Finns det något hos klubbar som åker ur Premier League har gemensamt? Det är väl egentligen svårt att nämna något sådant utöver rena generaliteter om antal poäng och antal mål. Men det finns finns i alla fall ett tydligt tecken som vi enbart hittar hos klubbar som till sist åker ur, antalet gånger de sparkar sin manager under säsongen uttrycks i plural.
Newcastle sade tack och adjö till först Kevin Keegan och sedan Joe Kinnear när de lika dramatiskt som oväntat åkte ur 2008-09. Fulham gjorde sin trettonde raka Premier League-säsong när de 2013-14 först tackade adjö till Martin Jol och sedan René Meulensteen innan de tackade adjö till Premier League. Aston Villa visade både Tim Sherwood och Remi Garde dörren förra säsongen.
Bob Bradley har alltså gjort Joe Kinnear, René Meulensteen och Remi Garde sällskap i den föga prestigefulla klubb av managers som anställts och fått sparken av en och samma klubb under en och samma säsong. Något som bara kan beskrivas som en managers förnedrande motsvarighet till en spelare som blir inbytt och utbytt i samma match.
Tungt så klart för en manager som går in i jobbet med Swansea med svansföringen att han är lika meriterad och kompetent för uppgiften som Jürgen Klopp och Pep Guardiola. Lika tungt kan hända, om än inte på samma sätt av hans egen förskyllan, att som den förste amerikanske managern få sparken så snabbt.
Swansea har samtidigt gjort föga smickrande sällskap med Newcastle, Fulham och Aston Villa att sparka sin manager i plural under en säsong. Det blev elva matcher och 85 dagar för Bob Bradley i Swansea. Swansea som naturligtvis har gjort sin allra bästa Aston Villa-imitation den här säsongen fortsätter med andra ord på denna bisarra bana.
Finns det någon som helst möjlighet för Swansea att undvika exakt samma öde som alltså har drabbat dessa tre andra klubbar, det vill säga att undvika nedflyttning till Premier League? Nej, det är onekligen mycket lite som talar för det. Swansea verkar vara en klubb i kaos och ett fullständigt splittrat lag utan såväl organisation som motivation.
Det går så klart att peka på att Bob Bradley inte fick den effekt med Swansea som klubben hade hoppats på. Det blev bara åtta poäng på Bradleys elva matcher med Swansea, och ett försvar som förvisso inte imponerade innan Bradley anlände till klubben blev inte bättre med Bradley utan betydligt mycket sämre. Bradley lyckades inte precis göra reklam för sig själv.
Felen hittar vi kanske längre bak i tiden. Och det är en sekvens av fel där varje fel beror på ett tidigare. När en manager sparkas efter mindre än tre månader måste man ifrågasätta hur väl researchad och genomtänkt anställningen från början faktiskt var. Fanns det något annat skäl för de amerikanska ägarna att anställa Bob Bradley annat än han hade samma nationalitet som dem?
Det problemet uppstår i och för sig eftersom de strax tidigare har beslutat sig för att sparka Francesco Guidolin av något oklara skäl. Visst, Swanseas inledning på säsongen var knappast strålande, men Guidolin hade gjort ett bra jobb med Swansea innan sommaren, säsongen var bara i sin början och det fanns lovande tecken med Swansea. Sparkningen kändes förhastad.
Detsamma måste man rimligtvis säga om motsvarande beslut för ganska precis ett år sedan att sparka Garry Monk. Ett beslut som kändes förhastat redan då och som i efterhand, både utifrån hur Swansea har presterat och utifrån hur Monk själv har lyckats med den notoriska problemklubben Leeds, framstår som mer eller mindre bisarrt.
När Huw Jenkins, Swanseas VD, alltså säger att ”with the club going through such a tough time, we have to try and find the answers to get ourselves out of trouble”, så är det svårt att komma ifrån känslan att det är trubbel som Swansea, och inte minst Jenkins personligen, har dragit på sig själva i hög utsträckning genom att leta efter svar på frågor som aldrig behövde ställas.
När det rapporteras att ett skäl att Swansea väljer att sparka Bob Bradley är att supportrarna helt enkelt inte ställde sig bakom honom, så undrar man om de amerikanska ägarna, Steve Kaplan och Jason Levein, har förstått att det är dem som supportrarnas missnöje riktar sig mot, och det sätt på vilket uppköpet av klubben faktiskt gick till. Vem som är manager är en red herring.
Det vettigaste ur det avseendet hade i så fall varit att hålla fast vid Bob Bradley som deras manager. Signalen ägarna med det här beslutet sänder ut till supportrarna är att de kommer låta sig påverkas av påtryckningar, vilket blir ett problem när i stort sett varenda manager som anställs kommer ses som en ägarnas representant. Ingen manager kommer se det som särskilt lockande.
Den aktuella frågan är självklart vem Swansea anställer istället. Cynikern säger så klart att det inom kort kommer meddelas att Alan Pardew tar över som manager i Swansea. Det pratas självklart också om Ryan Giggs, walesare och enligt uppgift intresserad redan i oktober. Men hur intresserade är de av att ta över Swansea i rådande tabelläge och med rådande atmosfär runt klubben?
Swansea kom upp i Premier League för fem år sedan som en väldigt speciell klubb. Styrd utifrån långsiktiga värderingar och till en femtedel ägd av sina egna supportrar. Undan för undan har det speciella med Swansea under fem år i Premier League urholkats. När Swansea med stor sannolikhet i slutet av säsongen åker ur Premier League gör de det som en allt annat än speciell klubb.
Och det kanske riktigt tragiska är att det är inte Premier Leagues fel, det är inte engelsk fotbolls eller den moderna fotbollens fel. Det är helt och hållet Swanseas eget fel.