Att Aston Villa har gjort framsteg under Steve Bruce är tydligt. Det är knappast något skönspel, vilket inte vore att förvänta, men Aston Villa har sedan Bruce tog över efter Roberto Di Matteo åtminstone sett ut som ett fotbollslag kapabelt att vinna fotbollsmatcher. Sakta men säkert har Aston Villa också krupit uppåt i The Championship-tabellen.
Om Aston Villas första månader med Steve Bruce som manager var ett par steg framåt så har däremot de två senaste matcherna varit ett ganska bestämt steg bakåt. Visst kvitterade Aston Villa i slutet hemma mot Leeds, men det var ändå en missad möjlighet att knappa in på tabelltoppen. Därefter följde en helt bedrövlig bortamatch mot Cardiff som förlorades med 0-1.
Steve Bruce var synbart förbannad efter matchen mot Cardiff och han skrädde knappast med orden vad gällde lagets och spelarnas insats. När ett lag inte har några storstjärnor som spelare, mullrade Bruce, så måste man i alla fall matcha sina motståndare i arbetsinsats. Antydningsvis således att Aston Villas spelare tror lite för högt om sig själva samt inte tar jobbet på planen.
Det är svårt att tänka sig hårdare ord än så från en manager. Men inte bara är det ord som var på intet sätt omotiverade. Det var ord som Aston Villas spelare förmodligen hade behövt höra på riktigt redan för två-tre år sedan. Lathet och liknöjdhet har slagit rot i spelartruppen. Aston Villa blev en klubb utan ambition och krav på perfektion vars prestation därför snabbt blev lagets förfall.
Att sätta ambition och formulera krav på perfektion är först och främst en fråga om ledarskap. Men Aston Villa är en klubb som har brustit i ledarskap på alla nivåer. Förre ägaren Randy Lerner var såväl fysiskt som finansiellt frånvarande de sista fem åren. Managerkontoret har haft svängdörrar och bemannats av i huvudsak färglösa personligheter.
Ledargestalt efter ledargestalt försvann också från laget. Det är kanske inte så konstigt att spelare med dessa egenskaper lämnar då det är de som kommer vara mest eftertraktade av andra klubbar med högre ambitioner. Det var ändå tydligt vart det barkade hän inför förra säsongen när Aston Villa i ett svep sålde ledande spelare som Ron Vlaar, Fabian Delph och Christian Benteke.
Det är ett ledarskapsproblem som kvarstår i Aston Villas lag ett och ett halvt år senare. Det fanns förmodligen en tanke som visade sig feltänkt att Micah Richards och Joleon Lescott skulle bidra med ledarskap. Det fanns kanske en tanke att Tommy Elphick skulle ta ett ledaransvar men det har inte hänt. Det fanns definitivt en tanke att Mile Jedinak skulle göra det.
Nu har saker börjat förändras i Aston Villa, men allt kan inte förändras och få effekt på en och samma gång. Tony Xia tog över som ägare i Aston Villa i somras och är definitivt mer aktivt engagerad än vad Randy Lerner var. Efter några snedsteg inledningsvis så har också Steve Bruce anställts, en manager erfaren på den här nivån. Men allt sker som sagt inte över en natt.
Det är dock tydligt att Steve Bruce har identifierat just bristen på ledarskap som Aston Villas grundläggande problem. Det framgår mycket tydligt i hans vrede efter matchen mot Cardiff. Det framgår också i hur han betonar att han söker efter en viss typ av spelare under transferfönstret, att det inte som förut kan handla om att värva in vem som helst.
Det finns många likheter mellan den situation som Steve Bruce har tagit över i Aston Villa och den som José Mourinho konfronterades med i Man Utd inför och under säsongen. Skillnaden för Aston Villa är att serien är om möjligt ännu mer brutal i The Championship. Man Utd har avslöjats i Premier League men Aston Villa avslöjas desto hårdare i The Championship.
Det är ingen tillfällighet vilka spelartyper som Steve Bruce letar efter under januarifönstret. Han har redan hämtat in Sam Johnstone från Man Utd, en ung, hungrig, mycket talangfull och utvecklingsbar målvakt som kan bli ett ankare bakom backlinjen. Henri Lansbury, offensivt mittfältsnav och ledargestalt i Nottingham Forest, står också högt på inköpslistan.
Det är kanske en bra början. Ett annat omedelbart problem är att Aston Villa samtidigt börjar sakna anfallare. Jonathan Kodjia och Jordan Ayew har båda begett sig till Afrika. Ross McCormack har hittills inte åtnjutit det största förtroendet från Steve Bruce, men det kan ändras. Gabriel Agbonlahor har sin egen postkod. Och alldeles nyss såldes Rudy Gestede till Middlesbrough.
Dags för Ross McCormack att börja visa sin kvalitet kan tyckas. Alternativt om Aston Villa ger sig ut marknaden efter en ny anfallare, men tiden börjar rinna ut för det och det är svårt att hitta anfallare på rätt nivå i januari. Mycket beror så klart på hur Aston Villa, då pratar vi ägare och manager var för sig, ser på resten av säsongen, och möjligheten till uppflyttning.
Mitt i det scenariot dyker så FA-cupen upp och med ett prestigemöte mot Tottenham i den tredje omgången. Hur passar det in i Steve Bruces planer? Å ena sidan är det just en stormatch mot elitmotstånd som Aston Villa borde längta efter sedan nedflyttningen från Premier League. En möjlighet att drömma sig tillbaka till en lyckligare tid och glömma vardagen för en stund.
Å andra sidan vore det kanske dumt att ödsla tid på sådana drömmar om man tror att det finns en rimlig chans att klara uppflyttning. Vilket i och för sig först förutsätter att Aston Villa lyckas ta sig till playoff, och därefter att Aston Villa vinner playoff. Det är långsökt. Alternativt betraktas säsongen som förlorad, och då är det ju bara att satsa allt på FA-cupen.
Nu kanske det är en problemställning av mer akademisk karaktär, givet att även om Aston Villa är taggade till tusen och har ätit både spenat och dunderhonung inför matchen så är det fortfarande att betrakta som klart överraskande om de lyckas besegra Tottenham på White Hart Lane. Aston Villas supportrar verkar vara av en liknande uppfattning då antalet bortabiljetter inte sålts ut.
Men saken är trots detta den med FA-cupen och detta med Aston Villas brist på ledarskap och kulturella kapitalunderskott – Aston Villa måste i vilket fall som helst försöka! Att förlora är en sak. Det må vara hänt. Att inte ens försöka är en helt annan. Sådant kan bara vara demoraliserande. Det har vi sett för mycket av med det gamla Aston Villa.
Vad vi vill se nu är det nya Aston Villa.