångarnas dominans har avtagit och även om det är mycket kvar av säsongen så är en tilltagande känsla att ligan är på väg att börja glida Guardiola ur händerna, och kanske att han till stor del har sig själv att skylla för detta.
De återkommande defensiva bristerna i Man City är på god väg att bli en hämsko för denna säsong. De flesta skulle vara ense om att det är en kalkylerad risk i Guardiolas spelidé, men att spelarmaterialet skulle saknas kan knappast ses som något försvar för Guardiola förmåga att maximera värdet av sin egen spelartrupp. Claudio Bravo framstår alltmer som en felbedömning.
Brist på omedelbar framgång i Premier League kan dock kompenseras i någon utsträckning om Pep Guardiola istället kan visa på klara och tydliga framsteg på den europeiska scenen. Både för att kunna hävda att det större projektet fortfarande befinner sig på spåret och enligt tidtabellen, och för att ventilera frustrationen som börjar bli alltmer synbar hos spelarna och honom själv.
Man Citys stora projekt med Pep Guardiola är naturligtvis bara i sin linda och måste också värderas utifrån detta. Det vore orimligt att förvänta sig mirakel från Pep Guardiola även om dennes oftast självutnämnda apostlar själva har en benägenhet att uttrycka sig i sådana termer. Att vinna alla krig på alla fronter redan den första säsongen vore att begära för mycket.
Kanske är en omställningsperiod nödvändig även för Pep Guardiola. Han har trots allt mycket ringa erfarenhet av att hantera en så ostadig balansgång mellan ligaspel och Champions League som ofrånkomligen skulle bli fallet med Man City i Premier League. Det var ingen tillfällighet att Man City betraktades på förhand som hans hittills tuffaste utmaning i karriären.
Det är tydligt hur Pep Guardiola håller på att acklimatisera sig till Premier League, även om det inte är någon helt smärtfri process. Men i Champions League befinner sig Pep Guardiola alldeles tydligt på hemmaplan. Samtidigt som det alltså i alla avseenden är och har varit bortaplan för Man City. Just det kan Pep Guardiola förändra den här säsongen.
Dags för Man City att börja rulla ut välkomstmattan till Champions League med andra ord. Och börja humma med i hymnen istället för att bua åt den. Känna hjärtat börja slå snabbare, kårarna längs ryggraden och rysningarna genom kroppen.