När nyheten att Andrea Radrizzani har köpt en 50%-ägarandel i Leeds, med option att köpa återstoden av klubben till sommaren, kablades ut över världen så var det en nyhet som trots allt var rätt väntad av de flesta som följer Leeds till vardags, men som ändå orsakade en suck av lättnad och tillförsikt inför framtiden.
Kanske är det ett utslag för hur traumatisk Leeds situation har varit under de senaste tio åren och då i synnerhet de sista åren under Massimo Cellinos förnedrande ägarskap. Bara känslan av att kunna börja sätta punkt för den tiden i klubbens historia borde kunna få den mest härdade Leedssupporter att överväga att göra en deal med djävulen om så vore nödvändigt.
Kanske är det också en känsla som förstärks av att fotbollen samtidigt går bra för Leeds. Från att ha snurrat i hamsterhjulet under närmare ett årtionde så har Leeds plötsligt skäl att känna att de verkar ha hamnat i en god cirkel. Garry Monk har fått rejäl ordning på laget som både plötsligt och oväntat, men inte oförtjänt, utmanar i toppen av The Championship, med siktet på uppflyttning.
Det var också något av det första som Andrea Radrizzani betonade när hans köp av Leeds blev offentligt, att han hade fullt förtroende för det arbete som Garry Monk utförde med Leeds och att hans jobb var att ge Monk bästa möjliga förutsättningar att fortsätta i samma spår. Ett spår som hittills under säsongen har gett Monk två månadens manager-nomineringar.
Det finns självklart alltid en risk i att tro att bara för att en ägare byts ut mot en annan så kommer allt bli rosor och solsken. Så är självklart inte fallet. Leeds har haft så många ägarbyten genom åren som möjligen lovat mycket men levererat ytterst lite. En ägare måste inte bara ha pengar, utan också vilja använda dem och framför allt veta hur resurserna ska användas på bästa möjliga sätt.
Andrea Radrizzani har dock en bakgrund som affärsman inom fotbollen, med inriktning på mediarättigheter. Där finns med andra ord en konkret kompetens som kan vara till nytta. Bakom hans företag Aser Group Holding finns också tunga kinesiska investerare. Radrizzani har en genuin och lång koppling till fotbollen, och saknar vare sig kompetens eller resurser.
Där finns så klart en liten lustig parallell i berättelsen om hur Andrea Radrizzani bestämde sig för att gå in som ägare i just Leeds. Det var tydligen under en lunch med Kenny Dalglish som han fick rådet att välja just Leeds, sett till klubbens potential. Under en annan lunch för drygt 16 år sedan gav Sven-Göran Eriksson rådet till Roman Abramovich att välja att köpa Chelsea.
Nu kommer inte Andrea Radrizzanis köp av Leeds innebära en lika drastisk omvandling av klubben som blev fallet för Chelsea, bland annat är regelverket nu för tiden ett annat, men får Leeds en ägare med samma driv och engagemang för klubben som Chelsea fick med Roman Abramovich så finns alla skäl i världen för Leeds supportrar att känna sig hoppfulla.
Så även om jag håller med Olof Lundh i hans fredagskrönika om Leeds att det är klokt att låta handling tala högre än ord vad gäller förväntningarna på Leeds nye ägare så skulle jag inte mena att det är ett slags självbedrägeri att tro på en återvändo till forna tider. Det finns i alla fall goda skäl att både tro och hoppas på en återvändo till Premier League. Sedan får Leeds ta det därifrån.
Det första Andrea Radrizzani har att ta hand om är att på lång sikt säkra Leeds viktigaste tillgångar. Det handlar naturligtvis om spelare, framför allt då att göra permanent övergångarna av Pablo Hernandez och Pontus Jansson, två för Leeds mycket viktiga spelare. Men det handlar också om Garry Monk själv, som för närvarande bara sitter på ett så kallat ett års-rullande kontrakt.
Det finns självklart ett orosmoln kring hur Leeds nu är uppdelat på två ägare med vardera 50%. Det skapar potentiellt en situation där Leeds riskerar lamslås av interna konflikter utan att kunna fatta viktiga och nödvändiga beslut. Där finns en option för Radrizzani att köpa återstoden av klubben, men det är inte helt klart hur den optionen faktiskt är utformad.
Massimo Cellino kommer med all säkerhet dessutom vara avstängd från alla roller inom engelsk fotboll i 18 månader från och med februari. Hur det påverkar Leeds är svårt att säga, eller hur det påverkar Cellinos fortsatta engagemang i klubben. Kanske gör det Radrizzanis inträde i klubben mer naturligt och mindre turbulent.
Det har med rätta riktats mycket kritik mot Cellino och hans ägande av Leeds och agerande vid flera tillfällen. Två saker måste dock hållas till hans fördel. Att han vid tidpunkten för försäljningen av Leeds lämnar över klubben i en betydligt bättre finansiell position än när han köpte klubben. Samt att han verkar ha insett behovet av att ta in en ny kraft för Leeds fortsatta utveckling.
För egen del både tror jag och hoppas att Leeds är på väg upp på rätt spår igen efter en lång tid i bakvattnet. Om man alls kan säga att en klubb hör hemma i Premier League så är Leeds en sådan klubb. Leeds skulle bidra med en alldeles särskild atmosfär till Premier League och, även här håller jag inte riktigt med Lundh, vara speciellt också för motståndarna, mest av alla Man Utd.
Innan det händer så är det bara att fortsätta hoppas på vad man nu har att hoppas på. Att man får möjligheten att lottas mot Leeds i någon av de inhemska cuperna. Den möjligheten inträffar dock alltför sällan. Ska det kunna inträffa den här säsongen så måste Leeds till att börja med se till att vinna (inte förlora) kvällens FA-cupmatch mot Cambridge.
Leeds är halvvägs till framtiden. Men det är långt kvar än.