2016 var ett år då fejknyheterna fick ett rejält genomslag i såväl samhälle som politik. Post-truth society blev ett nytt populärt begrepp för att i själva verket beskriva hur lögn som metod har blivit både acceptabel och effektiv, möjlig eftersom nyhetsmedia sedan länge pantsatt sin egen trovärdighet som granskare genom att själva bli en del av underhållningsbranschen.
Kanske drabbades ingen hårdare av detta inom engelsk fotboll än Sam Allardyce som tvingades avgå som Englands förbundskapten efter blott en match och två månader på sitt drömjobb då FA drabbats av akut moralpanik sedan Telegraph slagit på stora trumman om korruptionsavslöjanden inom engelsk fotboll utan att egentligen ha hittat något alls.
Den tragikomiska effekten av Telegraphs påhittade scoop var att den som stått för den kanske minsta förseelsen fick lida den värsta konsekvensen. Visst, det ställs högre krav på en förbundskapten så klart. Den allmänna bilden var dock att Allardyce gjort sig skyldig till grovt mutbrott när han i själva verket brutit mot vare sig lagar eller ens FA:s egna regler.
Möjligen är det en bild som till stor del beror på någon slags trötthet på Sam Allardyce, en manager som aldrig vunnit vare sig popularitetstävlingar eller stilpoäng, och aldrig kommer göra det. Av liknande skäl är det en känsla som är svårfrånkomlig att Allardyce hade motståndare inom FA som såg Telegraphs avslöjande som ett praktiskt sätt att göra sig av med honom.
Många var av uppfattningen att Sam Allardyce hade gjort sitt inom engelsk fotboll, att ingen klubb skulle vara villig att anställa honom efter att ha fått sparken av FA. Den uppfattningen visar på två missförstånd. Dels vad avser omfånget av Allardyces snedsteg, som knappast var diskvalificerande. Dels vad avser det värde engelska klubbar fortfarande tillskriver Allardyce.
Det kom knappast som någon överraskning att Crystal Palace valde att sparka Alan Pardew och anställa Sam Allardyce när han var tillgänglig. När Steve Parish i Crystal Palace pratade om att lagets försök till expansiv fotboll misslyckats och att de skulle tänka mer back to basics, så behövde man inte vara Einstein för att fatta att Sam Allardyce redan var packad och klar.
Det görs självklart en stor poäng om hur Sam Allardyce är livbojen för alla klubbar som är rädda för att åka ur Premier League. Vilket han i och för sig har visat sig vara. Men Allardyce är inte bara en brandsläckarmanager. Han passar i själva verket enormt bra ihop med Crystal Palace. Ett lag vars brister under säsongen händelsevis råkar vara Allardyces styrkor.
Det måste konstateras att Crystal Palaces spelartrupp borde passa Allardyce alldeles utmärkt. Det är Crystal Palaces kanske starkaste spelartrupp under Premier League-tiden. Laget är på pappret starkt på såväl mittfält som i backlinjen, Christian Benteke är en närmast idealisk Allardyceanfallare, och yttermittfältare som Andros Townsend och Wilfried Zaha är inte sämre de.
Vad Sam Allardyce alltid har varit bra på är att skapa välorganiserade fotbollslag, och det är inte svårt att se mervärdet i detta för ett Crystal Palace som helt i onödan befinner sig indraget i en nedflyttningsstrid just på grund av deras benägenhet till ett oorganiserat och misstagsbenäget försvarsspel. Det syntes en skillnad redan i Allardyces första match mot Watford.
I Crystal Palace har Sam Allardyce också hittat en klubb i Premier League vars självbild dessutom stämmer förhållandevis väl överens med bilden, i vissa fall nidbilden, av Allardyce. Han kändes aldrig riktigt bekväm i klubbar som West Ham och Newcastle där självbilden var en helt annan, men i Crystal Palace går han in med ett uttalat stöd för att spela just sin typ av fotboll.
Och det är inte en typ av fotboll som är Crystal Palaces supportrar främmande, tvärtom är det en typ av fotboll med vilken klubbens kanske allra största framgångar har kommit. Det finns inte i Crystal Palace riktigt samma delusions of grandeur som är möjliga att hitta i Allardyces tidigare klubbar. Tvärtom skulle man nog bara glädjas åt förra säsongens torpedfotboll i Sunderland.
Det finns inte riktigt någon The Crystal Palace Way som utgör något kulturellt hot mot Sam Allardyce. I den utsträckning en sådan finns så vore den heller inte särskilt olik The Sam Allardyce Way. Kulturellt passar Allardyce även bra ihop med klubbens amerikanska ägare, som förespråkar ett mer analytiskt förhållningssätt, ett område där Allardyce alltid har varit framstående.
Sam Allardyces första match med Crystal Palace slutade oavgjort, borta mot Watford. Ett spelmässigt framsteg, det var en match som Crystal Palace borde ha vunnit. Dagens match blir desto tuffare, borta mot Arsenal. Allardyce kommer självklart söka efter ett bra resultat att hänga upp sitt nya lagbygge på, och en vinst eller poäng borta mot Arsenal vore onekligen ett sådant resultat.
När Crystal Palace anställer Sam Allardyce ska vi alltså vara försiktiga med att betrakta det som enbart ett kortsiktigt beslut. Där finns även ett långsiktigt tänkande. Kanske är förutsättningarna för detta dessutom bättre än någonsin tidigare för Allardyce. Tidigare har han alltid haft ett annat drömjobb för ögonen. Det drömjobbet har nu kommit och gått och kommer aldrig tillbaka.
Dessutom är det en anställning som onekligen ligger i klubbens långsiktiga tradition. Neil Warnock, George Burley, Dougie Freedman, Ian Holloway, Tony Pulis, Neil Warnock, Alan Pardew och nu alltså Sam Allardyce bara under den senaste tioårsperioden. Crystal Palace är knappast en klubb som kan anklagas för att inte ge brittiska managers chansen.
Sam Allardyce är The Crystal Palace Way. Och bli inte förvånade om den vägen, även i en liga som har börjat beskrivas som ett VM för managers, bär hela vägen ut i Europa.