Befinner sig Man City och Pep Guardiola i en pågående kris? Svaret på den frågan kommer oundvikligen bero på vad man egentligen menar med ordet kris. Men givet att målsättningen för säsongen bara kan ha varit att vinna ligan, och att en Champions League-plats närmast togs för given, så är den nu högst påtagliga risken att missa Champions League om inte full kris så i alla fall ett mycket tydligt kristecken.
Vad som däremot inte på något sätt kan ifrågasättas är att Pep Guardiolas första säsong med Man City, eller Man Citys första säsong med Pep Guardiola om man hellre vill se saken på det sättet, har utvecklats till att bli något av en besvikelse. Det var självklart ett helt annat ljud i skällan under säsongens första tio matcher, när Man City gick fram som en slåttermaskin, men den sviten gör det också svårt att hävda att Man Citys problem bara är en tidsfråga.
Snarare beror Man Citys problem på att motståndarna i Premier League i allt större utsträckning har räknat ut hur de ska hantera Man Citys taktik och framför allt hur de ska exploatera Man Citys exponerade försvar. Var vi hittar vändpunkten i det här avseendet är inte svårt att räkna ut. Det var i det förra mötet med Tottenham, som på White Hart Lane synade och höjde Man Citys höga press med sin egen.
Inför matchen mot Tottenham hade Man City vunnit samtliga sina sex ligamatcher. Efter matchen mot Tottenham på White Hart Lane har Man City å andra sidan bara vunnit sju av sina 14 efterföljande ligamatcher. Från att vinna alla matcher till att bara vinna hälften av sina matcher. Från att göra mos av sina motståndare till att vid upprepade tillfällen bli mosade av sina motståndare. Från högst upp i tabellen till femte plats i tabellen.
Det är mot bakgrund av just detta fall i prestanda, och i synnerhet i det allt större gapet mellan prestation och förväntningar, som den begynnande kritiken mot Pep Guardiola måste ses. Kritiken är i alla högsta grad sakligt grundad. Det kanske inte i själva verket är en kritik som är betingad av att England inte gillar utländska tränare. En smått bisarr tankegång, inget land i världen gillar sina utländska tränare mer.
Det mest uppseendeväckande är däremot att Pep Guardiola helt enkelt inte ger något intryck av att veta hur han ska hantera situationen. Han verkar inte van vid ett sådant här läge, vilket så klart kan bero på att han inte är van vid ett sådant här läge. Uppenbara problem, såsom med målvakten, med backlinjen, och med försvarsspelet i allmänhet, lämnas mer eller mindre utan åtgärd. En slags uppgivenhet verkar ha krupit in.
Man Citys och Pep Guardiolas misstag inför och under säsongen har förvisso ältats på många håll. Värvningspolitiken, truppbalansen, målvaktsfrågan och så vidare. Det finns ingen större poäng att fortsätta upprepa dem. Desto mer upplysande är för mig att kontrastera Pep Guardiolas arbete i Man City med det arbete som Mauricio Pochettino har gjort i Tottenham, därför att där finns i mina ögon en viktig skillnad som få tar upp.
Den skillnaden har med unga spelare att göra. Med Mauricio Pochettino har en slags ungdomsrevolution ägt rum i Tottenham. Harry Kane, Dele Alli och Eric Dier är spelare som inte bara har fått chansen utan nu måste betraktas som stjärnor i Premier League. Bakom dem finns spelare som Harry Winks, Josh Onomah, Cameron Carter-Vickers med flera. Unga spelare får betydelsefulla roller i Pochettinos långsiktiga arbetsplan.
Det är inte av idealistiska skäl som Mauricio Pochettino väljer att arbeta på det sättet, även om idealet trots det är fint. Istället är det en fråga om att skola in unga spelare i Pochettinos egen fotbollsfilosofi, att coacha dem rätt från början, och få dem att ta till sig taktik och krav på arbetsinsats. Detta hänger ihop med varför Tottenham till skillnad från de flesta andra storklubbar väljer att inte låna ut sina bästa unga spelare.
Det är ett arbetssätt som skiljer sig markant från hur Pep Guardiola har tagit sig an Man City den här säsongen. Ytterbackarna presterar illa och är åldersstigna men ändå lånar man ut den unge och mycket talangfulle Pablo Maffeo. Pep Guardiola väljer att spela en ständigt misstagsbenägen Aleksandar Kolarov som mittback istället för att pröva Tosin Adarabioyo. Ytterbacken Pablo Zabaleta prövas på centralt mittfält istället för unge mittfältaren Aleix Garcia.
Mönstret fortsätter. Claudio Bravo har varit allt annat än lyckad som målvakt men det verkar inte finnas några tankar på att istället lufta Angus Gunn. Tittar vi istället framåt så verkar Pep Guardiola å ena sidan ha sina mycket tydliga tvivel på Sergio Agueros kapacitet, men har å andra sidan inte valt att satsa helhjärtat på extremt talangfulle Kelechi Iheanacho. Alla fem i ett svep vore kanske att överdriva, men där verkar finnas en slags allmän beslutsångest.
Det vore naturligvis inte utan sin lilla risk att satsa på bland andra dessa fem unga spelare. Men heller inte utan sin möjlighet till hög avkastning. Dessutom, om nu Pep Guardiolas pitch är att han bedriver ett långsiktigt arbete som ska börja ge resultat först om något år eller två, så vore det snarare ett argument för att i större utsträckning ge dessa spelare chansen nu. Och då inte enbart som kanonfoder i cupmatcher man knappt bryr sig om att vinna.
Vid sidan av de £160m som redan har investerats i Man Citys spelartrupp med Pep Guardiola så pratas det om fortsatta utrensningar och köp av nya spelare. Kommer det unga spelare så lär de således i första hand komma utifrån. Detta följer samma mönster som Guardiola visade upp i Bayern München där inte en enda spelare hämtades upp från de egna ungdomsleden. Även om det kanske snarare motsvarar världens bild av José Mourinho än av Pep Guardiola.
Vad Pep Guardiola emellertid håller på att upptäcka är att Premier League håller på att förändra den allmänna bilden av honom. Kanske både vad gäller hans status som coach och utvecklare av unga spelare men inte minst utifrån det spel och de resultat han presterar med Man City. Det är uppenbart att det är en förändring han vare sig hade förutsett i sådan utsträckning eller känner sig helt bekväm med.
Därmed inte sagt att det inte på sikt kan visa sig bli en förändring av godo. Här är Mauricio Pochettino en förebild för vad som krävs för att verkligen lyckas i Premier League, också med begränsade resurser. Anpassning, hårt arbete, inte minst ödmjukhet inför uppgiften. Men, som Pochettino onekligen också har visat, hur en medveten och systematisk satsning på egna, unga spelare även i vår moderna fotbollsvärld alltjämt är en nyckel till långvarig framgång.
Mauricio Pochettino visar för övrigt också hur det är fullt möjligt att inom loppet av några år bygga upp ett renommé som inte bara Premier Leagues kanske bästa manager, utan också som en av Premier Leagues mest sympatiska och tillgängliga managers. Detta alltså trots att han har fräckheten att inte vara brittisk. Visst var Pochettino ifrågasatt när han kom till Southampton, eftersom han var okänd. Men med spel och resultat tystade han snabbt tvivlarna.
Det kan Pep Guardiola också göra. Om det nu inte är så att han anser sig vara så känd att han borde stå över alla tvivel utom möjligen sina egna.