FA-cupmatch. Det är de hetaste biljetterna i staden. En publikfest som inom kort ska utbytas i sorg och apati. Publiken strömmar in på arenan. Arrangörer och polis har ingen riktig ordning eller organisation. Insläppen överbemannas och supportrar med biljetter liksom supportrar utan biljetter tränger sig in på arenan.
Utrymmet på läktarna blir trängre och trängre. Publiken längst fram trycks obönhörligt framåt också mot sin vilja. Hela tiden strömmar nya människor in bakifrån på läktaren. Att röra sig börjar bli omöjligt. Trängseln börjar övergå i ett malande tryck. Barnen börjar gråta. Föräldrar börjar bli rädda. En pappa tar sitt barn och lyckas hitta en nödutgång. De kommer ut. Flera hundra fler tar sig in via nödutgången.
Bristningsgränsen är nådd. Matchen påbörjas men kort därefter rämnar läktarnas barriärer. En långt mer än tusenhövdad människomassa faller kollektivt framåt. Hundratals av dem kommer inte att resa sig igen. På andra delar av arenan är det svårt att se vad som händer. Det ser ut som om många människor har svimmat av den hårda trängseln.
Domaren pausar matchen och spelarna ger sig in i omklädningsrummen. Det är polisens uppgift att flytta de avsvimmade åskådarna bort från och till sidan av planen. Många i publiken börjar känna olusten krypa på. Något står inte rätt till. På inrådan av polisen blåser domaren ändå igång matchen igen. Men under tiden har planen krympt.
Framför läktarna och intill planen ligger alltjämt de som ännu inte har klivit upp från den krossande och fallande människomassan. 33 av dem kommer aldrig mer resa sig upp. Över 400 människor ligger skadade. Med hjälp av sågspån har nya sidlinjer improviserats fram. En polis går fram till domaren och meddelar att han tror att människorna där borta är döda.
Skärrade spelare slutför mot all rim och reson en match som slutar 0-0 inför en publik delvis med ögon som inte längre ser, öron som inte längre hör och halsar som inte längre sjunger. Först efter matchen börjar katastrofens omfattning sjunka in. Chock blir förskräckelse, blir till djup sorg och till ett stort trauma för alla inblandade.
Eftermälet till katastrofen blir det vanliga. Det letas orsaker och det letas syndabockar. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Som ett slags historiens eko visar sig snabbt en gångbar metod vara att lägga ansvaret på supportrarna som tog sig till arenan. Supportrar utan biljetter och supportrar som bröt sig in på arenan orsakade trängseln och den ohanterliga människomassan.
Vi känner självklart igen beskrivningen alltför väl, men ändå inte. De som kan detaljerna vet redan att det här inte handlar om Hillsborough. Men det hade lika gärna kunnat göra det. Det här var en match mellan Bolton och Stoke i FA-cupen 1946, och en av historien nästan bortglömd läktarkatastrof som kom att kallas för The Burnden Park Disaster.
Utredningar i efterhand har gett en mer total bild över denna katastrof och hur den gjordes möjlig. Det är utredningar som visar på stora brister i polisens och arrangörernas organisation och kommunikation, liksom i säkerhetsrutinerna på och utanför arenan. Där fanns ingen kontroll på hur många som passerade in och ut, ingen radiokommunikation, inga utrymningsmöjligheter.
Det var strax efter kriget. Fotboll var fortfarande något nytt återkommet och Bolton var dessutom den enda klubben i regionen som spelade i den högsta divisionen. Storstjärnor som Stanley Matthews i Stoke och Nat Lofthouse i Bolton lockade rekordpublik. Arrangörerna annonserade i tidningarna om att alla var välkomna, med eller utan biljetter!
Tillsammans såg dessa omständigheter till att det på en arena som möjligen kunde ta in 60,000 supportrar med lite god vilja så trängdes den här lördagseftermiddagen mer än 85,000 supportrar. Det var på alla tänkbara sätt och vis en katastrof som bara väntade på att hända. Desto mer otänkbart var i så fall att det på samma gång var en katastrof som bara väntade på att hända igen.
För det är så klart de båda sidorna av tragedin med Burnden Park. Den ena sidan är självklart alla döda, skadade, deras anhöriga och alla berörda. Dess andra sida är att den glömdes bort, den bortglömda katastrofen som den kallas. De bistra lärdomar som drogs togs aldrig tillvara, viktiga slutsatser om arenornas organisation och säkerhetsrutiner gav ingen förändring.
Den som inte lär sig av historiens misstag är dömd att upprepa dem brukar det sägas. Mellan Burnden Park 1946 och Hillsborough 1989 går det en tunn, röd linje. 43 år senare, ytterligare 96 döda. Och för allt som har sagts om tragedin kring Hillsborough så gör inte det tragedin mindre – att den inte bara var fullt möjlig att förutse och förhindra.
Den hade i själva verket redan inträffat en gång tidigare.