Kändisskap har på något sätt blivit viktigare än kompetens. Det har blivit allt tydligare inom samhälle och politik, inte minst då så klart under det senaste året. Men det har naturligtvis också haft sitt tydliga genomslag inom fotbollen där profil och varumärke har blivit allt viktigare faktorer i rekryteringen av såväl spelare som ledare.
En vanlig företeelse inom just engelsk fotboll har varit och är benägenheten att vilja anställa före detta spelare som managers också på mycket hög nivå. Det är som om resonemanget verkar vara att taktisk kunskap och praktisk erfarenhet vore underordnat att ha haft framgång som spelare. Ofta dessutom med minst sagt förutsägbara utfall.
Vad som däremot också verkar ha uppstått är en slags förväntan att stora spelare ska få ta över stora klubbar. Ryan Giggs har exempelvis varit uttalat intresserad av att gå managerbanan, och har varit sammankopplad med ett flertal jobb, utan att riktigt verka komma till skott. Antingen av egen förskyllan eller för att klubbarna anser honom för oerfaren.
Det är kanske inte omöjligt att föreställa sig att Pep Guardiola och Zinedine Zidane har förstärkt dessa förväntningar. När exempelvis Giggs ser Guardiola och Zidane som första jobb i sin managerkarriär ta över klubbar som Barcelona och Real Madrid, är det kanske inte så konstigt om han har synen att det är den typen av jobb han bör eftersträva.
Men hur rimligt är då egentligen detta? Vad som har försvunnit över tiden är värdet av att ha jobbat sig upp längs karriärsstegen. Att själva den resan utrustar en tränare med kompetens och erfarenhet att ta sig an de allt större uppdragen. Åtminstone har synen på detta som något värdefullt kraftigt reducerats på altaret av instant gratification.
Hur har världens allra främsta managers generellt sett gjort sin karriär? Carlo Ancelotti var exempelvis tre år i Reggiana och Parma innan han tog över Juventus. Alex Ferguson slipade sin hårtork tolv år i Skottland innan han flyttade söderut. Lika länge tillbringade Arsene Wenger i Nancy-Lorraine, Monaco och Nagoya Grampus Eight innan Arsenal kallade.
José Mourinho tillbringade ett par år i União de Leiria och Porto innan han kom till England. Jürgen Klopp var som bekant i Mainz innan han tog över Dortmund sju år senare. Claudio Ranieri tillbringade ett par år i olika italienska klubbar innan Napoli anställde honom 1991. I samtliga fall handlar det alltså om managers som har valt att gå den långa vägen.
Vi hittar något liknande bland något yngre förmågor. Paul Clement i Swansea har gjort många års gröntjänst som coach och assisterande manager i ett antal olika klubbar. Hull anställer Marco Silva vars rutin från framför allt Estoril i Portugal borde ha bäring på hans tid med Hull. Detta är i själva verket standard i de flesta andra fotbollsländer, att jobba sig upp till toppen.
Men inom engelsk fotboll har alltmer vattentäta skott upprättats sedan flera år tillbaka. Att ta steget från att ha tränat ungdomslag till att bli manager på riktigt är synnerligen ovanligt för att inte säga oförekommande. Likaså kan det vara ett stigma att träna klubbar på lägre nivå då detta antas betyda att det bara är på den nivån en tränare kan vara tränare.
Det saknas helt enkelt ett naturligt flöde mellan de olika nivåerna. Istället placeras tränare i fack. Ungdomstränare är ungdomstränare. En Football League-manager hör hemma i Football League. En manager i England definieras i första hand kring vad de har varit och vad de är, snarare än vad de kan komma att bli.
Där finns inom engelsk fotboll också en helt annan syn på misslyckande. Där finns ett stigma kring att ha misslyckats i tidigare klubbar. Ett liknande stigma finns inte i många andra länder, där det snarare ses som en utbildning. En förståelse för att all bra erfarenheter kommer ur dåliga erfarenheter, som i sin tur följer av ingen erfarenhet alls.
Det är så klart bara att fråga Gary Neville. Hans utflykt till Valencia var kanske något dumdristigt men definitivt samtidigt modigt, och han borde ha beröm för detta. Vad som istället har hänt är att Nevilles tid i Valencia snarare används för att häckla honom i efterhand. Hellre lyssna till den båge som aldrig spändes verkar vara den allmänna engelska inställningen.
Ryan Giggs båge verkar inte spännas. Ett uttryck som kanske inte gjorde sig så bra med just honom, men nu är det för sent att göra något åt det. För hans del verkar det dock vara självvalt. Det var ingen hemlighet att Ryan Giggs både ville ha och aktivt lobbade för Man Utd-jobbet efter Louis van Gaal. Hans vilja att bli manager kändes uppenbar.
Han kan bara inte förvänta sig att en storklubb skall placeras i hans händer på en gång. Om Ryan Giggs verkligen ville bli manager så skulle han ta ett jobb längre ned i seriesystemet, och skaffa sig den erfarenhet vars frånvaro nu helt säkert är en sak som gör klubbar tveksamma. Detta under förutsättningen att passionen för yrket väger tyngre än prestigen i positionen.
Att Ryan Giggs inte gör det säger mig att han är mer intresserad av att bli manager för Man Utd än av att bli manager. Det finns så klart både vackra och cyniska sätt att förstå detta på. Men en påträngande farhåga är ändå att detta visar hur prestigen faktiskt väger tyngre än passionen. Och i så fall var det bara bra att Ryan Giggs inte blev Man Utds manager.
Men kanske är det också något som kan komma att ändras nu när Ryan Giggs rimligtvis vet att han inte i det här läget blir Man Utds manager. Kanske kan han då börja för sig själv acceptera andra alternativ, och tvingas börja titta sig om efter nya möjligheter. Eller så hoppas han kanske att Man Utd ska inse sitt misstag och vända sina ensamma ögon tillbaka till honom.
Någon annan klubb i Premier League kan Ryan Giggs i vilket fall som helst inte räkna med ska ta en chans på honom.