FA-cupens ställning och status var något som diskuterades tämligen flitigt under helgen. Det hör förmodligen nu för tiden till varje helg det ska spelas FA-cupfotboll. Och de båda ståndpunkterna verkar inte vara så värst mycket mer nyanserade än att röra sig mellan att FA-cupen å ena sidan är alldeles fantastisk samt å andra sidan att FA-cupen är en utdöende dinosaurie.
Det måste naturligtvis vara möjligt att röra sig någonstans däremellan kunde man tycka. Men det blir ett tuffare samtalsklimat när så många värderar FA-cupen inte utifrån vad den kan vara inom den moderna fotbollen utan utifrån vad de menar att FA-cupen en gång i en helt annan tid var. När FA-cupen var om inte större än ligatiteln så i alla fall lika uppmärksammad.
Det är självklart inte längre en realistisk ambition. Fotbollen och även den engelska fotbollen har förändrats. Champions League har växt fram och tagit över mycket av den roll som FA-cupen tidigare hade, och det har i sin tur lagt en helt annan tyngd på just ligaspelet. Premier League har också i sig blivit betydligt större än förut.
Det innebär självklart att FA-cupen inte är lika högt prioriterad i relativa termer som den en gång var. Av detta väljer dock många att dra den felaktiga slutsatsen att den därför inte skulle vara prioriterad alls, att FA-cupen skulle betraktas som mer eller mindre oviktig. Det främsta argumentet för detta är hur i synnerhet de större klubbarna massroterar spelare inför cupmatcher.
Just den frågan diskuterades i BBC-studion under söndagen. Alan Shearer var där djupt kritisk mot detta beteende, menade att det var överdrivet att rotera så många spelare på en och samma gång som många klubbar gör, och att klubbar i princip kastar bort titelchanser. Phil Neville menade tvärtom att det gav unga spelare chansen att få spela och istället höjde FA-cupens värde.
Är det möjligt att på samma gång hålla med Shearer och Neville? Det är en fråga i alla fall jag kände mig nödgad att ställa mig. För det finns nämligen en del klokheter i vad båda säger. Jag ser exempelvis inget problem med att en klubb väljer att rotera i cupmatcher, så länge de ställer ut ett lag kapabelt att vinna matchen. Det förminskar inte FA-cupens värde.
Tvärtom kan man lika gärna säga att det förhöjer FA-cupens värde genom att det ökar sannolikheten för övriga klubbar att gå långt i turneringen, och ökar chansen för skrällar. FA-cupen blir en mer öppen turnering än vad den kanske annars hade varit. För de allra största klubbarna blir det också en benchmark för hur väl deras ungdomar och truppspelare står sig i konkurrensen.
Så långt delar jag Phil Nevilles uppfattning, även om jag kanske inte köper hans något överentusiastiska påstående att FA-cupen är bättre än någonsin tidigare. Samtidigt finns där också en poäng i att engelska klubbar helt enkelt inte hanterar rotationen särskilt bra, att den görs i alltför stor utsträckning match till match, och att det inte nödvändigtvis hjälper unga spelare.
Alan Shearer går i själva verket ganska hårt åt både Newcastle och Liverpool i det här avseendet. Framför allt får Liverpool en skopa ovett då de inte heller spelar i Europa utan i själva verket bara har 16 ligamatcher kvar över fyra månader. Ytterligare fyra matcher skulle inte drabba dem. Det är svårt att inte instämma i detta.
Vad som i och för sig inte går att bortse från är att Liverpool tre dagar innan matchen hade en helt avgörande semifinal i Ligacupen, och tre dagar efter matchen något av en ödesmatch i ligan mot Chelsea på Anfield. Om det var någon match Liverpool skulle rotera i så var det matchen mot Wolves. Och visst kan man anse att Liverpool hade ett lag som kunde ha vunnit mot Wolves.
Här ifrågasätter så klart Alan Shearer med flera själva grundpremissen, det vill säga att spelare verkligen skulle känna trötthet på det sättet att de inte skulle orka med alla dessa tre matcher, eller åtminstone två av dem i rad. Det är en synpunkt som är svårare att ta till sig, då ingen av dem är fysiolog, och det är ett tänk som mest andas hur det var ”bättre förr”.
På samma gång kan mycket av kritikens själva grund ifrågasättas. Kritiken utgår till stor del från det tysta antagandet att de största klubbarna bör och ska vinna, och när de inte vinner så utgår vi från att detta på något sätt är fel. Ett sätt att tänka den moderna fotbollen har skolat in oss väl i. Men charmen med FA-cupen har tvärtom alltid varit just att superklubbarna inte alltid vinner.
Det fortsatta värdet med FA-cupen, ekonomiskt och sportsligt, för de mindre klubbarna är fortsatt obestridligt. Det är en av deras viktigaste intäktskällor till att börja med. Värdet att spela och kanske vinna mot större klubbar förminskas inte för dem. Sedan får man acceptera att det för superklubbarna i de tidigaste omgångarna troligtvis är värre att förlora än det är härligt att vinna.
Liksom vi får acceptera att bara för att det finns annat som är viktigare för klubbarna nu för tiden än FA-cupen, i synnerhet då ligaspelet och Champions League, så innebär inte det att FA-cupen är oviktig. Kritiken om hur klubbar roterar spelare bör inte vara hur FA-cupen är värdelös utan hur dessa klubbar brister i bredd och kvalitet, i sin rotation och i sina laguttagningar.
Helt enkelt bör vi älska och acceptera FA-cupen för vad den är. Snarare än att försöka göra den till något den aldrig längre kommer kunna vara, något den kanske i själva verket aldrig riktigt har varit, och sedan börja hata på FA-cupen för att den inte riktigt lyckas motsvara våra helt orealistiska förväntningar som vi själva har klistrat på den men som den själv aldrig har bett om att få.
Istället bör vi uppskatta FA-cupen desto mer för att den erbjuder oss något annat än det vi ser vecka ut och vecka in i Premier League och i Champions League. Om det sedan är delvis och stundtals andra och yngre spelare, halvt fallfärdiga läktare, saggiga planer, annorlunda kameravinklar, ett mindre saniterat spel och standardiserad fotboll.
Sedan kanske ett problem med detta är att det inte är så FA och TV-bolagen riktigt paketerar och marknadsför FA-cupen. Alternativet, i själva verket det enda reella alternativet, om man i dagens fotboll vill uppnå att alla klubbar spelar med sina absolut starkaste uppställningar är att sluta tjafsa och helt enkelt dela ut en Champions League-plats till vinnaren.
Allt annat kommer vara verkningslöst eller kosmetika. Det är självklart inte en idé som superklubbarna kommer ha mycket till övers för. Själv är jag kluven. Av flera skäl. Bland annat just för att ett skäl att jag uppskattar FA-cupen så mycket är att den är något annat.