Det är en av den engelska fotbollens allra mest omtalade och beundrade bedrifter, av ett av den engelska fotbollens allra mest omtalade och beundrade lag. Arsenal blev ligamästare 2003-04 med elva poängs marginal ned till Chelsea på andra plats, och dessutom blev man det utan att förlora en enda match i ligan under hela säsongen.
Arsenal var The Invincibles. Det var en bedrift av historisk betydelse, inte enbart för att den är så ovanlig och sällsynt, utan kanske desto mer för vad den skulle komma att representera. Kulmen på ett fantastiskt lagbygge, ett lag på toppen av sin förmåga. Men även slutet på en era. Inte bara Arsenals största ligatitel, utan också deras senaste. Deras definitivt sista på Highbury.
Arsenals bedrift förtjänar naturligtvis sin plats i historieböckerna. Men det finns en vanlig kritisk uppfattning inom engelsk fotboll att dessa böcker lite för ofta har 1992 som sitt första kapitel. Att ombildningen till Premier League ibland betonas i sådan utsträckning att vad som hände under de drygt 100 åren dessförinnan inte riktigt räknas på samma sätt.
Preston North End är en klubb för vilken detta är högst påtagligt, och dessutom något som är högst aktuellt i och med att de möter just Arsenal ikväll i FA-cupens tredje omgång hemma på Deepdale. Preston är nämligen inte bara den enda engelska klubben att liksom Arsenal gå obesegrade genom en hel säsong, de var dessutom först med bedriften.
Naturligtvis är det här en stor del av Prestons klubbidentitet, även i modern tid. En av Deepdales läktare byggdes om och döptes 2008 om till the Invincibles pavilion. Timingen känns inte som någon tillfällighet, det var ett arbete som måste ha inletts mycket kort tid efter Arsenals Invincibles-säsong. Som om Preston kände att de behövde påminna världen och kanske sig själva.
Kommer det här ha någon som helst påverkan på kvällens match? Det vore så klart märkligt om det inte fanns en ytterligare nivå av stolthet och motivation bland Prestons spelare, i klubben och på läktarna när de ställs mot Arsenal i vad som lite lustigt skulle kunna beskrivas som The Invincibles Derby. Visst skulle en seger smaka ännu lite sötare för Preston just på grund av historien.
Vad som säkert sårat Prestons stolthet i någon utsträckning är inte bara att det pratas mest om Arsenals Invincibles-säsong, utan också hur det liksom tas för givet att det är den större bedriften. Att sådant som ligger närmare i tid värderas högre är i och för sig inget unikt för fotbollen, men Preston har trots allt ett bra case för motsatsen.
Preston vann 18 av 22 ligamatcher under sin obesegrade säsong 1888-89, det vill säga den allra första Football League-säsongen. Jämförelsevis en betydligt högre vinstprocent än Arsenal 114 år senare. De gjorde fler mål på sina 22 matcher än Arsenal på 38 matcher. Liksom Arsenal vann de ligan med elva poängs marginal, men med 16 färre matcher på sig.
Dessutom lyckades Preston samtidigt med bedriften att även vinna FA-cupen samma säsong, varmed de också blev den första engelska klubben att vinna The Double. Dessutom utan att släppa in ett enda mål. Inte bara innebar detta att Preston tog hem två titlar, även om ingen buckla delades ut för ligan, de kan verkligen bokstavligen kalla sig själva för oslagbara under en hel säsong.
Det är så klart ett fullt gångbart argument att det är lättare att gå obesegrade över en kortare ligasäsong. Men det tar inte hänsyn till det historiska sammanhanget. Preston spelade 42 matcher den säsongen utöver liga- och cupspel, och var obesegrade i samtliga. Detta i en tid när planerna var sämre och resandet betydligt besvärligare än 100 år senare.
Ett utdrag ur The Football News and Athletic Journal ger oss en idé om Prestons hårda spelschema: ”The North End have a stiff week before them. On Wednesday next they leave Preston for Edinburgh. They meet on Thursday the Heart of Midlothian, Friday Dumbarton, Saturday Queens Park, Monday Clydesdale Harriers.”
Självklart är professionalismen och de fysiska kraven helt andra i den moderna fotboll i vilken Arsenal verkade i. Men att spela matcher mer eller mindre varje dag inklusive resandet mellan matcherna borde förmodligen sätta dagens managers i Premier League, inte minst bland dem Arsene Wenger för övrigt, synpunkter i frågan i ett annat ljus.
Prestons fantastiska säsong 1888-89 blir inte mindre fantastisk av två andra omständigheter. Att de även säsongen innan spelade totalt 70 matcher, vann 42 av dem och förlorade endast en enda – händelsevis FA-cupfinalen mot West Brom. Samt att det här bara var åtta år sedan Preston North End grundades som fotbollsklubb. På åtta år gick Preston från slagpåsar till oslagbara.
Detta sägs inte för att nedvärdera Arsenals triumf utan för att betona Prestons bragd. Deras bedrift förtjänar att pratas om i samma högstämda tonfall som Arsenals, trots att de inte längre spelar i Premier League, syns på TV varenda vecka, inte har en global supporterbas eller några spelare eller supportrar kvar i livet från deras första och största säsong i Football League.
Det kommer självklart inte att hända. Så grym är världen. Men Preston kan se till att världen kommer ihåg dem i alla fall för en kväll att fler än en klubb har rätt att kalla sig för The Invincibles. Om Preston besegrar Arsenal hemma på Deepdale så vore det naturligtvis en rejäl cupskräll, men också ett stort slag för Prestons historia, klubbidentitet och stolthet.
Och här har vi det så väldigt charmiga med FA-cupen. Den inte bara gör detta möjligt genom att låta två vanligtvis åtskilda klubbar som Preston och Arsenal möta varandra på lika villkor. Det är dessutom fullt möjligt för Preston att vinna mot Arsenal. Och ge John Goodall, Jack Gordon, Jimmy Ross, Fred Dewhurst, William Sudell med flera en slags historiens upprättelse.
Även om Arsenal sällan förlorar mot The Lilywhites.