Hull City kommer åka ur Premier League och spela i The Championship nästa säsong. Det finns väldigt få saker i Premier League som går att säga med säkerhet men det är något som ändå går att säga med rimlig säkerhet. De ligger sist i tabellen. De har bara vunnit en enda ligamatch sedan augusti, hälften av lagets poäng plockades under säsongens två första matcher.
Laget börjar se alltmer demoraliserat ut. Spelarna själva ser naturligtvis vart det hela barkar väg och börjar odla sin egen trädgård. Robert Snodgrass, Hulls förmodligen viktigaste och mest värdefulle spelare, överväger anbud från Aston Villa och från Newcastle, två klubbar i The Championship. Snodgrass vore inte den förste spelaren att den här säsongen lämna Hull för The Championship.
De flesta spelarna i Hull förstod hur det närmast oundvikligen skulle komma att sluta redan innan säsongen. Flera spelare valde under sommaren att lämna Hull. Hulls manager Steve Bruce lämnade klubben då han inte ansåg att Hulls styrelse gav honom eller laget tillräckliga förutsättningar att klara sig kvar i Premier League. Hull var och är med Assem Allams hälsotillstånd en klubb utan en klubbledning.
Det var ett minst sagt modigt förstajobb som Mike Phelan valde att ta på sig när han strax innan säsongen skulle börja klev in som Hulls manager, först ställföreträdande och därefter ordinarie. Men det är kanske den typen av jobb en ny manager måste vara beredd att ta. Att visa sig villig att göra skitjobben innan man förväntar sig de finare jobben.
Just i det avseendet känns det som om Mike Phelan har förstått något som flera som påstår sig vara intresserade av en managerkarriär inte riktigt verkar villiga att acceptera, bland dem kanske inte minst Ryan Giggs. Där verkar istället finnas någon slags uppfattning att de, något oklart varför, bara förtjänar de finare jobben, eller att bara de finare jobben förtjänar dem. Att faktiskt visa att de förtjänar dem verkar inte ingå i planen.
Mike Phelan har att brottas med vad som mycket väl kan vara den kanske tuffaste utmaningen för en manager, det vill säga hur motiverar man ett fotbollslag som redan vet med sig att de kommer att åka ur sin division, att de utkämpar ett förlorande slag? Hur får man dessa spelare att verkligen ge sitt allt både under och inför varje match?
Det måste ändå sägas att Phelan har lyckats förhållandevis väl med detta. Hull har knappast brutit samman hittills den här säsongen. Hulls förutsättningar är otroligt mycket sämre den här säsongen än vad exempelvis Aston Villas förutsättningar var inför och under förra säsongen, men Hull har aldrig visat upp så svaga insatser som Aston Villa då regelbundet gjorde.
Kanske är det också ett problem som blir tuffare vad säsongen lider. Ju fler matcher som förloras och ju mer uppenbart det blir att något mirakel inte kommer inträffa, desto jobbigare blir det för spelarna och för laget när sagan möter verkligheten. En tilltagande känsla av hopplöshet måste i ett sådant läge drabba en spelartrupp.
Hull hade och har kanske fortfarande en möjlighet att under julfotbollen sätta denna känsla av hopplöshet åt sidan genom att vinna några för dem viktiga matcher, varav två på hemmaplan. Men det är självklart inga lätta matcher, med först Man City och ikväll alltså Everton på hemmaplan, och därefter West Brom på bortaplan.
Möjligheten togs inte tillvara mot Man City, vilket nog inte heller var att förvänta. Det innebär naturligtvis att de två återstående matcherna blir desto viktigare för Hull, och då inte minst kvällens match mot Everton. Det är årets sista match för Hull och om de vill att klockorna ska ringa in snarare än klämta det nya året för dem, så är det en match de behöver vinna.
Den större frågan för Hull City och för Mike Phelan är i vilken utsträckning de väljer att redan nu börja förbereda sig för nästa säsong. Om de betraktar den här säsongen som ett hopplöst projekt så blir vad som återstår av den en möjlighet att bygga en bra plattform för nästa säsong, säkra upp de spelare man vill behålla och sälja vidare de som inte ingår eller vill ingå i dessa planer.
Där finns också en möjlighet att fokusera på vad som faktiskt fortfarande går att uppnå den här säsongen. Hull har exempelvis tagit sig hela vägen till semifinal i Ligacupen, där ett dubbelmöte med Man Utd väntar, med returen hemma på KCOM Stadium. En cupfinal på Wembley är ingen omöjlighet, och därmed heller inte Hull Citys största framgång någonsin – en cuptitel.
Omöjligt behöver det alltså inte vara för Mike Phelan att hitta sätt att hålla samman och motivera sin spelartrupp. Mycket talar kanske också för att hur det går för Hull i Ligacupen påverkar deras förmåga att behålla viktiga spelare i klubben. Vinner Hull semifinalen och en cupfinal på Wembley hägrar så vore nog exempelvis Robert Snodgrass mindre sugen på att lämna redan i januari.
Hull vore inte den första engelska klubben under senare år att samma säsong vinna en cuptitel och åka ur Premier League. Och precis som visade sig bli fallet för både Birmingham och Wigan så riskerar det för Hull bli så att det är sista gången inom en överskådlig framtid vi faktiskt ser dem i Premier League. Att vi ser dem där den här säsongen är egentligen i sig en abnormalitet.
Den abnormaliteten har vi Steve Bruce att tacka för innan han lämnade Hull City. Ska vi se Hull i Premier League igen efter den här säsongen så beror det ofrånkomligen på en kombination av två faktorer: Mike Phelan som manager och att Hull City hittar en ny ägare.