Det går inte att komma ifrån känslan att fotboll mer och mer har blivit en bedömningssport. Att vi kommer allt längre ifrån det klassiska synsättet att placera bollen i motståndarnas mål så pratar vi om hur efteråt. Istället för att låta resultatet på måltavlan avgöra så är det viktigare att den mer eller mindre självutnämnda domarpanelen håller upp poängtavlor efter matchen med höga poäng för utförande, svårighetsgrad och stilrenhet.
Kanske är det en oundviklig slaggprodukt från allt modernt tjafs om filosofier och ideologier inom fotbollen. Ett tjafs som i slutänden ändå aldrig verkar koka ned i något annat än att alla lag ska förväntas spela likadant, och så kallar man detta ironiskt nog för att ett lag ska ha sin egen identitet. Kanske är det i själva verket betydligt mer pragmatiskt än så. Ett gnäll över att motståndare har fräckheten att ta till en taktik som det egna laget råkar ha svårt att hantera.
Långbollandet har blivit någon slags representation för detta. Där finns så klart en viss tradition inom engelsk fotboll att slå bollen långt på den stora anfallaren därframme. Men det är också en tradition som ligger farligt nära att bara vara en stereotyp. Vad som fascinerar är däremot hur detta har lyckats bli något normativt, hur vissa typer av passningar är rätt eller fel. Det rimliga synsättet borde vara att alla typer av passningar är bra så länge de är funktionella och effektiva.
Men normativt har det blivit. Vi hör manager efter manager klaga på att bollar passas långt, från Jürgen Klopp och Pep Guardiola till Arsene Wenger. Och självklart hakar media och supportrar på vad de säger. Louis van Gaal blev så upprörd över Sam Allardyces skojfriska påpekande att Man Utd slog långa bollar att han passade på att göra sig själv till åtlöje genom att försöka bevisa att det gjorde han minsann inte!
Men hur ser det egentligen ut i Premier League, hur stor andel av de passningar som varje Premier League-lag slår är en så kallad långboll? Utan att vara helt insatt i hur en långboll har definierats, jag låter mig nöja med att oavsett hur den har definierats så har den definierats lika för alla lag, så ser det enligt Premier Leagues officiella statistik ut på följande sätt:
Arsenal – 8,84%
Man City – 9,76%
Liverpool – 11,22%
Man Utd – 11,85%
Chelsea – 12,43%
Southampton – 13,32%
Tottenham – 13,54%
Bournemouth – 13,91%
Swansea – 14,60%
Stoke – 16,89%
Hull – 16,98%
West Ham – 17,11%
Everton – 17,54%
Middlesbrough – 17,98%
Crystal Palace – 18,43%
Leicester – 19,74%
Watford – 19,97%
Sunderland – 21,24%
West Brom – 23,23%
Burnley – 24,65%
(Observera att Premier League har producerat tabellen så att ett lag leder den ju färre långbollar det gör. På tal om att vara fast i en subtil föreställning. Å andra sidan reproducerade jag den själv först utan att egentligen tänka på det, så jag är väl fast i den jag också. Och innerst inne viskar nog en liten röst att ni vill se ert lag högt upp här också.)
Vad säger oss då dessa siffror? Dels är det kanske intressant att konstatera att bilden av engelsk fotboll som i huvudsak ett ständigt långbollande känns något överdriven. De allra mest långbollande lagen slår i själva verket bara var fjärde eller var femte passning långt. Ligans topplag slår i runda slängar var tionde passning långt. Utan att veta statistiken för övriga ligor så är det ändå svårt att tänka sig att det skiljer sig väldigt mycket.
Dels kan vi konstatera att det inte skiljer sig så otroligt mycket mellan toppen och botten av tabellen. Det lag som bollar mest långt av de alla bollar bara dubbelt så mycket långt som det som bollar minst långt. Den tungvrickaren kan i och för sig låta rätt mycket, men det handlar i själva verket bara om 10-15% av lagets totala antal passningar som slås långt istället för kort. När vi pratar om att lag spelar olika så rör det sig alltså inte om stora skillnader i grunden.
Någon uppenbar kausalitet med framgång och funktionalitet verkar inte heller finnas. Visst är det så, av hyfsat lätt insedda skäl, att storklubbarna har bättre förutsättningar att tillämpa ett mer tekniskt och kort passningsspel. Men Chelsea leder Premier League klart trots att de spelar fler långbollar än de flesta av sina konkurrenter. Swansea ligger sist trots att de slår förhållandevis få långbollar. Hull, West Brom och Everton och så vidare.
Det finns inte heller någon tydlig koppling till rätt eller fel här. Vad är det som säger att t ex Arsenals 8,84% och Tottenhams 13,54% är det bästa för dem? Tottenham är det enda laget som har lyckats besegra “nya Chelsea” och det var med två långbollar in på huvudet de gjorde det. Men skulle både Tottenham och Man Utd vinna på att bli bättre på att kortpassa sig igenom motståndarförsvar? Utan tvekan.
Hur många gånger har vi å andra sidan sett Arsenal, Liverpool och Man City köra fast rejält på låga motståndarförsvar utan att komma egentligen någonstans?! Kanske skulle de i sin tur vinna på att i större utsträckning kunna använda sig av den längre bollen mer systematiskt. När det gäller Arsenal finns kanske med Olivier Giroud alla skäl i världen att göra just detta. Den ideologiska frågan borde vara varför man ska tacka nej till ett redskap i verktygslådan.
Mest konkret blir kanske frågan om långbollar när det kommer till målvaktens agerande vid utsparkar och eget bollinnehav. Hur ska målvakten fördela bollen vidare inom det egna laget? Här finns så klart den gamla klassiskt brittiska skolan som säger att ju högre upp i planen målvakten kan få bollen desto bättre då man därefter befinner sig närmare målet. Där finns den mer moderna skolan som snarare värnar bollinnehav och uppbyggnadsspel.
Jared Young på American Soccer Analysis har gjort en imponerande analys av alla utsparkar under säsongen 2016 i MLS, vilket innebär en datamängd motsvarande totalt 4,800 utsparkar. Young skiljer på utsparkar som passerar mittlinjen samt utsparkar som håller sig inom lite drygt inom planens första tredjedel (40%). I första fallet behåller det egna laget bollen var tredje gång jämfört med nästan alltid i andra fallet.
https://www.americansocceranalysis.com/home/2016/12/7/attention-goalkeepers-stop-kicking-those-long-balls
Utifrån denna observation kalkylerar Young sannolikheten både för att det egna laget gör mål beroende på hur målvakten fördelar bollen och för att motståndarna istället gör mål. Slutsatsen blir att när en målvakt fördelar bollen långt, det vill säga förbi mittlinjen, så finns en 1,2% chans att själva göra mål inom två sekvenser av eget bollinnehav, men på samma sätt en 2,1% risk att släppa in ett mål.
När målvakten däremot fördelar bollen kort, det vill säga inom laget på egen planhalva, så är risken att släppa in ett mål i stort sett oförändrad (2,2%) men däremot ökar möjligheten att själva göra mål väsentligt (2,3%). En tämligen intuitiv analys är att när målvakten fördelar bollen kort så är förväntat antal gjorda mål högre än förväntat antal insläppta mål, till skillnad från en längre distribution där förväntat antal insläppta mål är högre än antalet gjorda.
Det finns således en högst uppenbar och rationell funktionalitet i att ha en målvakt som är säker på att kunna fördela bollen på ett effektivt sätt till egna spelare på egen planhalva, inte minst centralt i banan. Det utesluter självklart inte att det samtidigt finns en högst uppenbar och rationell funktionalitet i att samtidigt ha en målvakt som förmår rädda ett och annat skott som inte går rakt på denne.
Men nu är den här bloggen på väg att bli lite långrandig. Jag måste bli bättre på att hålla mig kort.