Det var som sagan låter berätta under eller efter en match mellan Man Utd och Real Madrid som Roman Abramovich bestämde sig för att köpa en engelsk fotbollsklubb. 2003 köpte han Chelsea. Därefter har inget varit sig riktigt likt inom engelsk fotboll. Abramovich ville i grund och botten två saker med sin nya fotbollsklubb. Först ville han vinna. Sedan ville han spela vackert.
Det första visade sig vara förhållandevis rakt på sak. Det tog två säsonger för Roman Abramovich att med sitt Chelsea erövra den engelska ligatiteln. Det köptes nya spelare. Och den vid den tiden hetaste och hungrigaste managern anställdes med pompa och fanfar. Tillsammans skapade ägare, manager och spelare ett alldeles formidabelt fotbollslag.
Det andra visade sig snabbt vara mer komplicerat. Det formidabla fotbollslaget var formidabelt för att det i första hand betonade funktionalitet och effektivitet snarare än något estetiskt skönhetsideal. Spelet väckte dock aldrig riktigt den beundran som kanske framför allt de spanska superklubbarna åtnjöt. Roman Abramovich var visserligen en vinnare, men inte längre nöjd.
Abramovich började drömma om något annat. I vägen för dessa drömmar stod managern som fått klubben att börja vinna. Han fick lämna. Därmed inleddes åratal av jakt efter den manager som skulle förena det till synes oförenliga, att både vinna och vinna vackert. Det var en jakt som skulle visa sig fruktlös, med tillfälliga ljusglimtar snabbt skingrade av nya och mörka moln.
Kanske visade sig jakten fruktlös eftersom dess byten alltid i någon mening var andrahandsalternativ. Pep Guardiola var under långa stunder den manager som Roman Abramovich helst ville ha till Chelsea, men Guardiola gick av olika skäl aldrig att locka till klubben. När Guardiola istället gick till Man City grusades kanske till sist Roman Abramovichs förhoppningar.
Istället blev det Antonio Conte. Men tror vi att det är något som Roman Abramovich ångrar för närvarande, med Chelsea i ensamt majestät i klar serieledning och Man City med Pep Guardiola kämpandes för att hålla sig kvar i Champions League?! Kanske är det så att det är Antonio Conte, Guardiolas motsats, som hela tiden var svaret på Roman Abramovichs drömmar.
Vi befinner oss blott drygt halvvägs in på Antonio Contes första säsong med Chelsea, så mycket kan hinna ändras. Men Chelseas spel och makalösa resultat under säsongen tyder på att Antonio Conte så här långt är på väg att lyckas med just det som ingen av hans företrädare i Chelsea lyckades med, att förena det oförenliga, att både vinna och vinna vackert.
Det kommer alltid gå att ha invändningar mot att den fotboll som Antonio Conte tillämpar är vacker i begreppets faktiska betydelse. För det är definitivt en taktik med mycket tydlig defensiv disciplin. För allt prat om trebackslinje så handlar det i själva verket om en fembackslinje. Vad Conte demonstrerar är att det är fullt möjligt att både vara defensivt starka och offensivt sprudlande.
Det är inte i närheten av den typ av vacker fotboll som vi så tydligt har kommit att associera med främst Barcelona och Pep Guardiola. På många sätt är det en helt annan typ av fotboll. Men det demonstrerar å sin sida något annat, att skönhet inte är en typ av fotboll förunnad utan går att finna i många olika typer av fotboll. Så vad gör då Antonio Contes och Chelseas fotboll vacker och vinnande på samma gång?
Fart och finess
Chelseas framgångar den här säsongen har mycket att göra med att de tillsammans med Tottenham har visat upp ligans klart bästa försvarsspel. Det är baserat på en lågt liggande fembackslinje. För att kunna kombinera detta med ett konstruktivt anfallsspel är Chelsea tvingade att anfalla i mycket hög fart, något som blivit ett av lagets signum under säsongen.
Det är i själva verket antitesen både till den bollinnehavsstinna fotboll som varit på modet under många år och till de mer dagsaktuella tankarna om intensiv och hög press. Det gör inte Chelseas fotboll mindre vacker. Det gör den inte heller mindre effektiv. På många sätt är Chelseas taktik den här säsongen en förlängning och förbättring av vad som vann Leicester ligan förra säsongen.
Mål over the place
Ett vanligt kännetecken för de riktigt stora vinnarlagen är att de är kapabla att göra mål alla möjliga och olika sätt, och att det är fler än bara ett litet fåtal spelare som utgör konkreta målhot. Det gör det otroligt svårt för motståndarna att försvara sig, och det ger även de bästa lagen hela tiden en utväg ur de problem de för stunden kan råka befinna sig i.
Chelsea är utan tvivel det lag i Premier League för närvarande som bäst motsvarar den här beskrivningen. Mål kan komma från nästan alla spelare på planen, oavsett om vi nu till och med pratar om backlinjen. Chelsea är också mycket kapabla på att göra mål på de allra flesta sätt. Raka kontringar, smånätt kombinationsspel, skott utifrån, inlägg och fasta situationer.
Spelare växer
Vi ser flera managers i Premier League kämpa med detta för närvarande. Det pratas så mycket om deras smarta taktiska system att det döljer hur deras runda spelare så ofta måste knackas ned i fyrkantiga hål. Antonio Conte har i grund och botten gjort något som borde vara varje managers ABC, att anpassa sitt taktiska system utifrån de spelare han har tillgång till.
Conte har formulerat mycket tydliga roller för sina spelare. Tydliga roller gör spelare trygga och får dem att växa. Få trodde nog att David Luiz skulle få en så dominant roll som han han faktiskt har haft i Chelsea. Ingen hade gissat att Victor Moses och Marcos Alonso skulle bli så effektiva wingbackar. Pedro har hittat sig själv igen. Diego Costa och Eden Hazard är tillbaka på topp.
Ledare på planen
En baksida med det väldigt starka managerfältet i Premier League den här säsongen är att när det pratas om ledarskap så fokuseras nästan enbart på ledarskapet vid sidan av linjen. Spelarna på planen framställs nästan som viljelösa bönder som flyttas runt av allvetande och allsmäktiga managers. Men i bra lag finns också ledare på planen.
Dessa ledare finns i Chelsea. John Terry är formellt kapten och Gary Cahill är kapten i praktiken, men även David Luiz har tagit ett stort ledaransvar i spelet på planen. Diego Costa leder anfallet på ett föredömligt sätt och går alltid att räkna med i både medgång och motgång. Pedro och Eden Hazard är andra spelare som kan ta tag också i besvärliga matchbilder.
Ny ryggrad
Det talas kanske inte så mycket om det men Antonio Conte är i själva verket den förste Chelseamanager som har haft möjligheten att bygga sitt lag utan att behöva förhålla sig till från klubbens gamla trotjänare som varit kvar ända sedan José Mourinhos första tid i klubben – John Terry, Didier Drogba, Petr Cech och Frank Lampard. Terry är kvar men ensam och förpassad till sidan.
Det vore helt fel att förminska dessa spelares betydelse för Chelsea, på alla sätt fantastiska spelare som under många år var lagets hjärta och ryggrad. Men de var också så betydelsefulla på och vid sidan av planen att det gjorde det svårt för nya managers både att bygga upp en egen auktoritet och att genomföra större spelmässiga förändringar.
Antonio Conte har genomfört tydliga spelmässiga förändringar i Chelsea. Mer än kanske någon annan manager i Chelsea före honom har han lyckats göra sig själv till Chelseas förste genuine ersättare till José Mourinho. Kanske är han också den förste managern som visar sig vara svaret på Roman Abramovichs drömmar när han köpte Chelsea.
Idag kan Chelsea ta ett nytt stort kliv mot att återigen vinna Premier League. Och det finns inte en människa som i så fall kan säga att de inte har vunnit vackert.