Gareth Bale, Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain. Rickie Lambert, Luke Shaw, Adam Lallana, Dejan Lovren och Calum Chambers. Nathaniel Clyne och Morgan Schneiderlin. Victor Wanyama och Sadio Mané. Det är inte få spelare och det är inte dåliga spelare som Southampton år efter år har fått se lämna för större och mer köpstarka klubbar.
Southampton som klubb har förvisso lärt sig att fungera bra trots att spelare av det här slaget regelbundet lämnar klubben, och som en del av klubbens själva verksamhetsidé. Det går ändå inte att komma ifrån att det måste vara frustrerande, inte minst för Southamptons supportrar, att veta att så fort en av deras spelare blivit tillräckligt bra så kommer en större klubb och köper dem.
Något som kan vara värt att hålla i åtanke kanske för supportrar till klubbar som Arsenal, Liverpool, kanske Tottenham och delvis Man Utd, som är de klubbar som köpt mest från Southampton genom åren men som också är pigga på att kalla andra klubbar för köpelag. En fråga de kanske borde ställa sig, men aldrig gör, är hur Southamptons supportrar egentligen uppfattar dem.
Mest uppenbart är det kanske mellan just Southampton och Liverpool, en storklubb som har byggt sina framsteg som lag under senare år till största delen på tidigare Southamptonspelare. Adam Lallana, Sadio Mané, Dejan Lovren, Nathaniel Clyne, alla är nu viktiga Liverpoolspelare. I sådan utsträckning att Southampton lite skämtsamt har börjat kallas för Liverpool South.
Det är kanske inte ett skämt som rakt av uppskattas i Southampton, vars supportrar möjligen känner att det finns väl så goda skäl att istället kalla Liverpool för Southampton North. Dels har de båda lagen ungefär samma placering i ligatabellen de senaste säsongerna. Dels har Liverpool visat sig ha märkligt svårt mot just Southampton genom åren.
Åtminstone på bortaplan. Det blev 0-0 tidigare i höst. Det var ändå ett kliv framåt från motsvarande match förra säsongen då Southampton vände ett 0-2-underläge till seger med 3-2, en match där Jürgen Klopp kände sig tvungen att byta ut Dejan Lovren som var synbart störd av publiktrycket på honom. Där finns helt enkelt en elektricitet mellan de båda klubbarna.
Det är inte bara ett modernt fenomen. Även när Liverpool dominerade engelsk fotboll hade de svårt mot Southampton. 1989-90, samma säsong som Liverpool senast vann ligan, blev de mosade av Southampton med 1-4. En match 1994 slutar 2-4 sedan Southampton tagit en 4-0-ledning. Med en kvart kvar att spela av en match 2000 leder Liverpool med 3-0 innan matchen slutar 3-3.
Det går att fundera över orsaker till sådana här märkliga och kontraintuitiva mönster. Har det geografiska avståndet någon form av betydelse för Liverpool? Kan det vara så att namnet på klubben Liverpool genom åren har fått Southampton att tagga till lite extra? Att dessa matcher under senare år har fått en extra prestige och stolthet för Southampton känns självklart.
Därför har naturligtvis också Ligacupsemifinalen mellan Southampton och Liverpool en extra nerv. Båda klubbarna vill ta sig till Wembley. Jürgen Klopp ställde ut ett mycket reservbetonat lag mot Plymouth i FA-cupen just för att ha spelarna pigga till den här matchen. Inte minst är det viktigt för Klopp och för Liverpool att faktiskt börja vinna titlar.
Titelimperativet finns inte riktigt på samma sätt för Southampton. Ändå vore det självklart en stor framgång att vinna Ligacupen för Southampton som bara har vunnit en titel en enda gång tidigare, och det var FA-cupen för drygt 40 år sedan, då Southampton överraskande besegrade Man Utd i finalen. Samma motståndare som kan komma att vänta på dem också den här gången.
Det vore självklart en riktig höjdpunkt för Southampton som över huvud taget inte har spelat en cupfinal sedan 2003. Att dessutom slå ut Liverpool längs vägen, över två semifinaler, i kvällsmatcher under flodljusen, vore självklart ett minne som Southampton och dess supportrar skulle kunna bära med sig under många år framöver.
Båda lagen vilade spelare i helgen inför den här matchen. Det är självklart en match som kommer formas utifrån vetskapen att det kommer att spelas en returmatch på Anfield. Det är på flera sätt en fördel för Liverpool. Det kommer möjliggöra för dem att spela lite mer avvaktande samtidigt som det sätter press på Southampton att få med sig ett bra resultat.
Southamptons akilleshäl är och kommer vara att de behöver göra mål, oavsett om det är på St Mary’s eller på Anfield. Det är något de har haft kämpigt med hela säsongen, sedan de i somras tappat både Graziano Pelle och, till Liverpool så klart, Sadio Mané. Charlie Austin ser bra ut men har fått en längre skada. Nathan Redmond, Shane Long och Jay Rodriguez måste kliva fram.
Defensivt har Southampton visat redan tidigare den här säsongen att de har god kapacitet att hålla även Premier Leagues påstått bästa offensiv från att göra mål. Ska Southampton däremot lyckas slå ut Liverpool i semifinalen och ta sig till Wembley så räcker det inte för dem bara att inte släppa in mål, de måste också göra mål.
En oförmåga som redan har kostat Southampton ett Europa League-slutspel den här säsongen. Liverpool, med sin historik mot Southampton i bakhuvudet, får å sin sida hoppas att den gamla devisen fungerar: ”If you can’t beat them, then buy them!”