Mycket är märkligt med West Ham för närvarande. Laget sladdar i tabellen, misslyckas i cupspelet, spelarna verkar allt annat än harmoniska, flytten till London Stadium har inte alls fått den feelgood-faktor bland supportrarna som klubben hade hoppats på, Slaven Bilic envisas med att spela mittfältare i backlinjen med tämligen förutsägbara resultat.
(Bloggen är skriven innan torsdagens rapporter att Dimitri Payet har valt att spelstrejka och säger sig vägra att spela för West Ham igen. En nyhet som onekligen förstärker ovanstående intryck. Ett pinsamt agerande av en spelare mot den klubb som “made his name”. Ett dilemma för West Ham.)
Mer märkligt än kanske något annat är emellertid West Hams till synes totala oförmåga att hitta ens en moderat tolerabel lösning i anfallet. Och det är milt uttryckt inte en fråga om att de inte har försökt. Tvärtom var det till och med ett uttalat pet project hos klubbens ägare under sommaren att West Ham skulle värva en anfallare av stjärnkaliber.
Av det blev däremot intet. Istället blev det till att skjuta med hagelbössa och hoppas att något skulle träffa någon vital kroppsdel. Simone Zaza lånades in från Juventus. Jonathan Calleri från Maldonado. Det betalades £20m för André Ayew. Unge Ashley Fletcher hämtades från Man Utd. Ingen av dem har lyckats göra något bestående intryck alls.
Det kan inte heller betraktas som någon olycklig tillfällighet utan det följer ett återkommande mönster. Under tre tidigare transferfönster har anfallare som Nikica Jelavic, Emmanuel Emenike, Enner Valencia, Diafra Sakho, Mauro Zarate och Marco Borriello värvats. Ingen av dem har gjort något avtryck och inte i något fall är det egentligen förvånande.
Allt som allt har West Ham spenderat cirka £50m på dessa tiotalet olika anfallare under tre säsonger, ej inräknat lön. Det är självklart alldeles för mycket pengar på alldeles för många spelare under alldeles för kort tid. Än så länge är det dessutom fortfarande Andy Carroll, köpt för tre ett och ett halvt år sedan för £15m, som måste ses som lagets främste anfallare.
För dessa £50m plus lönekostnader har West Ham i praktiken alltså fått just ingenting av bestående värde. Visst måste Andy Carroll ses som en bra anfallare men är skadad så pass länge och ofta att West Ham aldrig riktigt lyckas bygga upp ett långvarigt fungerande anfallsspel runt honom. Anfallet är och således förblir en stor huvudvärk för West Ham.
Det går självklart att i några punkter sammanfatta West Hams uppenbara transferpolitik när det kommer till anfallare, enligt sammanställningen av klubbens aktivitet under senare år. Det stora antalet köpta anfallare tyder på att West Ham helt enkelt inte vet vad de vill ha. Den låga summan per spelare tyder på att West Ham hellre checkar än bettar vid transferbordet.
Det är kanske inte så mycket transferpolitik som brist på transferpolitik. Vad är det egentligen med anfallare som får en i övrigt tämligen slipad klubb att agera som om de hade tomtar på loftet?! Och att döma av West Hams agerande hittills under januarifönstret så verkar det inte precis bli bättre. Även här får man nämligen något intrycket av en dårarnas vaktparad.
Bland annat har West Ham tydligen identifierat Jermain Defoe som en anfallare som snabbt och kvickt kan förstärka West Hams anfall. Förmodligen helt riktigt resonerat. Så West Ham erbjuder Sunderland £6m för Defoe. Vilket alla förstår givet Defoes betydelse för Sunderland, och vad att hålla sig kvar i Premier League vore värt för dem, är ett bud som väcker till skratt och löje.
West Ham är samtidigt på jakt efter Moussa Dembélé, som under hösten har gjort succé i Celtic. Dessutom håller West Ham på att försöka Scott Hogan, anfallare i Brentford, för cirka £12m, vilket spontant känns som mycket pengar för osäker avkastning på en 24-årig spelare som i praktiken har hunnit med att göra en bra halvsäsong i The Championship.
Bara antalet anfallare som West Ham är ute och hugger på förstärker snarare än nyanserar intrycket av ett West Ham som fortfarande försöker jaga storvilt med hagelbössa. Allt detta skulle så klart kunna vara lösa rykten om inte West Ham varit vänliga nog att i praktiken bekräfta dem samtliga bakvägen på sin egen hemsida, för var och en som klarar av att lägga ihop ett och ett.
Helt plötsligt verkar West Ham dessutom ha återupplivat intresset för Michy Batshuayi, som de försökte köpa i somras men nu hoppas få ta på lån från Chelsea. Varför nu Chelsea skulle vara intresserade av att låna ut anfallaren till West Ham när det finns skäl att misstänka att en stor anledning att de värvade Batshuayi var att se till att West Ham inte fick honom.
West Ham är för närvarande en klubb med många problem, men för laget är det uppenbart att anfallarsituationen är ett problem som måste åtgärdas. Men samtidigt är det inte ett område där West Ham längre kan låta sig stressas. Det vore dumt att göra en stor satsning på en anfallare nu och sedan riskera den satsningen genom att byta manager några månader senare.
Vad West Ham måste göra är att sluta lappa och laga och sluta doppa tårna i vattnet likt en badkruka. De kan inte fortsätta värva kvantitet före kvalitet. De behöver göra sin scoutresearch mycket noga, de behöver hitta en eller ett par riktigt bra anfallare, utan att vara för West Ham orealistiskt bra anfallare, och sedan verkligen vara beredd att investera i någon av dessa spelare.
Åtminstone om West Ham vill ta steget i sin utveckling mot en etablerad engelsk storklubb, stor nog att behålla sina bästa och viktigaste spelare, och stor nog att kunna fylla ut sin nya arena, att växa med den snarare än att förminskas i jämförelse. West Ham kan inte fortsätta värva anfallare som vore de en neurotisk småfisk i en för dem alldeles för stor damm.
Det räcker inte att bara flytta in i ett större hus och säga att man är en storklubb. Man måste faktiskt börja agera som en storklubb också om man vill göra ambition till verklighet. West Ham är inte den första Londonklubben att tvingas lära sig den läxan the hard way. Det återstår att se om West Ham blir den sista Londonklubben att behöva lära sig läxan.