Fotbollen glömmer fort. När West Brom ligger sjua i tabellen strax innan jul så uttrycker de flesta en beundran inte bara för laget utan också för Tony Pulis, i sådan utsträckning att det i en liga som betraktas som ett VM för managers pratas om att göra Pulis till säsongens tränare. Inte många kommer ihåg att Pulis var utbuad av de egna fansen mot slutet av förra säsongen, och starkt ifrågasatt inför den här säsongen.
Fansen hade helt enkelt tröttnat på en stelbent defensiv. West Brom lyckades göra totalt 34 mål på förra säsongens 38 matcher, endast ett odugligt Aston Villa hade ett sämre facit. West Brom gick igenom en femtedel av sina matcher under säsongen utan att lyckas producera ett enda skott på mål. Det skämtades allt grövre om Tony Pulis tendens att spela mittbackar på varenda position på planen. West Broms nye ägare verkade inte road.
Det finns specifika förutsättningar och särskilda tidsperioder under vilka fans kan ställa sig bakom en defensiv fotboll av det slaget, så länge behovet existerar och resultaten motiverar spelsättet. Kanske går det att jämföra med krismedvetenhet i ett företag som behöver skära kostnader. Men det går inte att hålla fansens engagemang för sådan fotboll vid liv under en längre tid. Det har flera tränare fått erfara, inte minst Tony Pulis själv.
Det är alltså inte bara de förbättrade resultaten och en mycket imponerande tabellplacering som har fått fansen på The Hawthorns att jubla. Det är snarare sättet på vilket dessa resultat har uppnåtts. West Brom spelar plötsligt en ny fotboll jämfört med förra säsongen, mer positiv och betydligt mer frispråkig i offensiven. Med 23 mål på de 16 första matcherna är West Brom knappast några målsprutor, men bara sex klubbar har gjort fler mål.
Lustigt nog är inte kvällens motståndare Man Utd bland dessa sex klubbar. En ganska lustig omständighet givet hur mycket av försnacket inför matchen kommer handla om West Broms defensiva inställning. Men i själva verket har West Brom och Tony Pulis visat upp en betydligt mer offensiv inställning än förut. West Brom var förut ett lag som var väldigt svåra att bryta ned, nu är det ett lag som också är fullt kapabelt att åsamka motståndaren skada.
Tydligast markeras kanske denna förändring av en omställning från en tidigare 4-1-4-1-uppställning till en 4-2-3-1-baserad uppställning. Viktigare än olika sifferkombinationer har dock varit beslutet att ge West Broms offensiva spelare större frihet och tydligare offensiva instruktioner. Vad förändringen har lett till är att ge Salomon Rondón betydligt mycket mer understöd, och spelare som Matt Phillips, James Morrison, Nacer Chadli och James McClean har blomstrat.
Allt är självklart inte marinblått och vitt. Tony Pulis har knappast slängt sin fotbollsidé i slasken och helt plötsligt blivit en offensiv gladfotbollare. Hans lag är fortfarande i huvudsak baserat på en välorganiserad defensiv, detta är utgångspunkten i West Broms lagbygge. Men i anfallsspelet och på offensiv planhalva finns nu helt andra frihetsgrader, och vi ser en helt annan målmedvetenhet i uppbyggnadsspelet.
Vi såg självklart i West Broms match mot Chelsea att de alltjämt är fullt kapabla att koncentrera sig på den defensiva fotbollen. Men att göra det på Stamford Bridge är kanske inte så märkligt. Vad som utmärker West Brom är istället hur de har valt att ta mer aktiv kontroll över matchbilden mot mer jämnt motstånd som Swansea, Burnley, Watford, West Ham med flera. Hur West Brom förhåller sig till kvällens hemmamatch mot Man Utd blir en intressant gränsdragning.
Vad exakt West Broms och Tony Pulis förändring och utveckling beror på får vi nog olika svar på beroende på vilka vi frågar. Pulis skulle förmodligen beskriva det som något naturligt och självklart i och med att laget får ett allt bättre spelarmaterial. En förklaring som självklart ligger i hans intresse. Andra skulle säkert mena att Pulis inför säsongen insåg det politiskt nödvändiga gentemot såväl fans som ägare att bli mer offensiv i sin spelidé.
För fansen på The Hawthorns spelar det säkert mindre roll varför West Brom spelar en mer offensiv och engagerande fotboll. Men hur säsongen än slutar för West Brom, om Tony Pulis uppnår sin önskade plats på övre halvan med West Brom eller ej, så har han ändå lyckats med en viktig sak under den här säsongen, nämligen att vinna tillbaka fansen och förmodligen även ägare och klubbledning till sin och lagets sida.
Det har resulterat i en optimism i och runt West Brom vi inte sett förut. Att hålla sig kvar i Premier League med nöd och näppe är inte längre West Broms enda raison-d’être. Detta sprider sig bland såväl supportrar som spelare. Helt plötsligt kan till exempel James McClean börja prata om att kvalificera sig för europeiskt cupspel utan att bli utskrattad. Och även om det är en ambitiös målsättning så är den heller knappast direkt orealistisk.
Tony Pulis har gjort sig ett namn som en extremt funktionalistisk manager som värdesätter realism över önsketänkade. Det här att önska uppå en stjärna ligger inte för honom, något han snarare förlöjligat på ungefär samma sätt som George Bush med sitt ”the vision thing”. Men kanske har också han kommit att inse drömmarnas betydelse för en fotbollsklubbs hälsa. Det är svårt att sälja realism, annat än när det är kris.
Drömmar går alltid att sälja. Fotboll är på så vis en theater of dreams. Kvällens motståndare Man Utd insåg och framför allt formulerade detta tidigare än många andra klubbar. Kanske har West Brom och Tony Pulis till sist löst biljetter till samma föreställning.