Engelska klubbars historia snurrar ofta runt sina ikoniska managers. Watfords ikoniska manager är Graham Taylor. Han kom till Watford 1977 och skulle förändra klubben i grunden. Under Taylors ledarskap påbörjade Watford en resa från den fjärde divisionen som säsongen 1982-83 skulle kulminera i en i sammanhanget smått otrolig andraplats bakom Liverpool i Englands högsta division.
Under ett årtionde skulle Graham Taylor komma att forma Watford som klubb efter sin egen avbild. Det var ett avtryck som skulle märkas inte bara på planen. Watford blev en del av sitt samhälle. Taylor såg till att Vicarage Road som första klubb i landet införde familjesektioner. Det ingick i spelarnas skyldigheter att göra särskilda samhällsinsatser. Taylors arv blev bestående genom åren, Watford hör fortfarande till Englands högsta divisioner.
Men det moderna Watford är uppbyggt på ett annat sätt. Gino Pozzo, Watfords ägare, har medvetet och systematiskt byggt upp en klubbstruktur som inte är tänkt att snurra kring någon specifik manager. Det är i själva verket en struktur tänkt att fungera utan en manager i egentlig mening. En coach är bara en coach, i vissa fall en head coach, och denne är helt och hållet utbytbar. Vilket inte minst Watford också visat med all önskvärd tydlighet.
Flera av Watfords sparkningar har väckt både uppmärksamhet och upprörda känslor. Slavisa Jokanovic tog Watford tillbaka till Premier League under sin första säsong, för att sedan snabbt få sparken, efter en lönedispyt menar de som säger sig veta. Quique Sanchez Flores höll Watford under långa stunder på Premier Leagues övre halva, tog Watford till FA-cupsemifinal, och var mycket uppskattad av spelarna, men fick ändå sparken också han.
Lagets utveckling talade emot Flores. Laget presterade mycket starkt under framför allt hösten men efter årsskiftet började vinsterna sina och förlusterna bli alltmer regelbundna. Watford sladdade ordentligt i tabellen under sena vintern och våren. På så vis fanns det trots allt ändå någon slags logik i att Watford valde att byta manager. Det har emellertid inte förhindrat Watford från att befinna sig i mer eller mindre precis samma situation igen.
Walter Mazzarri var en mycket välrenommerad manageranställning, med förflutet i framför allt Napoli och Inter, och det började också mycket bra i Watford. Laget fiskade under hösten runt de europeiska cupplatserna. Men de senaste veckorna har spelet börjat halta och resultaten falla. Watford har vunnit endast två av sina senaste tolv matcher, och förlorat sju av dem. Alltså har Watford också dykt i tabellen och nedflyttningsstrecket börjar synas.
Mycket av den kritik som förföljde Walter Mazzarri i Inter lever kvar under hans första säsong i Watford. Hans 3-5-2-uppställning är i huvudsak defensivt försiktig och många menar att fotbollen helt enkelt saknar kreativitet och genuint målhot. Lagets anfallare som Troy Deeney och Odion Ighalo har helt tappat formen. Lagets främste målskytt är Etienne Capoue som har gjort fem mål, varav fyra mål kom i lagets fem första matcher.
Kanske säger det något om Watfords kreativa problem att de har valt att hämta Tom Cleverley från Everton på lån, och han har gjort en märkbar skillnad för Watford i de senaste matcherna. Inget ont om Cleverley så klart, en något baktalad spelare som under ett par år fick klä skott för Man Utds supportrars allmänna frustration över sin egen dödlighet, men gör han en sådan skillnad så säger det något om läget dessförinnan.
Ett lika stort problem, möjligen också själva grundproblemet, är att spelarna helt enkelt inte verkar trygga i sina roller, åtminstone inte förstå dem. Detta gör att samarbetet mellan spelarna på planen blir lidande. Det har också gjort Watford väldigt känsliga i sin defensiv, och laget har börjat släppa in många enkla mål på inlägg och fasta situationer. Walter Mazzarri har samtidigt börjat se mer och mer frustrerad ut vid sidlinjen.
Kommunikationsplan på planen är en funktion av kommunikationsproblem utanför planen. Walter Mazzarri pratar inte engelska utan kommunicerar i hög utsträckning via tolk. En sådan praktisk detalj gör det självklart besvärligare att förklara för sina spelare hur han vill att de ska spela. Det gör det också besvärligare att föra någon slags dialog med media och supportrar. Walter Mazzarri riskerar på så vis bli en alltför isolerad figur.
Hur agerar Watford och Gino Pozzo nu? Det har medvetet byggts upp en struktur i vilken dess manager ska vara och bevisligen är helt utbytbar. Redan förra säsongen valde Watford att byta manager sedan resultaten avstannat under säsongens andra halva. Den har säsongen har resultaten avstannat till och med tidigare än så. Kommer Watford och Gino Pozzo att fatta samma beslut den här gången?
Det finns självklart en risk för Watford att de hamnar i ett slags ekorrhjul där de mer eller mindre tvingas upprepa sig själva. En ny manager kommer in som ersätter den gamla, Watford spelar bra inledningsvis under sin nye manager, resultaten planar ut och prestationerna blir svagare och svagare, Watford byter manager igen. Till slut är det ofrånkomligt att inledningen inte räcker till för att rädda dem kvar i Premier League.
Det är sällan det finns någon större anledning att skriva något om Watford. Det är en klubb som det är lite svårt att veta vad den egentligen vill. Det är helt enkelt en menlös klubb utan någon tydlig personlighet. Kanske är det inte vad Gino Pozzo ville uppnå med sin extremt kontinentala modell där manager och spelare i så hög utsträckning är att betrakta som utbytbara. Men det är trots allt vad han har uppnått.
Det är inte riktigt längre Graham Taylors och Elton Johns Watford.