Mike Phelan gjorde det bästa av en mer eller mindre omöjlig situation. Han tog över ett lag hopplöst otillräckligt för att konkurrera i Premier League eller ens The Championship, och har under en halv säsong åtminstone hållit dem inom räckhåll för nedflyttningsstrecket. Hull har i många matcher spelat bra, men prestationerna har inte omsatts i poäng, ändå har laget visat god moral.
Vid sidan av ligan har Phelan på samma gång alltså tagit Hull hela vägen till semifinal i Ligacupen. Inte mot vilken motståndare som helst utan mot Man Utd, Phelans gamla klubb. En cupfinal på Wembley fanns även det inom Hulls räckhåll, för en klubb som aldrig vunnit en enda större titel. Tacken Mike Phelan får är sparken en vecka innan semifinalen.
Det är naturligtvis direkt oanständigt. Det blir inte mindre parodiskt av de rapporter som säger att Ehab Allam, Hulls ordförande, valde att sparka Mike Phelan sedan han blivit upprörd av Phelans påpekande att nedflyttning var mer eller mindre oundviklig utan omfattande investering i och förstärkning av den befintliga spelartruppen.
Vilken manager är egentligen beredd att ta jobbet under sådana villkor och med den uppbackningen av ägare och klubbledning? Jo, Marco Silva visar det sig, en portugisisk manager med mycket ringa erfarenhet från några säsonger i Estoril och därefter en säsong i vardera Sporting och Olympiakos, där han hade viss framgång men snabbt fick sparken eller avgick under märkliga former.
Det är självklart alltid lätt att fnysa och rynka på näsan åt en manager man helt enkelt bara inte har så bra koll på. Det har hänt många gånger förut och man har därefter fått stå ett tag i skamvrån. Att vinna ligan med Olympiakos är så klart en merit, men det är också en klubb som inom den grekiska fotbollen får jämförelsevis Bayern München att framstå som en uppkäftig uppstickare.
Visst vore det lite roligt att tänka sig att Hull lite från ingenstans har hittat en något förbisedd och bortglömd managerpärla i den europeiska fotbollen. Att de har gjort sin research. Men det framstår lika naivt som förhoppningen att med Marco Silva och dennes portugisiska agentur ska helt plötsligt följa ett kompani med oupptäckta spelare från okända delar av Europa.
Betydligt mer troligt är i så fall att Hull och Ehab Allam helt enkelt har saknat för dem kända alternativ, och att de har blivit uppringda och övertygade av agenten till en för stunden arbetslös manager, det vill säga Marco Silva, som fiskar efter jobb och som ser möjlighet till napp hos en problemklubb i Premier League med kända interna problem i klubben. Och Hull högg på kroken.
Det är så klart det närmaste en fotbollsklubb kan komma att anställa en manager via telefonförsäljning. Hull har i själva verket ingen aning om vad de har köpt och vad de får. Man kan så klart tycka att detta är ett cyniskt sätt att se på saken, men det är ett synsätt som inte blir mindre klarsynt av att Hull City har valt att skriva kontrakt med Marco Silva i sex månader – säsongen ut.
Det är inte precis att visa något enormt förtroende för sin nye manager, snarare ger det ett intryck av just en klubb som inte vet vad de köper, inte vill drabbas av buyer’s remorse, och därför inte vill binda upp sig längre än absolut nödvändigt. Det är en ren chansning. Vi vet inte vilken knapp vi ska trycka på så vi trycker på alla knappar på en gång och hoppas något bra händer.
Vilka signaler sänder detta beslut egentligen till spelartruppen? Först sparkar klubbledningen en manager som är väldigt uppskattad av spelarna och anställer därefter en förhållandevis omeriterad manager, utan erfarenhet från engelsk fotboll, men visar inte större förtroende för sin nye manager än att egentligen säga mer än att vi kör i ett halvår, sedan får vi se.
Det är svårt att se några spelare bli mer benägna att offra blod, svett och tårar för en klubb som agerar på det sättet. Hulls problem med spelarna blir inte precis mindre av att Ehab Allam helt unilateralt har valt att aktivera en klausul om automatisk kontraktsförlängning för viktiga spelare som Robert Snodgrass, Abel Hernandez, Jake Livermore, Michael Dawson med flera.
Det är svårt att se någon manager gå in i en sådan här situation frivilligt utan att vara desperat efter ett jobb, eller kanske snarare ett lönekuvert, alternativt ovetande om vad han ger sig in i. Inget av de båda alternativen är något bra alternativ. En klubb i nedflyttningsträsket, missnöjda spelare, ägare som vill sälja klubben och supportrar som vill ge ägarna en enkelbiljett till månen.
Desperation eller oförstånd, eller desperation och oförstånd. Det verkar vara de enda kriterier som var operativa för Hull att hitta en ny manager. Det är å andra sidan kriterier som precis lika väl skulle kunna beskriva klubben i det här fallet. Det brukar pratas om en match made in heaven. Det är svårt att inte se Hull och Marco Silva mer som en match made in hell.
I det helvetet lär Hull få brinna. För det var naturligtvis det överlägset mest sannolika alternativet redan innan säsongen att det till sist skulle gå åt helvete för Hull den här säsongen. Det var inte Mike Phelans fel, lika lite som det var Steve Bruces fel eller spelarnas fel, det var helt och hållet Allams, Hulls ägares, fel och deras ansvar.
På grund av deras inkompetens och overksamhet har sista spiken slagits i Hulls kista, kistan slängts i graven och täckts över med sex fot av jord. Så om inte Marco Silva visar sig ha fantastiska utbrytaregenskaper som The Bride i Quentin Tarantinos kultaction Kill Bill så spelar Hull nästa säsong och säsongerna därefter i Football League. Med eller utan Marco Silva.
Hulls supportrar, spelare och ledare kan bara hoppas att det sker med nya ägare. Samt kanske att de på vägen ned i helvetet lyckas med den smått fantastiska bedriften att vinna Ligacupen, eller åtminstone har att se fram emot en cupfinal på Wembley i slutet av februari. Ska de lyckas med det måste Hull först och främst göra en mycket bra match ikväll på Old Trafford.
Där väntar på dem passande nog ett gäng röda djävlar.