Goliat var den väldige krigaren som ingen vågade utmana. Det vill säga fram till dess att David klev in i ringen med honom beväpnad med endast en slunga och med gud som impact sub. Ända sedan dess har det varit den kanske ultimata underdog-storyn. Och det är inte svårt att tänka sig hur spelarna i Hapoel Be’er-Sheva har hört en och annan referens till den inför kvällens match.
Matchen är helt avgörande. Southampton måste vinna eller hålla 0-0 för att ta sig till slutspel i Europa League. Alla andra resultat tar de israeliska mästarna vidare. Hade Southampton inför gruppspelet fått välja så hade de säkert accepterat möjligheten att få avgöra i sista matchen hemma mot just Hapoel Be’er-Sheva. Men det är ett vanskligt läge.
Southampton är i huvudsak vana vid att kunna spela David i de matcher de spelar i Premier League, eller åtminstone ställas mot motståndare i likvärdig eller jämförbar viktklass. Men i den här matchen kommer de oundvikligen anta rollen som Goliat, med alla de förväntningar detta medför, och det under en press en europeisk cupkväll som de inte är vana vid att hantera.
Hapoel Be’er-Sheva har den avundsvärda utgångspunkten att de egentligen inte har så mycket att förlora. Ingen förväntade sig att de skulle ta sig till slutspel innan gruppspelet. De kan spela avslappnat i vetskapen att de inte ens måste vinna matchen. Deras enda tvång är att göra mål, men mål har de å andra sidan öst in på sistone. Mål är ingen omöjlighet för dem.
Southampton och Claude Puel har hittills den här säsongen utan några större undantag spelat med ett lag i ligaspelet och ett andra lag i cupspel. Detta utan att det har varit frågan om att spela ett markant sämre lag i cupspelet, definitivt inte i termer av attityd. Puels förmåga till rotation väcker beundran, liksom bredden på Southamptons trupp och tydligheten i lagets spelidé.
Claude Puel har framhävt med visst eftertryck att han inte bedömer en startelva som bättre än någon annan, att han helt enkelt inte riktigt vet vad som är hans allra bästa startelva. Det må ju vara psykologiskt klokt att uttrycka sig på det sättet, men de allra flesta inser nog, även han själv, att Oriol Romeu, José Fonte och Charlie Austin normalt sett är självklara startspelare.
Dessa tre nyckelspelare har emellertid i huvudsak spelat i ligan, men desto mindre i cupspelet. Men givet att Southamptons match ikväll mot Hapoel Be’er-Sheva, i alla fall vad den representerar, mycket väl kan betraktas som en av Southamptons största matcher någonsin, och att så mycket står på spel, så kan det vara läge att göra ett avsteg från den policyn.
Southampton är inte som andra engelska klubbar. De är framåtsträvande på flera sätt. Ett sådant sätt är att de helhjärtat betraktar Europa League som en möjlighet och utmaning snarare än en belastning. Visst roterar Southampton precis som andra klubbar som West Ham, Man Utd och Tottenham, men har aldrig antagit den nonchalanta reservlagsattityden till matcherna.
Men det är en filosofi som onekligen kommer att ställas på väldigt stora prov under resten av den här säsongen. Mängden matcher så här långt in på säsongen för en klubb av Southamptons storlek har varit närmast ohemul, och det har stundtals märkts på lagets prestationer. Inte minst senast i ligaspelet mot Crystal Palace.
Men mängden matcher kommer heller inte att avta. I synnerhet inte om Southampton går till slutspel i Europa League. Och med semifinaler i Ligacupen framför sig, mot tuffast möjliga motstånd, så kommer det också finnas stora krav och förväntningar att göra en maximalt stark insats i dessa matcher. Detta samtidigt som det viktiga ligaspelet går in i en väldigt intensiv period.
De viktiga matcherna kommer dessutom allt tätare. Det prestigefyllda ligaspelet tuffare oförtrutet vidare. I Ligacupen har Southampton en bättre chans än på mycket länge att ta klubbens blott andra titel någonsin, den första sedan 1976. Ett slutspel i Europa League vore ett nytt kapitel i klubbens långa historia. Därtill kommer FA-cupen.
Allt högre krav på en redan sliten spelartrupp med andra ord. Och som för att lägga lök på laxen så spekuleras det redan om dyrbara spelarförluster under januarifönstret. Inte minst de båda mittbackarna, Virgil van Dijk och José Fonte, omgärdas av flyttrykten. Det är inte en situation Southampton är ovana vid, men var sak har sin gräns.
Var går exempelvis gränsen för Claude Puels vidsynthet? Hans irritation efter matchen mot Crystal Palace gick inte att ta miste på, en märklig uppvisning bara några dagar efter triumfen mot Arsenal. Hur ser han på den nesliga förlusten – som en olycklig engångsföreteelse eller som något som uppgraderar helgens match mot Middlesbrough på bekostnad av kvällens match?
Det fina med Southampton är att de mitt i all modern cynism och funktionell målrationalism ändå håller fast vid en syn på fotbollen som en drömmarnas teater. Europa League, att få spela i Europa, betyder något för dem. Den europeiska cupromantiken lever i Southampton. Det måste ses som något vackert, och förhoppningsvis belönas det med en bra insats ikväll.
Om Southampton spelar utifrån sin förmåga, om de tar matchen och motståndaren på det allvar den förtjänar, då borde inte ens gud som impact sub kunna förhindra Southampton från att ta sig till det heliga landet och spela slutspel i Europa League till våren.