De allra flesta skulle nog kunna enas om att David De Gea är en av världens bästa målvakter, förmodligen Premier Leagues bästa målvakt, och garanterat Man Utds allra bästa spelare under de senaste två-tre åren. Men så lät inte prognosen under De Geas första säsong i Man Utd, då kritiken mot honom var brutal och han av många ansågs inte hålla måttet för Premier League.
Det är en situation som är aktuell att erinra sig givet att vi för närvarande ser mer eller mindre samma sak upprepa sig med Loris Karius, Liverpools inför säsongen köpta unge tyske målvakt. Han precis som De Gea har haft en tung inledning på sin tid i Premier League. Och precis som för De Gea kommer då den hårdföra kritiken att han inte håller måttet.
Kritiken var felkalibrerad och överdriven den gången mot David De Gea, även om den inte saknade grund. Därmed måste vi kanske vara öppna i alla fall för möjligheten att kritiken mot Loris Karius även den här gången kan vara felkalibrerad och överdriven, åtminstone förhastad, även om kritiken för den sakens skull inte saknar grund.
Det betyder inte att Loris Karius med någon slags självklarhet kommer visa sig få samma utveckling som David De Gea faktiskt fick. Men det kan inte uteslutas att han kan få det, så talangfull är han ändå. Förutsättningarna för det finns också i klubben. Jürgen Klopp har uttalat Karius som förstemålvakt och backar upp honom i ord och handling, liksom Alex Ferguson gjorde med De Gea.
Kanske var det snarare förväntningarna på Loris Karius som var felställda redan från början. Det borde ha varit uppenbart att vad som värvades från Mainz i somras var just en ung, lovande och utvecklingsbar målvakt. Men den togs i någon slags allmän hybris istället emot som en värvning av Bundesligas bästa målvakt efter Manuel Neuer.
Men som sagt, även om kritiken i tabloidmedia och på sociala medier i sådana här frågor blir felkalibrerad och överdriven, så betyder det självklart vare sig att kritiken saknar grund eller att uppenbara misstag faktiskt inte ska kritiseras på ett sakligt sätt av professionella bedömare, som exempelvis i Skystudion eller i BBC:s Match of the Day, även om Jürgen Klopp verkar tycka annorlunda.
Jürgen Klopp har kanske framstått som något verrückt i sitt försvar av Loris Karius de senaste tio dagarna. Först blev Bournemouths Steve Cook måltavla för ett märkligt utbrott sedan han medgett efter matchen att lagets taktik var att sätta press på Karius, som sågs som en svag punkt. Kort därefter blev Nevillebröderna av väldigt lätt insedda skäl praktiska måltavlor för nya svador.
Det mesta av innehållet i Jürgen Klopps utlägg är så klart svammel och trams, men det ingår självklart i varje managers arbetsbeskrivning att ibland prata trams om det på så vis uppnås fördelar för den egna klubben, det egna laget eller någon av sina spelare. Att bli alltför upprörd på sådant vore som att bli upprörd på en anka för att den har fräckheten att kvacka.
En tanke som dock slår mig med Jürgen Klopps uppblåsta och överdrivna reaktion på i själva verket tämligen balanserad kritik mot Loris Karius är att den känns kontraproduktiv. The Lady doth protest too much! Det riskerar som jag ser det att passera en punkt där själva försvaret blir mer besvärande för Karius än vad den ursprungliga kritiken faktiskt var.
Kanske hjälper inte heller Loris Karius sig själv med småttiga påhopp på sina kritiker. Att behöva göra en billig poäng om Gary Nevilles korta tid i Valencia visar att han har tagit åt sig av kritiken, inte att han ”inte bryr sig”. Jamie Carragher var desto mer rätt ute, om än skarp i sin formulering, när han uppmanade Karius att hålla käften och göra sitt jobb.
Carragher sätter så klart ord på det missnöje som också finns inom de egna leden i Liverpool och klubbens närmaste omgivning med Karius insatser. Det var ingen tillfällighet hur kameran zoomade in Bruce Grobbelaar och Ray Clemence under matchen mot West Ham. Målvaktsmisstag har alltför länge varit en del av vardagen i Liverpool och tålamodet har börjat ta slut.
Och det är kanske så man i första hand får försöka förstå Jürgen Klopp. Han vill i första hand rikta de egna supportrarnas vrede och missnöje bort från Loris Karius. För att kunna göra det måste han hitta något annat att rikta denna vrede mot. Och se på tusan, tänka sig att österut längs M62:an i Manchester gick det minsann att hitta några fiender.
Att kritisera Loris Karius är med andra ord att göra gemensam sak med Man Utd-brödraskapet, som är ute efter Karius. Det är således varje lojal, rättrådig och rödblodig Liverpoolsupporters förbannade skyldighet att vid varje tillfälle och för full hals skrika sig hesa till stöd för Loris Karius. Smart, kan absolut funka, fans är generellt sett otroligt lättlurade på det här sättet.
Rationellt är det naturligtvis inte på något vis. Men det är inte för den sakens skull mindre rationellt än att i det här läget vara alldeles för felkalibrerad och överdriven i sin kritik av Loris Karius. Det borde vi i alla fall ha lärt oss av David De Geas tid i Premier League.