Det är ett av tidningen Offsides mest klassiska reportage. Mattias Göransson med en för sin tid nytänkande rapport från och runt Sveriges VM-äventyr i Japan 2002, och om sina egna upplevelser tillsammans med Stellan och Kocken under några intensiva veckor i Tokyo. Det var också här som författarna formulerade filosofin The Koburi Way, samt dess antites The Way of the Yoyogi.
Det är inte fråga om någon avancerad filosofi utan mest en fråga om rätt eller fel livssyn och förhållningssätt till vardagen. The Koburi Way, sägs det, går ut på att ta konsekvenserna av sitt eget handlande och tyckande och att alltid göra det bästa av omständigheterna. Yoyogi å andra sidan innebär att skylla egen oförmåga på yttre omständigheter, agera mot bättre vetande och fly undan personligt ansvar.
Den som vill koka ner det till sin själva kärna skulle säga att det ena handlar om att medvetet agera utifrån sina egna principer, och det andra om frestelsen att istället söka genvägar. Det är svårt att undkomma känslan att Göransson har varit inte så lite inspirerad av Star Wars pseudoreligiösa uppdelning av världen i ljust (Jedi) och mörkt (Sith). Men Koburi och Yoyogi lämpar sig också särskilt väl att tillämpa på engelska fotbollsklubbar.
Med de enorma pengar som väller in över engelska klubbar har frestelsen av Yoyogi aldrig någonsin varit större. Att söka genvägarna, de snabba lösningarna och låta plånboken göra jobbet snarare än att arbeta aktivt med att utveckla och höja kvaliteten i sin egen verksamhet. Det har också haft sina tydliga konsekvenser, där engelska klubbar alltmer sällan har lyckats prestera på nivå med sina förutsättningar. Men Yoyogi fortsätter att fresta.
Men visst finns exempel på motsatsen. Ikväll möts Premier Leagues två just nu förmodligen främsta exempel på The Koburi Way. Southampton och Tottenham har båda valt att aktivt arbeta utifrån på förhand väl definierade principer, att göra det bästa av sina omständigheter utan att vika från dessa principer, och som dessutom har nått sina kanske största framgångar under Premier League-eran med detta vägval.
Det är inte alltid tacksamt för en klubb att välja Koburi. Andra klubbar spelar inte nödvändigtvis efter samma regler, och att vara trogen sina principer är inte alltid vad som lönar sig på kort sikt. Men detta är också själva grunden i att vara principfast, att det inte alltid lönar sig. Men naturligtvis måste det ha varit frestande för Southampton och kanske inte minst Tottenham att, så nära det slutliga målet, pröva i alla fall lite Yoyogi.
Kanske kan man säga att Tottenham åtminstone föll lite i den fällan. Det var i så fall inget grovt övertramp men hur förklarar man annars beslutet att spendera £30m den sista transferdagen på en spelare som Moussa Sissoko, ett beslut som på förhand inte kändes helt genomtänkt och som åtminstone under de första månaderna inte har rättfärdigats i efterhand. Det var Yoyogi, att leta den enkla lösningen.
The Koburi Way inom den engelska fotbollen skulle vara ett nytt begrepp för ett gammalt tänkesätt inom den engelska fotbollen. Formulera en tydlig grundtaktik, värva och utveckla spelare som passar in i och underordnar sig grundtaktiken, ingen spelare är större än klubben och varje spelare är ansvarig för lagets prestationer, ge unga och egna spelare chans och utrymme att växa i klubben, och försök vinna fotbollsmatcher!
Det kan låta enkelt och självklart, men är i själva verket allt annat än enkelt, särskilt i ett klimat av mördande konkurrens. Southampton och Tottenham är dock bra exempel på hur Koburi Way är inte bara möjligt i ett sådant klimat utan till och med att föredra. Det har varit glädjande och givande att följa deras utveckling i Premier League. Ännu mer glädjande är att se hur alltfler klubbar, även storklubbar, aktivt börjar följa deras exempel.
De båda Manchesterklubbarna har under de senaste tre-fem åren till sitt eget förfång varit fast förankrade längs Yoyogi. Men från och med den här säsongen, om än med vissa bekymmer och besvär längs vägen, så har både Man City och Man Utd börjat ta de första stegen tillbaka till Koburi. Chelsea, Yoyogins okrönta mästare i Premier League under de senaste tio-tolv åren, verkar till sist och med framgång ha letat sig mot Koburi.
Liverpool har under många år famlat i mörkret och i skuggan av sin egen existens. Men till sist med hjälp av nya ägare och med Jürgen Klopp som manager har Liverpool även de slagit in på Koburi. Flera andra klubbar, som Burnley och Bournemouth, vandrar samma väg. Arsenal är en annorlunda klubb, en klubb för vilken Koburi har slagit över från filosofi till kult och blivit själva genvägen, det vill säga Yoyogi.
Yoyogi har under de senaste fem-tio åren hållit Premier League och de engelska klubbarna i ett förlamande järngrepp. Klubbar som Southampton och Tottenham har emellertid valt en annan väg och allt fler klubbar följer deras exempel. Ingen engelsk klubb kommer någonsin vara fri från Yoyogis frestelse men allt färre engelska klubbar kommer låta sig kontrolleras av Yoyogi. Premier League blir alltmer Koburi.
Därför blir Premier League och dess klubbar också allt bättre. Inte för att några Manchesterklubbar har värvat några väldigt dyra spelare. Inte för att Chelsea och Liverpool har anställt varsin demontränare. Inte för att Arsenal fortsätter lita på sin Arsene Wenger. Utan för att Southampton och Tottenham visade att värdet av sunda principer och hårt arbete är högre än värdet av kallt kapital och blind ideologi.
Det vore omöjligt att betvivla värdet i Leicesters insats förra säsongen, en bragd som kommer vara bränsle för många klubbars drömmar och ambitioner under många år. Men det kan också vara så att det är Southamptons och Tottenhams insats och exempel som kommer visa sig vara det mest beständiga värdet för Premier Leagues utveckling.