Är det veckan som hjälper eller stjälper Newcastles säsong?

Inom loppet av en enda vecka spelar alltså Newcastle först mot Brighton, sedan mot Huddersfield, och därefter mot Reading. Ettan, trean och femman i The Championship. Alla på bortaplan. En vecka efter vilken Newcastle hastigt men inte riktigt lika lustigt kan befinna sig utanför uppflyttningsplatserna. Inte längre jagade, utan återigen på jakt.

Uppladdningen inför veckan kunde onekligen ha gått bättre för Newcastle, som tappade poäng på hemmaplan mot Bristol City. Vare sig väntat eller önskat inför en sådan här vecka så klart. Ljuset i mörkret är att Newcastle trots allt hämtade upp ett 0-2-underläge i matchen och alltså avslutade positivt. Att Newcastle har svårt med bottenlagen återkommer dock under säsongen.

En annan ljusglimt är att Newcastle precis i rättan tid ser ut att ha lärt sig en viktig färdighet, att inte förlora fotbollsmatcher utan i alla fall få med sig en poäng från de matcher som de inte kan vinna. Innan februari hade Newcastle bara spelat en enda oavgjord match av totalt 27 matcher, men förlorat sju av dem. Under februari har Newcastle vunnit tre och spelat tre oavgjorda.

Respektera poängen, som Sam Allardyce skulle ha sagt. Rafa Benitez är helt säkert inte av någon annan uppfattning. Benitez har under större delen av säsongen beklagat Newcastles brist på rutin att inte säkra åtminstone en poäng i vissa matcher. Men efter 2-2 mot Norwich för två veckor sedan pratade han istället positivt om den starka karaktär som laget visat upp.

Förmågan att kunna spela oavgjort passar helt säkert Rafa Benitez utmärkt inför dessa matcher. Det skulle innebära att de åtminstone inte tappar särskilt mycket i termer av poäng gentemot sina närmaste konkurrenter samtidigt som tre väldigt svåra matcher då är avklarade. Rent tabellstrategiskt är detta matcher som Newcastle i första hand måste undvika att förlora.

Något som naturligtvis går som hand i handske både med Rafa Benitez kynne och kompetens. En allmänt respekterad manager som han är så har Rafa Benitez trots allt i huvudsak gjort sig ett stort namn som en manager som är svår att besegra, som är bra på att undvika att förlora fotbollsmatcher, det vill säga som en enastående cuptränare.

Och det är tre cupfinaler som Newcastle nu har att klara av under den kommande veckan, ikväll mot Brighton, på lördag mot Huddersfield, och så på tisdag igen mot Reading. Det är så Newcastle behöver ta sig an dem och de har helt rätt manager för att göra det. Det täta matchandet och cupmentaliteten gör att vi nog inte ska förvänta oss öppet skönspel från Newcastles sida.

Det är inte heller särskilt svårt att föreställa sig att det var med den här veckan i åtanke som Rafa Benitez nog gärna hade sett att Newcastle hade förstärkt och breddat sin spelartrupp under januarifönstret. Och är det så att den här veckan går riktigt illa för Newcastle så är det inte heller svårt att föreställa sig att detta också lär påpekas av Rafa Benitez.

Ett avbräck som förstärker den problematiken är naturligtvis Dwight Gayles återkommande skadebesvär. Gayle som alltså leder The Championships skytteliga trots att han hittills har missat sex matcher sedan årsskiftet, och som innan årsskiftet var Newcastles överlägset främsta målskytt. En riktig poacher av det slag som är så värdefullt i just den här typen av matcher.

Det var en hamstring som Dwight Gayle fick problem med i januari. Vad som däremot förbryllar nu är att Gayle sägs vara fysiskt återhämtad från skadan men inte själv känner sig redo. Rafa Benitez lämpar över bollen till Gayle genom att mena att det är upp till Gayle själv att bestämma om han är redo att spela mot Brighton ikväll.

Dwight Gayle har naturligtvis haft en fantastisk säsong så här långt, men kanske är det också så att han har svårt att mentalt hantera det ansvar som ofrånkomligen följer av att vara främste anfallare i en storklubb som jagar uppflyttning till Premier League, och den uppmärksamhet och de krav som blir konsekvensen av att vara den spelaren. I sådana lägen är det lätt att känna efter och slippa ansvaret.

En liknande frågeställning kan riktas till hela Newcastle som lag som utan att egentligen tveka måste anses vara det på pappret allra bästa laget i The Championship. Men hur hanterar Newcastle situationen och pressen mentalt som lag när säsongen nu faktiskt ska avgöras, när matcherna blir viktigare och viktigare och när varje misstag kan visa sig ödesdigert?

Om vi inte får svar på något annat under den här kommande veckan, när Newcastle har tre cupfinaler i rad på matchprogrammet, så lär vi i alla fall få svar på det.

Avbytarbänken:
Victor Valdes, Middlesbrough
Michael Keane, Burnley
Joel Ward, Crystal Palace
Jake Livermore, West Brom
Christian Eriksen, Tottenham
Wilfried Zaha, Crystal Palace
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. Efter att ha förlorat de båda tidigare nedflyttningsmatcherna hemma på Selhurst Park mot Swansea och Sunderland så var det mer eller mindre nödvändigt för Crystal Palace att vinna mot Middlesbrough. Och vann gjorde de. Tre väldigt viktiga poäng för Crystal Palace i tabellen och en otroligt viktig seger för lagmoralen.

Everton. Det är ett riktigt intressant fotbollslag som Ronald Koeman är på väg att sätta ihop i Everton. Det var kanske inte den helt mest självklara inledningen på säsongen men vad säsongen har lidit har Koemans satsning på yngre spelare börjat ge resultat. Även värvningarna har visat sig mycket bra. Att det samtidigt blev klart att chanserna till europeiskt cupspel ökade rejält i helgen bidrar till en lyckad omgång för Everton.

Leicester. Det är svårt att säga om man ska berömma Leicesters spelare för att ha producerat en riktigt bra insats i ett tufft läge, eller om man ska fördöma dem för att inte ha kunnat prestera något liknande tidigare. Hur som helst får man konstatera i alla fall på kort sikt att beslutet att sparka Claudio Ranieri fick vad vi får förmoda var avsedd effekt. Det var back till basics för Leicester som drog fram alla de gamla hitsen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Stoke. Tottenham är onekligen inte Stokes favoritmotståndare. De tre senaste matcherna har nu i själva verket slutat med 0-4-förluster. Den här matchen var över innan den knappt hunnit börja. Utan att förminska Tottenhams anfallsspel så får man konstatera att Stokes försvarsspel lämnade mycket övrigt att önska, i vad som för Stoke såg ut som ett återfall till lagets besvär under säsongens inledningsskede.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Tony Pulis. Man måste imponeras av vad Pulis har lyckats uppnå med West Brom, som har etablerat West Brom på tabellens övre halva och börjar se ut att ha allt bättre chanser att faktiskt ta sig till Europa League. Vad som krävs är att något av lagen ovanför dem i tabellen vinner FA-cupen, vilket det väl finns minst sagt goda chanser för. West Brom nådde dessutom den magiska 40-poängsgränsen i helgen, vilket är det tidigaste som något av Tony Pulis lag någonsin har klarat. Förhoppningsvis innebär inte det att West Brom börjar slappna av utan fortsätter trumma på.

OMGÅNGENS MÅL

Harry Kane, Tottenham 2-0, Stoke (h). Teknik, akrobatik, fart, placering. Harry Kanes andra mål mot Stoke hade mer eller mindre allt som går att kräva av ett mål av det här slaget. Det var dessutom målet som i allt väsentligt kväste motståndet och stängde matchen.

:::

TRE PUNKTER

Fabregas. Det pratades om Cesc Fabregas inför säsongen mer eller mindre som vore han slut som spelare. Han hade också svårt att slå sig in i Antonio Contes nya Chelsea. Sakta men säkert har han dock jobbat sig tillbaka. När Fabregas spelade mot Swansea istället för Nemanja Matic så var det nog inte enbart en tillfällighet, utan ett tidens tecken. Fabregas ger Chelsea något de annars saknar. Fabregas är outstanding i passningsspelet i Premier League på så vis att han är den som lyckas med flest passningar samtidigt som han också levererar passningar med hög svårighetsgrad. En väldigt viktig egenskap att ha som mittfältare i ett topplag.

Gabbiadini. Det har sagts från lite olika håll att det är svårt att hitta riktiga anfallare nu för tiden. Inte minst har det kanske märkts i Premier League där många anfallare har haft svårt att hävda sig mot alltmer välorganiserade försvar. Men Manolo Gabbiadini motsäger denna bild. Kanske är det inte någon tillfällighet att en sådan anfallare återfanns i Serie A, den liga i världen kanske mest känd för taktisk smartness. Och är det något Premier League behöver nu mer än kanske någon gång tidigare så är det anfallare med taktisk smartness, så kanske gjorde fler klubbar det klokt att vittja Serie A:s anfallarbestånd.

Forster. Fraser Forster har under några år ansetts som en av Englands allra bästa och mest lovande målvakter. Inte utan anledning så klart, men ändå något märkligt när man tar med i beaktningen att Forster har en benägenhet att släppa in betydligt fler mål än han borde på chanser rakt framifrån. Hur han släpper in Zlatan Ibrahimovics frisparksmål i Ligacupfinalen är ett mycket tydligt exempel på varför. Frisparken kommer långt utifrån, det är hyfsat fri sikt, och skottet kommer inte intill stolpen. Forster bör ta den bollen men gör det ändå inte. Anledningen är ett svagt fotarbete. Framför allt Forsters benägenhet att göra ett litet skutt innan han börjar röra fötterna och slänga sig gör att han tappar värdefull tid vilket översätts i tappade centimetrar och därmed fler insläppta mål.

:::

FÖR ÖVRIGT

Det är ändå lite lustigt hur det så ofta är vissa fans till storklubbar som knappt aldrig vinner som envisas med att säga att vissa titlar inte är värda att vinna.

Idrissa Gana Gueye, Morgan Schneiderlin och Tom Davies – väldigt spännande mittfältstrio i Everton.

Liverpool var tillbaka från sitt improviserade vinteruppehåll – eller var de?

Till sist visade det sig ändå att Leicesters fans var mer lojala med klubben än vad de var med sin manager. Som sig bör!

Det försvinner inte. Det är i själva verket precis så som Claudio Ranieri valde att formulera sig i fredagens mediauttalande: ”No one can ever take away what we together have achieved, and I hope you think about it and smile every day the way I always will. It was a time of wonderfulness and happiness that I will never forget.” Vi kommer självfallet inte heller att glömma, lika lite som vi tänker det minsta lilla sämre om Ranieri för vad som nu har hänt.

Det finns de som menar att detta innebär att Leicester istället bekräftar den moderna fotbollens realiteter när det i själva verket är så att de gör både och. Det finns de som menar att Leicesters beslut att ge Claudio Ranieri sparken svärtar ned deras bragdartade ligaseger och minnet av den när det är de själva som väljer att se det på det sättet. Det finns de som till och med tämligen från ovan menar att en nedflyttning skulle förhöja storheten i Leicesters ligatitel.

Skam och skuld har varit vanliga teman de senaste dagarna. Vem eller vilka bär egentligen ansvaret? Claudio Ranieri – har inte varit felfri och liksom han tog berömmet förra säsongen får han också ta ansvaret som manager när det går illa, men han behöver inte känna någon skam. Supportrarna – har hela tiden stöttat Claudio Ranieri och bär ingen skuld för det inträffade. Styrelsen – fattar beslutet men har heller inte mycket till val.

Desto större skam och skuld faller på Leicesters spelare. Det är de som inte har levt upp till en professionell standard. Det är de som har levt kvar i förra säsongens eftersvettningar, inbillat sig att de är bättre än vad de faktiskt är, och inte längre orkat eller velat ta det jobb som var det enda som gjorde dem till mästare. Det är de som har tisslat och tasslat om Ranieris utskällningar hellre än att se sig själva som en av orsakerna till dem.

Men att sparka spelarna är helt enkelt inte möjligt. Det är ofrånkomligen managern som får betala priset. Så har det i själva verket alltid varit, oavsett hur mycket det muttras om den moderna fotbollens villkor, och Claudio Ranieri vet naturligtvis detta bättre än de allra flesta. Men desto större ansvar på Leicesters spelare nu när de faktiskt har fått som de vill och inte längre har något eller någon att gömma sig bakom.

Leicester måste naturligtvis fortsätta vara och agera som en fotbollsklubb, inte göra sig själva till ett museum för andras beskådande, eller till ett monument över sin egen stolthet. Deras ansvar är att se till nuet och till framtiden, inte att leva kvar i det som har varit. Detta stöter på motstånd eftersom Leicester, utan att de själva har bett om det, genom sin stora bragd blev en slags allmänhetens tillgång som vi vill bevara oförändrad.

Ett uttryck för detta är hur så många verkar mena att eftersom Claudio Ranieri vann Premier League med Leicester förra säsongen så borde han vara immun mot att få sparken den här säsongen, oavsett om det går dåligt eller att Leicester håller på att åka ur Premier League. Här hänvisas till Leicesters fans som om de själva fått välja påstås omedelbart ha accepterat att vinna ligan ena säsongen för att därpå följande säsong åka ur.

Det är i och för sig osäkert om samma Leicestersupportrar skulle svara ja till detta hypotetiska byte om där lades till bisatsen, ”utan att Leicester gjorde allt i sin makt för att hålla sig kvar.” Det är självklart också ett val som är fullt möjlig för en supporter att göra. Men för en klubbledning och en styrelse med ansvar för klubbens utveckling, för dess ekonomi och för dess anställda, går det inte att vara riktigt så lättvindig i sitt ansvarstagande.

Pröva dessutom att föra ett liknande resonemang på någon av de etablerade storklubbarna. Det går inte. Chelsea gjordes till skämt och åtlöje efter att de vunnit ligan ena säsongen för att därefter sluta på en tiondeplats säsongen därpå. Ingen i eller runt Chelsea skulle nog byta bort den där ligatiteln och tiondeplatsen mot två tredjeplaceringar, men för den sakens skull var inte den där tiondeplatsen det minsta mer acceptabel för dem.

Det finns en elitistisk föreställning att alla andra klubbar på något sätt har till sin uppgift att företräda våra kära föreställningar om fotbollsromantik, och acceptera att förlora eller åka ur så länge det är för den goda sakens skull. Att offra sig på korset för den enda, sanna tron. Vi skulle aldrig resonera så om en storklubb, där vet ju gudarna att detta bara handlar om resultat, utan att vi blir särskilt upprörda för den sakens skull.

När en annan klubb som Leicester däremot tänker och agerar på exakt samma sätt så kommer upprördheten och alla känslorna på en och samma gång. De förväntas ikläda sig martyrrollen. Till stor del tenderar vi i vårt eget tänkande vara symptom för fotbollens rådande maktordning. Vi tänker oss mer eller mindre medvetet storklubbar som överordnade och övriga klubbar som underordnade, reducerade till chump bait för storklubbarna.

Varje gång mindre klubbar rubbar dessa cirklar snurrar förklaringarna runt hur storklubbarna har misslyckats, vad de har gjort fel, snarare än att vad den andra klubben gjort rätt. På det sättet har vi tagit för vana att se fotbollen. Men kapitalinflödet och resursutjämningen i Premier League har lett till att den strukturella över- och underordningen inte längre är alls lika självklar som förut. Men i den utvecklingen har inte vårt tänkande riktigt hängt med.

Leicester tar ikväll emot Liverpool hemma på King Power Stadium. En viktig match för dem rent allmänt i nedflyttningsstriden, en möjlighet att ta tre väldigt viktiga poäng. Desto mer betydelsefull har nu matchen blivit sedan Leicesters oväntade beslut och besked i torsdags kväll. Om Leicesters styrelse håller tummarna för något så är det helt säkert att deras kontroversiella beslut rättfärdigas en positiv prestation och ett positivt resultat mot Liverpool.

Om det sedan löser Leicesters spelare från deras moraliska skam och skuld eller snarare förvärrar den är upp till var och en att bedöma för sig själva. Anmärkningsvärt är emellertid att inte en enda av dem valde att gå ut med något offentligt tack till Claudio Ranieri för dennes bidrag till den överlägset största och kanske sista framgången i deras karriärer, det vill säga innan de började få kritik för att inte ha gjort det.

Nya Wembley fick till sist en riktig klassiker till cupfinal. En sådan där klassiker som den nya arenan egentligen har saknat ända sedan den invigdes i början av sommaren 2007. Det pratades inför finalen om 1976, men det här var en final som betydligt mer andades av FA-cupfinalen tre år senare.

Men det var Southamptons Ligacupfinal.

Southampton ägde den här cupfinalen från början nästan hela vägen in till slutsignalen. Hur Man Utd mot slutet av den första halvleken kunde befinna sig i en 2-0-ledning var svårt att förstå både ur ett domarperspektiv och ur ett rent spelperspektiv.

Att få ett mål felaktigt bortdömt i början av en cupfinal, hamna i underläge med två mål, mot en finalrutinerad storklubb, samtidigt som man själva gör sin första cupfinal som lag, och sin första stora cupfinal som klubb på 14 år, och ändå jobba sig tillbaka in i matchen – det är ruskigt imponerande.

Men Southamptons säsong har genomgått en märklig förvandling. Under hösten var de ett defensivt ramstarkt fotbollslag som däremot satte krokben för sig själva genom att ha väldigt svårt att göra mål. Nu öser Southampton helt plötsligt in mål men nu är defensivt slarv istället krokbenet.

Alla tre mål Man Utd gör är produkter av svagt försvarsspel. Fraser Forsters målvaktsspel på frisparken. Oriol Romeus markering på det andra målet. Backlinjens markering av Zlatan Ibrahimovic på det tredje och avgörande målet för Man Utd.

Det är kanske inte så konstigt att Southampton har defensiva problem. José Fonte såldes i januari till West Ham. Virgil van Dijk är skadad. Alla lag hade haft svårt att klara sig utan den duon, som åtminstone som duo nog kan betraktas som Premier Leagues bästa.

Men offensivt. Vilken spelare Manolo Gabbiadini har visat sig vara. En helt lysande januarivärvning. Och man kan inte låta bli att beundra Southamptons förmåga att hitta rätt både i manageranställningar och spelarvärvningar. Att få in Gabbiadini i januari är ett genidrag.

Det beror på hårt arbete, en väldigt väl genomförd research. Det är inga tillfälligheter.

Men det var heller inga tillfälligheter att Man Utd till sist vann den här Ligacupfinalen. Man Utd fick tag i den här matchen efter en dryg timme. Då stod det 2-2 och matchen var i det läget helt öppen. Kanske började också ett ovant Southampton fundera lite över vad de höll på att ställa till med?!

I sådana lägen avgör ofta stora spelare. Och i det här läget avgjorde en av världsfotbollens allra största spelare. Zlatan Ibrahimovic öppnade målskyttet och avslutade det. Om det någonsin har funnits en mer utpräglad spelare för de stora matcherna så är det svårt att spontant veta vem.

Det är Ligacupen. Man Utd hoppas på större saker. Men både Man Utd och José Mourinho vet av egen erfarenhet att en seger i Ligacupen kan vara början på något riktigt stort. Och de har visat inte minst för sig själva visat att de har en väldigt viktig förmåga – att vinna även i motvind.

Så orättvist. Så logiskt.

:::

Säsongens lag i Ligacupen:

GK – Marco Silvestri, Leeds

RB – Trent Alexander-Arnold, Liverpool
CB – Maya Yoshida, Southampton
CB – Harry Maguire, Hull City
LB – Matty Pearson, Accrington Stanley

DM – Oriol Romeu, Southampton
CM – Ander Herrera, Man Utd
CM – Mohamed Diamé, Newcastle

FW – Robert Snodgrass, Hull City
ST – Tammy Abraham, Bristol City
FW – Sofiane Boufal, Southampton

En match som alltså just den här säsongen, just idag, spelas mellan Man Utd och Southampton.

Det är för Southampton den sista eller senaste stationen på en sju goda års lång resa som också hade sin början på Wembley. En resa som började med vinst i finalen i Football League Trophy mot Carlisle i slutet av mars 2010 och som nu alltså har tagit sig hela vägen fram till finalen i Football League Cup i slutet av februari 2017 mot Man Utd.

Under dessa sju år har Southampton tagit sig den långa vägen från League One tillbaka till Premier League. De har utvecklats till en av Englands allra mest progressiva fotbollsklubbar. I sin spelidé så som den ges uttryck på planen, i sin organisation runt laget och i klubben, och i användningen av sin framstående ungdomsakademi. Således även i Premier League-tabellen.

Det är för Southampton även en slags vändpunkt där historia och framtid smälter samman. En blick över axeln åt vad som har varit liksom en blick riktad framåt mot vad som kan bli. Southampton kan blicka tillbaka över dessa sju år, eller ännu längre bakåt, till 1976 och deras senaste och hittills enda stora titel, den skrällbetonade FA-cupvinsten mot ironiskt nog Man Utd i finalen.

Southamptons historia är i övrigt en historia om den ständiga tvåan. Klubben som kommer nära men aldrig riktigt hela vägen fram. Om det gäller ligan som 1983-84, Ligacupen 1979, vid tre tillfällen i FA-cupen 1900, 1902 och 2003, eller i en handfull europeiska småcuper. Southampton kan idag skriva nästa kapitel i samma historia eller vända blad och börja en helt ny berättelse.

Desto mer ovisst blir att rikta blicken mot Southamptons framtid. Efter att ha etablerat sig i Premier League har Southamptons klubbledning börjat fundera på att ta nästa steg i klubbens utveckling. Det är av det skälet som flertalet stora uppköpsbud i £250m-klassen snurrar runt klubben, något som Katharina Liebherr, den nuvarande ägaren, säger ligger i klubbens bästa intresse.

Det är summor som på kanske tydligast möjliga sätt beskriver de enorma framsteg Southampton har gjort under sina sju goda år. Det värderar dem högre än andra klubbar som Aston Villa, Sunderland, West Ham och Everton, det vill säga några av den engelska fotbollens klassiska kolosser. Det är ett extremt gott betyg åt hur välskött Southampton är som klubb.

Ett nytt ägarskap skulle innebära nya ekonomiska möjligheter. Det skulle kunna betyda att Southampton inte längre behöver ha som en hörnsten i sin klubbstrategi att sälja sina bästa spelare för att på så vis finansiera fortsatt utveckling. Att sälja vissa spelare kommer alltid vara en del av verksamheten men balansen kan skiftas mot att i större utsträckning behålla spelare.

Det vore naturligtvis ett stort steg framåt för Southampton. De skulle inte längre behöva befinna sig i någon slags underförstådd och mer eller mindre uttalad gisslansituation gentemot större klubbar som Arsenal och Liverpool, klubbar som de i själva verket har besegrat längs vägen till just denna cupfinal på Wembley. Southampton skulle inte längre behöva trolla med knäna.

Det går inte att säga att det är en framtid som är beroende av utfallet i dagens Ligacupfinal. Så kortsiktiga och ombytliga är inga affärsintressen på den här nivån. Men inte lär det heller skada Southamptons varumärke runt planeten att vinna en cuptitel på Wembley, mot Man Utd av alla klubbar dessutom. Inte lär det göra eventuella köpare mindre intresserade.

Vad som definitivt står på spel i Ligacupfinalen är en plats i det europeiska cupspelet nästa säsong. För Southampton är det i själva verket deras enda realistiska chans att kvalificera sig till Europa League. Även för Man Utd vore det en garanti om åtminstone något europeiskt cupspel som annars inte riktigt existerar. För Southampton är Europa League ett utmärkt skyltfönster.

Framför allt handlar det om en av den engelska fotbollssäsongens allra största matcher och det handlar om att få vandra uppför trapporna på Wembley och lyfta en cuptitel. Att vinna tillsammans och ge supportrarna något att drömma om och minnas. För Southampton handlar det inte bara om nästa kapitel i sin egen historia. För Southampton handlar det om att göra historia.

Personligen hoppas jag så klart på Man Utd och vill se dem lyfta Ligacupen efter den här finalen. Men trots den besvikelse jag ofrånkomligen skulle känna om så inte blev fallet så vore det av just de skäl som jag tar fram i den här bloggen inte det minsta svårt att samtidigt, eller åtminstone kort därefter, känna glädje i mitt hjärta för Southampton.

Ingen engelsk klubb förtjänar en cuptitel mer än Southampton.

Av alla klubbar att misslyckas med – ska Sam Allardyce då verkligen misslyckas med Crystal Palace? En klubb som många anser har den spelare för spelare bästa spelartruppen utanför de sex superklubbarna, som anses kunna vara kapabla att utmana om platserna på den övre halvan, om Europa. Men som av skäl som inte är helt lätta att förklara ändå dyker upp i nedflyttningsstriden säsong efter säsong.

Sam Allardyces första tid i Crystal Palace tyder inte på bättre. Han tog över Crystal Palace strax innan julhelgen. Crystal Palace har sedan dess spelat åtta ligamatcher, förlorat sex av dem och vunnit en enda. Ett Crystal Palace som då befann sig på sjuttonde plats strax ovanför nedflyttningsstrecket befinner sig nu näst sist i tabellen, med två poäng upp till strecket, och en formkurva som pekar spikrakt nedåt.

Hans första tid i Crystal Palace har gått så illa att en allvarlig frågeställning är om Sam Allardyce på något sätt har tappat sin mojo i samband med att han i höstas under nesliga former fick sparken från sitt drömjobb som Englands förbundskapten. Som om någon del av hans aura och självförtroende gick förlorad, eller möjligen hans auktoritet bland spelarna, eller att han själv helt enkelt inte längre kan uppbåda och utstråla samma glädje och motivation.

Nu kan det vara lätt att dra för stora och för snabba slutsatser av en begränsad tidsperiod. Sam Allardyce hade naturligtvis svaga perioder med långa sviter av dåliga resultat också i Sunderland och i sina tidigare klubbar. Det vände då och kan naturligtvis även vända i Crystal Palace. Det är ändå oroväckande hur den rädsla och misstagsbenägenhet som Crystal Palace har visat upp hela säsongen inte har påverkats det minsta av managerbytet.

Den rädslan är paradoxalt nog allra mest framträdande för Crystal Palace hemma på Selhurst Park. Paradoxalt eftersom det allmänt anses som en av Premier Leagues mest atmosfäriska hemmaarenor, med hög ljudnivå och ett positivt förhållningssätt till laget. Ändå har Crystal Palace under de senaste fyra säsongerna regelbundet varit ett av Premier Leagues svagaste hemmalag, med 22 vinster och 37 förluster på totalt 69 hemmamatcher.

https://www.theguardian.com/football/the-agony-and-the-ecstasy/2017/feb/22/crystal-palace-fan-premier-league-sam-allardyce

Det mönstret återkommer den här säsongen i förvärrat format då Crystal Palace har förlorat nio av hittills tolv hemmamatcher. Sam Allardyce har inte på något sätt lyckats bryta mönstret. Nu har förvisso Crystal Palace bara spelat tre av hans åtta ligamatcher på hemmaplan, men samtidigt också förlorat dem allihopa. De enda poäng Crystal Palace har tagit under Sam Allardyce, mot Watford och Bournemouth, har kommit på bortaplan.

Det är ett mönster som Crystal Palace naturligtvis inte har råd att låta fortsätta på samma vis. Särskilt som det är ett hemmafacit som även börjar få de annars väldigt lojala hemmasupportrarna att tappa humöret. Deras frustration har börjat ta både verbala och fysiska former mot spelarna som de anser inte gör skäl för tröjan. Det hela har tvingat Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, att mer eller mindre skälla ut sin egen spelartrupp.

Vad som självfallet har orsakat mest skada med dessa svaga insatser hemma på Selhurst Park är att två av förlusterna har kommit mot Swansea och Sunderland, två klubbar som Crystal Palace slåss med i nedflyttningsstriden och som de rimligtvis hoppas kunna hålla bakom sig. I synnerhet debaclet mot Sunderland, där Crystal Palace föll sönder och samman under en katastrofal första halvlek, väckte ont blod och gav en känsla av fritt fall.

Sam Allardyces förmåga att hålla sina lag kvar i Premier League är baserad på två enkla parametrar: Att inte förlora fotbollsmatcher, samt att inte släppa in mål. Det ena ger så klart det andra. När Allardyce förra säsongen höll kvar Sunderland förlorade de bara två av sina sista fjorton matcher. Hittills har Crystal Palace alltså förlorat sex av Allardyces åtta ligamatcher, och bara hållit nollan i en enda av dessa matcher.

Med ett sådant facit kan inte Sam Allardyce längre erbjuda någon garanti mot nedflyttning. Det måste åtgärdas. Vad som också måste åtgärdas, och här är det inte lätt att säga vad som är hönan respektive ägget, är Crystal Palaces benägenhet att släppa in sena och avgörande mål, mot Everton, mot Swansea med flera, nio insläppta mål de sista tio minutrarna som kostat Crystal Palace nio poäng. En produkt av osäkerhet som producerar ännu mer osäkerhet.

Två av förlusterna hemma på Selhurst Park har alltså kommit mot två direkta nedflyttningskonkurrenter. Idag spelar Crystal Palace och Sam Allardyce sin tredje match hemma mot Selhurst Park mot en direkt nedflyttningskonkurrent, Middlesbrough. Onekligen en match som Crystal Palace av en mängd olika skäl behöver vinna, och definitivt inte har råd att förlora. Tredje gången gillt för Sam Allardyce eller slår rädslan och osäkerheten till en tredje gång?

Tiden talar på många sätt emot Sam Allardyce. Dels har han kortare tid på sig att vända skeppet med Crystal Palace än vad han hade med Sunderland. Dels avslutar Crystal Palace säsongen med sina tre sista bortamatcher mot Liverpool, Man City och Man Utd, och gjorde nog alltså klokast i att ha nått trygg mark till dess. Sam Allardyce har inte råd att låta tiden läka alla sår, han måste kort och gott sätta Crystal Palace i chockterapi.

Det har Allardyce utifrån januarifönstret också bestämt sig för att göra. Crystal Palace var den klubb i Premier League som spenderade mest av alla i januari och fyra nya spelare hämtades in. Mamadou Sakho på lån från Liverpool, Luka Milivojevic från Olympiakos, Jeffrey Schlupp från Leicester och Patrick van Aanholt från Sunderland. De båda sista med lyckad erfarenheter från tidigare säsongers nedflyttningsstrider. Dessa fyra spelare måste göra avtryck.

Sparkad efter några månader från sitt drömjobb som Big Boss i England. Att direkt därefter bli av med sin allra stoltaste egenskap, den punkt på meritförteckningen som alltid garanterat honom ett jobb, att alltid hålla sina lag kvar i Premier League. Det hela har artat sig till något av en mardrömssäsong för Sam Allardyce. Kommer han lyckas dra både sig själv och Crystal Palace bort från katastrofens rand?

Dagens match mot Middlesbrough kommer inte kunna ge något svar på den frågan. Men kanske kan den ge en ledtråd.

:::

Samtidigt som Premier League rullar vidare så har vi en glödhet helg i The Championship framför oss.

Dagens tidiga match, dessutom innan Premier League-matcherna drar igång, är Yorkshire-derbyt tillika toppmötet mellan Leeds och Sheffield Wednesday. Det kommer koka på Elland Road. Båda lagen behöver vinna för att inte helt tappa kontakten med de automatiska uppflyttningsplatserna, men även för att hålla ett jagande Fulham bakom sig.

Det är däremot inte dagens enda Yorkshire-derby. Några timmar senare drabbar Barnsley samman med Huddersfield i ännu ett möte mellan två lag högt upp i tabellen. För Huddersfield handlar det om att jaga Newcastle och Brighton ovanför dem. För Barnsley att inte ramla för långt ifrån playoff-platserna.

Kvällsmatchen är ännu ett toppmöte, mellan Brighton och Reading. Brighton vill befästa sin plats i toppen av tabellen men bakom dem jagar bland andra just Reading som fortfarande har ett gott hopp om att kunna nypa en automatisk uppflyttningsplats. Väldigt värdefulla tre poäng för båda lagen.

Den tidiga söndagsmatchen går inte av för hackor den heller. Ett East Anglia-derby mellan Norwich och Ipswich på Carrow Road. En otroligt betydelsefull match för framför allt Norwich som fortfarande har förhoppningar om att kunna jaga till sig en playoff-plats. Men Ipswich har satt käppar i hjulen för flera topplag på sistone.

Det är en fantastisk liga.

En annan engelsk fotbollssaga som helt säkert inte har fått riktigt samma uppmärksamhet som dessa är Burton Albion. Det var bara åtta år sedan som Burton Albion nådde uppflyttning till Football League. Den här säsongen kämpar de om att hålla sig kvar i The Championship, och de gör det med en god chans att lyckas.

Kvällens hemmamatch mot Blackburn är av väldig betydelse. Burton ligger sex poäng före Blackburn för tillfället, Blackburn placerade strax under nedflyttningsstrecket, men med två matcher mer spelade. En vinst mot Blackburn skulle utöka avståndet till Blackburn till nio poäng och åtta poäng till Wigan precis under nedflyttningsstrecket.

Burton Albion har alla skäl att känna viss optimism. De har uppvisat bra form på sistone med en enormt viktig vinst mot Wolves, ett annat nedflyttningshotat lag, en lika viktig men betydligt mer sensationell vinst mot Norwich, samt en riktigt bra poäng borta mot Derby County. Blackburn å sin sida har inför säsongens för dem viktigaste match valt att sparka Owen Coyle.

Det är särskilt imponerande givet att Burton Albion alltså har tagit två raka uppflyttningar. De vann League Two 2014-15. Därefter förväntade sig de allra flesta att Burton skulle få slåss för att hänga sig kvar i League One. Istället överraskade de allihopa och tog sig omedelbart och automatiskt vidare upp i The Championship.

Bakom denna saga hittar vi inga ryska oljemiljardärer, asiatiska ägarkonsortium eller gamla stjärnspelare som tagit över en av sina lokala amatörklubbar. Vi hittar istället hårt arbete, stabilt ledarskap och långsiktig ambition. Navet i denna utveckling är Ben Robinson, Burton Albions ordförande, som har varit med Burton Albion på hela den långa resan.

Ben Robinson har lyckats med de två uppgifter som varje framgångsrik klubb och ordförande måste lyckas med. För det första att hålla klubbens ekonomi i god ordning, på samma gång under kontroll och öppen för tillväxt. För det andra att anställa managers som utvecklar laget i rätt riktning och bidrar till att föra klubben framåt.

Det var en sådan anställning som påbörjade Burton Albions resa. Robinson valde att satsa på en då mycket ung Nigel Clough som skulle ta sina allra första steg som manager, först som spelande manager. Clough utvecklade sina metoder i Burton i närmare tio år och var den som lade grunden för Burton Albions uppflyttning till League Two.

Det var en typ av anställning som Ben Robinson skulle fortsätta göra. Att ge chansen till unga och hungriga managers som letar efter en chans att pröva sina vingar. För att en sådan strategi ska fungera kräver det att Ben Robinson accepterar Burton Albions roll i näringskedjan, inser att managers kommer lämna och inte stå i vägen för dem. Inte alla klubbar har den självinsikten.

Det är däremot en rekryteringsstrategi som har fungerat mycket väl för Burton Albion. Sedan Nigel Clough lämnat Burton Albion för Derby County har andra kommit och gått. Gary Rowett tog Burton Albion till playoff-final i League Two 2013-14. När han flyttade till Birmingham säsongen därefter anställdes Jimmy-Floyd Hasselbaink som omedelbart tog upp Burton Albion i League One.

Framgångar i Burton Albion har inneburit att större klubbar i The Championship tittar närmare på deras managers. Birmingham värvade Gary Rowett och QPR värvade Jimmy-Floyd Hasselbaink. Mitt under brinnande säsong 2015-16 valde Ben Robinson att i alla fall delvis byta grepp. Nigel Clough återvände till Burton Albion och förde klubben för första gången upp i The Championship.

Cirkeln kan på så vis anses vara sluten. Något säger det också om Burton Albions utveckling som klubb att när Nottingham Forest för bara någon månad sedan kom och ryckte i Nigel Clough så valde Clough att stanna kvar i Burton Albion. Helt säkert inte något lätt beslut för Clough givet dennes koppling till Nottingham.

Men Burton Albion behöver inte längre titta uppåt mot klubbar som QPR, som Birmingham och som Nottingham Forest. De kan titta omkring sig då de befinner sig i samma division och slåss på lika villkor med dem om att hålla sig kvar i The Championship. Om Burton Albion vinner mot Blackburn ikväll så ser de dessutom ut att ha mycket god chans att lyckas.

Det kanske inte betyder prinsessan och halva kungariket. Det behöver inte ens betyda att de lever lyckliga i alla sina dagar. Men det vore ändå som en saga för Burton Albion.

Tottenham har självklart bara sig själva att skylla. Mötet mot Gent blev aldrig något mer än en förlängning på det europeiska fiasko som de har svarat för den här säsongen. En extremt blek insats i det första mötet satte Tottenham i ett besvärligt läge inför returen. Tottenham spelade inte dåligt på Wembley, men bortamål är bortamål, och Dele Alli är Dele Alli.

Tottenhams europeiska facit under Mauricio Pochettino är en svart fläck på dennes meritförteckning. De hade en besvärlig grupp i Champions League men måste ändå vara besvikna på sina egna insatser. Europa League var den här säsongen en möjlighet både till en bakdörr tillbaka till Champions League och till en europeisk cuptitel. Båda dessa möjligheter är nu borta.

Däremot ännu inte för Man Utd som först med vissa besvär men därefter till sist ganska bekvämt avfärdade Saint Etienne i sin sextondelsfinal. José Mourinho muckade definitivt inte omkring med det lag han ställde ut på planen i Europa League. Det var starka startelvor och det syns inga tecken från hans sida att inte satsa helhjärtat på Europa League under våren.

Detsamma kan självfallet inte sägas FA som fortsätter sin stolta tradition av att inte bara inte hjälpa de engelska klubbarna i det europeiska cupspelet, utan aktivt sätta käppar i hjulet för dem. FA-cupmatchen mellan Chelsea och Man Utd schemaläggs helt i onödan till en måndagskväll i mars, alltså tre dagar innan returmötet i den kommande åttondelsfinalen i Europa League.

FC ROSTOV – MAN UTD

När livet ger dig citroner så är det bara att börja göra citronsaft. Lite så är känslan med denna lottning. José Mourinho sade inför lottningen att han av rent praktiska skäl hellre lottades mot Lyon än mot ett ryskt eller ukrainskt lag, i synnerhet som det i samma veva ska spelas en match mot Chelsea. Här finns dock den fördelen att få spela returmötet hemma på Old Trafford.

Men det är klart, José Mourinho, som bara halvt på skämt har sagt sig tro på det här med varma och kalla bollar, kommer naturligtvis ha svårt att se några tillfälligheternas spel med detta. Å andra sidan så ger inte Patrik Andersson riktigt intrycket av att ha den sinnesnärvaron på scenen att greja detta när han fiskar upp bollarna ur skålen.

FC Rostov är något av Rysslands svar på Leicester. En klubb som ena säsongen med nöd och näppe undvek nedflyttning från den ryska högstaligan bara för att säsongen därefter, förra säsongen, prestera en lika oväntad som dramatisk titelstrid. Det slutade inte lika lyckligt som för Leicester för FC Rostov, som slutade tvåa och fick se sig besegrade på mållinjen av CSKA Moskva.

Den här säsongen har FC Rostov fallit tillbaka till en för dem betydligt mer normal sjundeplats runt mitten av den ryska tabellen. FC Rostov är en klubb som har brottats med stora ekonomiska problem, i en sådan utsträckning att dess existens inte har varit garanterad. Det är i alla fall på pappret en ganska bra lottning för Man Utd.

Men fotboll spelas på gräs. Och ett lag som besegrar Sparta Prag på bortaplan med 4-0 ska definitivt inte underskattas. De spelar en rak, snabb och enkel fotboll, återigen inte alls olikt den fotboll som gav Leicester sådana framgångar förra säsongen. Man Utds matchplan kommer helt säkert vara att kontrollera matchen i Ryssland för att avgöra hemma på Old Trafford.

Det var överlag en bra lottning för Man Utd. Dels fick de själva överkomligt motstånd samtidigt som de får avsluta på hemmaplan, vilket alltid är en extra trygghet. Dels såg lottningen i övrigt till att flera tuffa potentiella konkurrenter kommer slå ut varandra. Framför allt Schalke – Mönchengladbach och Lyon – Roma är lottningar som får Man Utd att mysa lite.

MAN UTD TILL KVARTSFINAL: 78%

Celta Vigo – Krasnodar
APOEL – Anderlecht
Schalke – Mönchengladbach

Rostov – Man Utd
Olympiakos – Besiktas
Gent – Genk
Köpenhamn – Ajax

Men i själva verket eftersom det något dygn senare alltså visade sig bli Claudio Ranieris sista match som Leicesters manager. Claudio Ranieri har alltså fått sparken. Cirka tio månader sedan han vann Premier League med Leicester, i vad som troligtvis är fotbollens största bragd någonsin. Bara en månad sedan han utsågs av FIFA till årets manager.

Världen delades snabbt upp i två lika tydliga som förutsägbara läger. Dels det mindre lägret som kallsinnigt konstaterar att det är en resultatinriktad bransch och att alla beslut måste handla om framtiden. Dels det betydligt större lägret som tar den förment moraliska och romantiska ståndpunkten att hur tusan kan man vara så usel och kall att man sparkar Claudio Ranieri?!

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/claudio-ranieri-sacked-leicester-city-sack-premier-league-a7596586.html

Jag har sannerligen fört fram det första lägrets ståndpunkt. Inte för att det har varit något jag har önskat se utan för att Leicesters säsong så tydligt har varit käpprätt på väg åt helvete, om Football League möjligen ursäktar. Där har funnits precis alla tecken på att Claudio Ranieri inte längre kunde få ut mesta och bästa möjliga av Leicesters spelartrupp.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/05/om-inte-leicester-sett-sadana-rikedomar-hade-de-kunnat-leva-med-att-vara-fattiga/

Varje klubbstyrelse har ett ansvar att fatta de beslut som är bäst för klubbens framtid. Den lojaliteten måste i slutänden vara viktigare än lojaliteten till Claudio Ranieri. Skyldigheten Leicesters styrelse hade i den här frågan var som jag ser det att verkligen uttömma alla möjligheter för Ranieri att komma tillrätta med Leicesters situation. Har de gjort det? Ja, förmodligen.

Det fanns ingen tendens i Leicesters resultat som talade till Claudio Ranieris fördel. Relationen till spelartruppen verkade förgiftad. Ranieris succémetod förra säsongen var att hålla allt enkelt och okomplicerat. Den här säsongen har han frångått denna metod. Från en grundtaktik till många och plötsliga taktiska ändringar, massrotation, dåliga värvningar, nya krav på näring och träning.

Det har funnits många skäl att tro att de flesta av Leicesters spelare fortfarande lever kvar i förra säsongen. Att de inte alls uppvisar samma hunger den här säsongen, inte samma arbetsmoral och inte samma sammanhållning. Att de har haft svårt att hantera pressen att spela som ligamästare. Claudio Ranieri har inte kunnat eller lagt tillräcklig kraft på att bryta den mentaliteten.

https://www.espnfc.com/english-premier-league/23/blog/post/3067518/claudio-ranieri-saw-problems-ahead-for-leicester-but-could-not-solve-them

Kanske är det en mentalitet han i någon mening också fastnade i själv. Pressen måste om inte annat ha varit enorm också på honom att så att säga visa att förra säsongen inte var någon tillfällighet. Att visa att man duger till inte bara i Premier League utan även i Champions League. I sådana lägen är det lätt att komplicera saker alldeles i onödan. Vilket är vad Claudio Ranieri har gjort.

Den spontana frågan jag ändå ställde mig under gårdagskvällen när nyheten att Claudio Ranieri fått sparken kablades ut över världen var ändå denna: Varför väljer Leicester att sparka Claudio Ranieri just nu?

Varför sparkar Leicester Claudio Ranieri bara något dygn efter att de faktiskt har fått med sig ett positivt resultat i Sevilla? Inte en vinst förvisso men ändå ett resultat som ger Leicester en god möjlighet inför returmötet på hemmaplan om några veckor. Ett resultat som till skillnad från alla tidigare resultat gav laget och spelarna positiv energi.

Varför fattade inte Leicester det här beslutet redan för några veckor eller månader sedan, när säsongen redan visade alla tecken på att vara på väg dit där den nu är? Alla de skäl som finns att sparka Claudio Ranieri nu fanns redan då. Vid en tidigare tidpunkt hade det funnits mer utrymme för en ny manager att faktiskt få ett konkret genomslag.

Varför beslutar sig Leicester för att sparka Claudio Ranieri bara några dagar innan en viktig hemmamatch i ligan mot Liverpool? Det är definitivt en match i vilken Leicester kan ha rimliga förhoppningar om att hämta hem alla tre eller minst en poäng. Med ett positivt resultat mot Sevilla i ryggen fanns gott hopp om framgång. Nu går man in i matchen med osäker lagledning.

Varför fattade inte Leicester det här beslutet om några veckor efter att Leicester spelat klart sin åttondelsfinal mot Sevilla? Mycket av kritiken mot beslutet var just det kallhamrade med att Claudio Ranieri inte ens fick avsluta den Champions League-säsong han mot alla odds gav Leicester. Att låta honom avsluta Champions League hade inte inneburit någon stor skillnad i tid.

Visst, det är uppenbart att Leicester fattar det här beslutet för att ge sig själva en bättre chans att hålla sig kvar i Premier League. Champions League spelar i det sammanhanget knappt någon roll alls. Det är mer eller mindre precis vad Leicesters vice ordförande Aiyawatt Srivaddhanaprabha rent ut säger. Men tidpunkten känns som synes på många sätt märklig.

Visst kan en ny manager ge Leicester ett snabbt lyft. Vi har sett precis detta ske redan i två andra klubbar som Swansea och Hull. Det är inte anmärkningsvärt att Leicester hoppas kunna uppnå något liknande. Inte heller är det otroligt givet den kvalitet som ändå finns i Leicesters spelartrupp. Syftet är självfallet ligan men det kan också ge en riktig kick till returmatchen mot Sevilla.

Lika märkligt är att Vichai Srivaddhanaprabha för bara några få veckor sedan gick ut med ett mycket tydligt uttalande att Claudio Ranieri skulle sitta kvar som manager. Det finns så klart en anledning till att sådana uttalanden brukar kallas för ”the dreaded vote of confidence”, men det kändes då som om Leicester vägt skälen för att sparka Ranieri men kommit fram till motsatsen.

Fanns det skilda meningar i Leicesters styrelse angående beslutet? Det vore inte första gången som de båda Srivaddhanaprabha, ordföranden och vice ordföranden, hade olika uppfattningar i en managerfråga. Nigel Pearson blev exempelvis först sparkad och kort därefter osparkad sedan dessa båda pratade ned varandra från fönsterhällen.

Eller var det så att de ville vänta in Champions League? Det vore så klart ett skäl för att vila på hanen en aning. Men i så fall blir tidpunkten direkt efter den första matchen desto mer märklig, allra helst som det ändå blev ett godkänt resultat för Leicester. Situationen hade så klart varit en annan om Sevilla hade vunnit med 3-0 och åttondelen hade varit i praktiken avgjord.

Kanske tänker vi på tidpunkten för beslutet på helt fel sätt. Kanske var Leicesters beslut att sparka Claudio Ranieri redan fattat för ett tag sedan bakom stängda dörrar men det är först nu de har lyckats hitta den ersättare till Ranieri de vill ha och komma överens med denne. Vilket självklart är den fråga som för närvarande är den mest aktuella.

Vem ersätter Claudio Ranieri?

Det där har varit en vanlig melodi de senaste veckorna från de som av många olika skäl inte stämmer in i kören som anser att det har blivit dags för Arsenal och Arsene Wenger att efter drygt 20 år gå skilda vägar. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Framför allt just det väntade och ganska trötta ”se bara hur det har gått för Man Utd”-argumentet.

Jag kan ha viss respekt för de som av ett eller annat skäl vill ha kvar Arsene Wenger som Arsenals manager. Även om jag inte i det här läget skulle hålla med dem om att det är vad som är bäst för Arsenal. Men det är inte en respekt som beror på den enligt mig billiga och ganska ytliga jämförelsen med Man Utd, som tvärtom innehåller ganska många håligheter.

Visst, jag kan förstå frestelsen att göra den jämförelsen. Både Alex Ferguson och Arsene Wenger tillbringade eller har tillbringat över två årtionden i en och samma klubb. Båda har haft en närmast unik makt som manager, med kontroll över alla aspekter av klubbens fotbollsverksamhet. De är två managers som format varsin klubb efter sin egen personlighet.

Det är inga stora skillnader vare sig mellan klubbar eller managers, däremot är situationen en helt annan. Arsenals situation är inte Man Utds. Arsene Wengers situation är inte Alex Fergusons. Det är oklart vilka slutsatser detta leder till för Arsenal men det innebär att resonemanget blir ett helt annat för Arsenal än för Man Utd. Här är några skäl varför.

Rationellt beslutsfattande resulterar i ett enkelt beslut

Utgångspunkten för hela diskussionen kring att ersätta Arsene Wenger är att man har kommit fram till att det inte kommer bli bättre under Wenger, att det kommer fortsätta i samma spår som de senaste tio åren. Det måste alltså anses som givet. Den som tror på förbättring under Wenger anser så klart att Wenger bör vara kvar, men står samtidigt utanför diskussionen.

Med den utgångspunkten är ett utfall givet. Om Arsenal behåller Arsene Wenger så kommer det fortsätta gå illa. Det andra utfallet är osäkert. Det kan självklart bli bra. Det kan också visa sig gå illa. Det är något vi helt enkelt inte kan veta. Risken med det alternativet är att det går illa. Med det första alternativet är det alltså en säkerhet att det går illa.

I den beslutssituationen anser alltså en hel del påstådda experter att det kloka är att riskminimera och välja det trygga alternativet att behålla Arsene Wenger, för annars kan det gå illa. Låt oss säga att det inte precis är ett resonemang som hämtat ur någon modell över rationellt beslutsfattande. Snarare visar det hur vår klokhet ofta blir offer för rationella fällor.

Att driva vilken som helst verksamhet – en klubb, ett företag eller en ideell organisation – går inte ut på att till varje pris undvika risk. Tvärtom handlar det om att ta kalkylerad risk. Ingen verksamhet kommer någonsin utvecklas utan att någon vid något tillfälle vågar något. Den som konsekvent undviker all risk finner sig snart förvalta ett förfall.

Arsenal befinner sig inte i den position Man Utd befann sig i. Arsenal är inte regerande ligamästare och ligamästare fem gånger de sju senaste åren. Det är själva problemets kärna, anledningen till missnöjet med Arsene Wenger. Att vänta och försöka hålla fast vid vad man har hade kanske varit rationellt för Man Utd, men alltså knappast för Arsenal.

Man Utd gjorde mängder av misstag

De som lyfter fram Man Utd som ett avskräckande exempel har naturligtvis rätt i ett visst avseende. Det har onekligen inte gått bra alls för Man Utd att försöka byta ut Alex Ferguson. Det är sant men inte hela sanningen. En mer fullständig sanning vore att Man Utd också gjorde flera grova misstag i sitt sätt att hantera Alex Fergusons avgång och de beslut som fattades därefter.

Att Man Utd misslyckades i sina tidiga försök att ersätta Alex Ferguson på grund av att de gjorde flera stora misstag är inte ett argument för andra att avstå från att genomföra en motsvarande förändring. Det är istället ett argument för att dra lärdom av Man Utds misstag och på så vis genomföra förändringen på ett bättre sätt.

Ett managerbyte är ändå bara en tidsfråga

En annan sak som gör motståndet mot förändring mindre rationellt är att en förändring ändå kommer vara oundviklig inom en inte alltför avlägsen tidpunkt. Arsene Wenger blir inte yngre. Han kommer att gå i pension under de närmaste åren. Alltså blir det ofrånkomligt att ändå behöva genomföra den här förändringen inom ett visst antal år.

Alternativet att undvika förändring helt och hållet är med andra ord inte särskilt långlivat. Det spelar ingen större roll att behöva genomföra den här förändringen nu, om något år, om tre år eller om fem år. Det enda man uppnår med detta är att skjuta besväret på framtiden, och tvingas leva med de gamla problem under tiden. Det är knappast rationellt.

Av flera skäl en lättare omställning för Arsenal

De flesta var tämligen överens om att det var en mer eller mindre omöjlig uppgift att ta över efter Alex Ferguson. Man Utd var regerande ligamästare, engelsk fotbolls dominanter, där vinnandet mer eller mindre hade satts i system. Framgångsrika organisationer av det slaget är inte alltid öppna för förnyelse. ”Not invented here”-attityden kan bli förhärskande.

Det är ett problem som helt säkert drabbade Man Utd. Men för Arsenal talar det mesta för att omställningen i det avseendet faktiskt skulle bli lättare. Där finns inte nödvändigtvis den organisatoriska självgodhet som kan uppstå av att vara regerande mästare. Tvärtom finns där ett missnöje med rådande läge som snarare välkomnar förnyelse.

Den som ersätter Arsene Wenger kommer inte likt exempelvis David Moyes ständigt placeras i sin företrädares skugga. Avvikelser från det som har varit kommer inte automatiskt förstås som försämring. Det kommer inte automatiskt vara så att de allra flesta önskar att det fortfarande var som det var förut.

Situationen som helhet säger oss att det finns betydligt fler skäl för Arsenal än det fanns för Man Utd att byta sin manager samt att Arsenal har bättre förutsättningar att faktiskt hantera den förändringen på ett för dem bättre och mer effektivt sätt. Att motsätta sig förändring bara för att det är riskfyllt eller för att det gick dåligt för Man Utd är hur som helst inte rationellt tänkt.

Varje beslut i Arsenals managerfråga – oavsett om det blir att behålla Arsene Wenger eller att ersätta honom – måste utgå från vad man vill uppnå, inte från vad man vill undvika. Det måste vara ett beslut grundat i mod snarare än rädsla.

Pochettino är inne på sin blott tredje säsong med Tottenham, så det ska inte dras alltför stora slutsatser på detta. Han tog Tottenham till inom synhåll för ligatiteln förra säsongen men föll till sist undan. Det är däremot i det engelska och det europeiska cupspelet som Pochettinos facit med Tottenham först och främst börjar förtjäna kritisk granskning.

Kanske sattes det hela på något av sin spets förra torsdagen. Tottenham begav sig då med närmast starkast möjliga lag till belgiska Gent, svarade för en mycket menlös prestation och såg till att förlora med 0-1. Vad som var tänkt att bli ett förhållandevis lättsamt returmöte på Wembley, har nu blivit en riktig strid på den berömda kniven.

Problemet är inte att Tottenham råkar göra en svag insats i en match mot Gent, det kan hända alla lag, utan att det inte är något som riktigt förvånar. Nu hade inte Tottenham någon lätt Champions League-grupp men det går inte heller att bortse från att de underpresterade även där, och att de var den enda av sexton klubbar som borde ha gått till slutspel utan att faktiskt lyckas.

Det är inte enbart ett europeiskt fenomen. Visst, Tottenham tog sig till final i Ligacupen redan under Mauricio Pochettinos första säsong, en final de förlorade mot Chelsea, men i övrigt är Tottenhams cupfacit under dessa år en rätt blek läsning. Utslagna mot Leicester och Crystal Palace i FA-cupen, båda gångerna på hemmaplan. Ut mot Arsenal och Liverpool i Ligacupen.

Detta kompletterar två bleka uttåg ur Europa League under Pochettinos första två säsonger i Tottenham. Först mot Fiorentina och sedan mot Dortmund. Det har delvis varit förluster där Pochettino genom omfattande spelarrotationer aldrig riktigt gav Tottenham en vettig chans. Sammantaget visar däremot de engelska och europeiska cupförlusterna på ett annat tema.

Nämligen Tottenhams relativa svårigheter att vinna stormatcher. Det syns även i ligaspelet. Av totalt 37 matcher mot övriga fem superklubbar i Premier League under Pochettinos tid i klubben har Tottenham bara vunnit nio, det vill säga en knapp tredjedel. Det är inget uselt facit, men det är heller inte något riktigt bra facit. Inte heller i Europa har Tottenham lyckats ta några större skalper.

Det har legat Tottenham resultatmässigt i fatet. Om exempelvis Tottenham förra våren hade vunnit mot Arsenal och Chelsea, två matcher de i själva verket sett till matchbilden borde ha vunnit, så hade det kunnat ge ligastriden mot Leicester ett helt annat utfall. Tre av fem engelska cupkampanjer har dessutom hittills stupat på att Tottenham förlorat mot någon av storklubbarna.

Så för alla framsteg som Tottenham har gjort under Mauricio Pochettino så är detta fortfarande ett framsteg som Tottenham kan göra. Och som behöver göras om Tottenham ska ta klivet upp på riktigt jämn fot med övriga engelska och europeiska storklubbar och slåss om liga- och cuptitlar på lika villkor. Att vinna de riktigt stora matcherna, inte bara lyckas undvika förlust.

Men där finns också en påtaglig känsla att både Tottenham och Mauricio Pochettino behöver något konkret att visa upp för alla sina framsteg. Att bara fortsätta sluta bland de fyra bästa mättar magen ett tag men kommer inte släcka törsten efter mer. Tottenham behöver inte se sig vida omkring för att se ett exempel på det. Tottenham och Pochettino behöver vinna titlar!

För en så pass historiskt meriterad klubb som Tottenham så är det en självklarhet. Två ligatitlar, åtta FA-cuptitlar, fyra Ligacuptitlar är tunga meriter på hemmaplan. Cupvinnarcupvinsten 1963 och de båda inteckningarna i UEFA-cupen, 1972 och 1984, gör Tottenham till en av Englands mest framstående klubbar i Europa. Där finns att brås på.

Ligatiteln är självklart det största som finns att sikta på. Men samtidigt också det svåraste som finns att vinna. Det gör naturligtvis cuperna desto viktigare för Tottenham. Där har Tottenham i själva verket minst lika goda chanser att vinna som någon annan klubb. Att börja vinna sådana titlar är ett bra steg för att därefter fortsätta vinna dessa och större titlar.

Det där är dessutom något som Tottenham till viss del har tappat. De har aldrig varit riktigt dominerande i ligaspelet, deras senaste ligatitel kom exempelvis i början av 1960-talet. Men historiskt även när Tottenham inte vann i ligan så var de hela vägen ändra fram till tidigt 1990-tal ett erkänt, respekterat och mycket framgångsrikt cuplag. Den egenskapen kan Mauricio Pochettino återfinna.

Att vinna i Europa är naturligtvis desto mer glamouröst. Detta gäller självfallet även Europa League. Därför vore det inte på något sätt oviktigt om Tottenham skulle lyckas vinna den titeln, allra helst den här säsongen när de faktiskt ses som en av de stora förhandsfavoriterna. Men dit är vägen lång. Och efter förra veckans förlust mot Gent nu alltså ännu längre.

Det första steget mot en europeisk cuptriumf för Tottenham innebär alltså att de måste vända ett 0-1-underläge mot Gent. Det är naturligtvis inte något bra utgångsläge, ett underläge och därtill med en bortamålsregel som talar till Gents fördel. Dessutom på Wembley, en arena som har spökat förut under säsongen för Tottenham.

Här finns dock en annan aspekt med Tottenhams fortsatta cupspel den här säsongen, både i Europa League och i FA-cupen. De har en möjlighet att göra sig hemmastadda på Wembley. Inte oviktigt givet att de från och med nästa säsong har Wembley som hemmaplan även i ligaspelet. Vill det sig väl har de sex stormatcher på Wembley kvar att spela den här säsongen.

Vinner de mot Millwall i FA-cupens sjätte omgång hemma på White Hart Lane så är det därefter semifinal på Wembley. En semifinaluppställning som har goda chanser att bestå av Tottenham, Arsenal, Man City och Chelsea eller Man Utd. Vinner Tottenham FA-cupen, således efter två vinster på Wembley mot dylikt motstånd, så vore nog Wembleyspöket för alltid bortskrämt.

Det första steget mot en sådan seger består dock av att vända kvällens sextondel i Europa League mot Gent. Lyckas Tottenham med den uppgiften så har de skapat en positiv upplevelse på Wembley som de aldrig fick mot Monaco och Bayer Leverkusen i Champions League. Tottenham kan inte vinna Europa League utan att göra Wembley till en tillgång snarare än en belastning.

Och Tottenham och Mauricio Pochettino måste börja vinna titlar. Drömmar är den väv som håller en klubb samman. Men det är inte många drömmar som handlar om att vara nästan bäst. Och Tottenham är en klubb som är byggd runt mottot att våga drömma.

Lukten av bränt gummi i luften, rykande och förvridna bildelar som manglats in i varandra på ett onaturligt sätt, fastklämda och utslängda människokroppar, brandmän och sjukvårdare i försök att få kontroll över situationen, en passerande och avstannande ström av människor som vill titta bort av obehag men är oförmögna att titta bort.

En på många sätt träffande liknelse över Leicesters säsong. Redan när lottningen av Champions Leagues slutspel gjordes i december var det uppenbart att Leicester var att betrakta som underdogs mot Sevilla, att det vore något av en skräll om de vann. Leicester säsong har därefter gått från usel till direkt katastrofal. En vinst mot Sevilla vore nu chockerande.

Leicester har inte vunnit en enda ligamatch sedan årsskiftet. De har inte ens lyckats göra ett enda mål. Leicester har sladdat över till fel vägfil och befinner sig på rak och blixtsnabb kollisionskurs med nedflyttningsstrecket. Helt nyligen har Leicester åkt ut FA-cupen mot League One-klubben Millwall. Med en man mer på planen under halva matchen.

Leicesters ljuspunkt den här säsongen har varit Champions League. Att ta sina första steg i turneringen är aldrig lätt men Leicester tog sig ändå redan på sitt första försök vidare ur gruppen och tog sig till slutspel. Men något av Leicesters kvarvarande magi i den turneringen dog kanske också när Claudio Ranieris massroterade startelva blev hackade och styckade i småbitar av Porto.

Hur kan då Leicester vinna mot Sevilla? Vi vet att det finns mängder av skäl varför Sevilla bör och kan vinna mot Leicester. Men det är ju inte Leicesters och Claudio Ranieris uppgift att tänka på dem ikväll, utan istället måste de leta efter de halmstrån som de ändå kan klamra sig fast vid. Taktiskt, tekniskt, psykologiskt – vilka punkter ingår i Ranieris lagprat ikväll?

Champions League. Visst, det var knappast någon snygg avslutning av gruppspelet som Leicester svarade för mot Porto, men då var de å andra sidan redan klara för slutspel som gruppvinnare. Champions League har varit en slags ventil för Leicester den här säsongen, det är där de har svarat för sina främsta insatser. Vad man än anser om att det är på det viset så har Leicesters stjärnspelare svarat för sina bästa matcher där. Visst kan det vara så att spelarna är lite mer på tårna, lite mer hungriga i Champions League. Kanske är det också lite psykologiskt, att Leicester inte har samma press på sig som de har haft i ligaspelet. Leicester har kunnat spela med glädje i Champions League, det är viktigt för Claudio Ranieri att få fram denna glädje.

Måste inte vinna. Att vinna fotbollsmatcher har varit riktigt besvärligt för Leicester under mest hela säsongen, men i synnerhet efter årsskiftet. Det märks hur Leicesterspelarna mer eller mindre slår knut på sig själva i viljan att vinna. Men här har vi en match som Leicester i själva verket inte behöver vinna, att bara spela oavgjort vore ett strålande resultat. Det är till och med helt acceptabelt att ta en förlust så länge siffrorna inte tillåts rulla iväg. För Leicester räcker det att bara hålla mötet levande till hemmareturen. Det kan ge matchen en annan dynamik som passar Leicester bättre för närvarande. Det sätter också ett litet hårdare tryck på Sevilla.

Pressen på Sevilla. Med tre raka Europa League-segrar så vore det naturligtvis oerhört fånigt att säga något annat än att Sevilla har mängder av rutin från europeiskt cupspel. Men just i Champions League har de knappast någon större erfarenhet av att spela på den här nivån. Det är med andra ord i alla fall till viss del något nytt också för dem. Inte minst finns det en press på dem att de förväntas vinna och gå vidare i Champions League. Den typen av press kan leda till misstag och felaktiga beslut på planen som Leicester bör ha möjlighet att kunna utnyttja.

En för alla, alla för en. En stor del av gruppdynamiken i Leicester förra säsongen byggde på att de var sådana tydliga underdogs, räven som slogs mot den stora elaka vargflocken. Den gruppdynamiken har inte riktigt funnits på samma sätt den här säsongen. Alla vet naturligtvis att Leicester inte har samma förutsättningar som superklubbarna, men i bakhuvudet finns ändå en uppfattning hos de allra flesta att Leicester trots allt är regerande mästare, och det blir en helt annan sak. Men i Champions League är de fortfarande rejäla underdogs, inte minst mot ett av La Ligas allra mest framstående fotbollslag, och därmed finns det här ett utrymme för Leicesters gamla gruppdynamik.

Fart och furiöst. Mot slutet av bollinnehavets tidevarv så gav Leicester prov på och nådde framgång med den totalt motsatta spelmodellen. Det var med en rakhet i spelet och med en hiskelig fart i omställning från ett djupt välorganiserat försvar till målinriktade anfall som Leicester vände upp och ned på fotbollsbegreppen samtidigt som diverse managergenier kliade sig i skallen. Deras spelidé har i stor utsträckning lästs av i Premier League, men i Champions League har den burit frukt och kan fortsätta göra det. Sevilla är ett mycket bra fotbollslag men rent taktiskt har de ett spel liknande det som Leicester lyckades exploatera många gånger förra säsongen. Det kan bli en matchbild som Leicester helt plötsligt känner igen med glädje.

Det flög stolar, ölglas, män flög genom bord och släpades över baren, någon krossade spegeln. Eftervärlden kommer att säga att det var en fotbollsmatch som utspelades på Etihad. Det var slapstick.

Det går inte att komma ifrån att det var två av Europas mest spännande anfall som ställdes mot varandra. Det går lika lite att komma ifrån att det var två av Europas sämsta försvar – i alla fall på den här nivån.

Monaco – vilket fantastiskt, otroligt spännande lag de har. Bernardo Silva och Kylian Mbappé – vilka spelare, vilka löften!

Man City vinner matchen med 5-3. Det får de vara fantastiskt nöjda med. Det var vad deras anfallare förtjänade. Det var oändligt mycket mer än vad deras försvarare och målvakt förtjänade.

Man City har betalat £100m för John Stones och Nicolas Otamendi. Stones gör misstag men det är fullständigt omöjligt för honom att känna någon trygghet i sitt spel bredvid Otamendi.

Framför denna mycket svaga och otrygga backlinje finns oceaner av yta för Monaco att få in bollen på. Ibland är det inte alldeles lätt att begripa exakt vad det är som gör Pep Guardiola till ett taktiskt geni.

Taktiken var inte så mycket mer än att göra ett pubslagsmål av den här matchen. Det var lite vad man anade inför matchen, men kanske inte att det skulle bli riktigt så här markerat.

Men ska man ge sig in i ett pubslagsmål så ska man absolut ha med sig en ettrig argentinsk anfallare in i smeten. Sergio Aguero var Man Citys John Wayne den här kvällen.

Leroy Sané och Raheem Sterling ska ha sina påsar av beröm de med. Framför allt Sterlings insats inför 2-2-målet förtjänar uppmärksamhet. Plockar bollen, accelerar ifrån hela Monacoförsvaret, passar sedan utmärkt till Aguero.

Rocky Balboa kunde det här med pubslagsmål. Det var ju i huvudsak vad han ägnade sig åt över totalt sex filmer. Och som han säger. Livet handlar inte om hur hårt du slår, utan hur hårt du kan bli slagen och ändå ta dig upp igen.

Just i det avseendet, i den här matchen, måste man beundra Man City. De tog några helvetiska smällar. Men när dammet och krutröken skingrade sig var det de som stod upp.

Nu gäller det att avsluta jobbet i Monaco.

Lägg till denna ungdomliga kvalitet och entusiasm åldersmännen Radamel Falcao och Joao Moutinho och det är inte längre någon tillfällighet att Monaco leder Ligue 1 före de senaste årens stora dominanter PSG. Det är ingen tillfällighet att Monaco befinner sig i Champions Leagues slutspel. Liksom det inte är någon tillfällighet att de besegrade Tottenham för att ta sig dit.

Leonardo Jardim, den portugisiske tränaren, har skapat ett defensivt väldigt välorganiserat fotbollslag som dessutom har visat upp en speciell förmåga att ösa in mål. Det kan inte råda någon som helst tvekan om att Monaco är ett riktigt bra fotbollslag för närvarande. Detta alldeles oavsett vad man nu anser om Ligue 1:s konkurrenssituation.

(Detta är en läsvärd artikel både för att den ger viss insikt i Monacos fotbollsverksamhet men också för att den tar en närmare titt på en klubb som var tänkt att vandra i samma fotspår som PSG och Man City, men som istället valde en helt annan väg och nådde framgång med det.)

Men hur bra är egentligen Man City? Den frågan känns inte lika självklar att besvara. Vi vet att de kan spela fenomenal fotboll när de får matchbilden dit de vill. Vi vet också att de kan vara vidöppna defensivt och att detta gör dem sårbara. Vi vet att de har kvaliteten att spela ut ett lag som Barcelona liksom att Barcelona har blivit utspelade av fler än ett lag den här säsongen.

Man City har helt enkelt varit hopplöst ojämna i sina prestationer under den här säsongen. Vilket inte behöver vara så märkligt under lagets första säsong med Pep Guardiola. Men det är en ojämnhet som har visat sig vara dyrbar för Man City i ligaspelet. Och en sådan ojämnhet brukar rent historiskt vara något som bestraffas brutalt i Champions League.

Ojämnheten är framför allt Man Citys akilleshäl mot Monaco. De löper samma risk som Tottenham på Wembley. Att dominera spelmässigt men köra fast anfallsmässigt i Monacos täta försvar och hårt arbetande mittfält, och att öppna sig för slarv i den egna backlinjen som Monaco är väldigt skickliga på att utnyttja. Faller Man City i samma fälla blir det troligtvis respass.

Man City har naturligtvis den offensiva kvaliteten att kunna göra mål på Monaco, både på hemmaplan och på bortaplan. David Silva gör ännu en magisk säsong för de ljusblå. Raheem Sterling och Leroy Sané har börjat hitta rätt i laget. Sergio Agueros kvaliteter som anfallare kan knappast ifrågasättas, han har varit Premier Leagues bäste anfallare ända sedan han kom till Man City.

Vad som måste ifrågasättas är om Man City har den defensiva kompetensen att kunna hålla nollan mot Monaco. Vilket hade varit väldigt värdefullt att göra just ikväll. Kan Man City se till att Monaco inte får med sig något bortamål så har de ett väldigt bra utgångsläge inför returmötet nere i Frankrike, oavsett om de bara vinner med något eller några mål. Till och med om matchen slutar 0-0.

Skadan på Gabriel Jesus är olycklig. Å ena sidan kan det knappast anses vara så kostsamt för Man City då han bara hann göra en knapp handfull matcher för dem innan han blev skadad. Å andra sidan var det Gabriel Jesus i en offensiv trio tillsammans med Sané och Sterling som med sin fart visade sig vara motorn i Pep Guardiolas ”omtag” med Man City sedan mitten av januari.

Det var inte enbart ett offensivt vapen. Genom sin höga och snabba press så var Gabriel Jesus också en viktig kugge i Man Citys defensiv. Genom att vinna tillbaka bollen högt upp i banan, genom att bryta eller stänga motståndarnas uppspel, och genom att på så vis skydda en sårbar backlinje från onödigt mycket påhälsning. Han gav större licens åt anfall som bästa försvar.

Våren kommer bli ett spännande prov på Sergio Agueros professionalism. Han har första gången under sina år i Man City blivit petad. Det kan naturligtvis för det första sätta sina uppenbara spår i självförtroendet. Men när han nu ändå ska spela, lite som på nåder, så uppstår så klart frågan hur sugen han egentligen är att spela efter Pep Guardiolas pipa. Hur hårt jobbar han?

Det är i och för sig Champions League, och Sergio Aguero har förvisso aldrig gett någon en anledning att tro att han vore något annat än en fullständigt professionell fotbollsspelare. Det utesluter så klart inte självtvivel och bristande självförtroende, men han lär göra vad han kan. Om han nu får spela. Pep Guardiola har valt att spela en mittfältare på den positionen förut.

Det var i och för sig på Camp Nou, inte hemma på Etihad. I returmötet mot Barcelona så spelade Sergio Aguero. Riktigt samma hemma- och bortalogik går däremot inte att tillämpa den här gången. Behovet av defensiv stabilitet är större den här gången. Pep Guardiolas prioritet av lagbalans bör se annorlunda ut den här gången. Å andra sidan finns få bättre målskyttar än Aguero.

Det har sagts förut att Man Citys säsong tål en sämre prestation i ligaspelet, även om förväntningarna minst måste ha varit att vara en fullvärdig spelare i titelstriden. Det var för Champions League som Pep Guardiola anställdes och det är Champions League som kommer bli Guardiolas och Man Citys eldprov under våren, vad som gör den första säsongen antingen lyckad eller misslyckad.

Hur bra är egentligen Man City? Det var den frågan vi inledningsvis ställde oss och som Champions League kan ge ett svar på. Om de slår ut Monaco ur Champions League så vet vi att Man City är ett riktigt bra fotbollslag. Det känns som en viktig insikt, inte minst för Man City själva.

Det var en tvekamp som gjordes desto mer påtaglig i och med att de båda klubbarnas managers var Rafa Benitez respektive Roberto Di Matteo. Det vill säga två managers som tidigare i sina karriärer båda vunnit Champions League, och som den här säsongen skulle göra avtryck i The Championship. Det förstärkte onekligen intrycket av två väldigt stora klubbar.

Men på det viset blev det alltså inte. Roberto Di Matteo fick efter några månader sparken efter en väldigt svag inledning, för att istället ersättas av den betydligt mindre glamouröse men desto mer pragmatiske Steve Bruce. Och även om Newcastle som förväntat befinner sig i täten av The Championship så kämpar Aston Villa i nuläget en helt annan strid, att undvika nedflyttning.

På det viset är det alltså. Aston Villa befinner sig blott sex-sju poäng ovanför nedflyttningsstrecket till League One. Det må låta som ett hyfsat betryggande avstånd men givet att Aston Villa befinner sig i en avgrundsdjup formsvacka utan en enda vinst på sina nio senaste matcher, och inte en enda vinst under 2017, så är det ett försprång som riskerar ätas upp i ett nafs.

Det var knappast vad Tony Xia såg framför sig i somras när han pratade om att göra Aston Villa till en av Europas största klubbar. Det kan knappast vara vad han förväntade sig efter att ha spenderat £60m på nya spelare i somras, mest av alla klubbar i The Championship. Den investeringen i den spelartrupp Aston Villa redan hade borde omöjligtvis kunna riskera League One.

Ägarens inställning riskerar dock vara någon av en del i problemet för Aston Villa. Idén att Aston Villa inom fem år skulle vara en av Europas största klubbar var positiv men orealistisk. Men föreställningen bakom idén har fotfäste runt klubben som helhet, bland spelara, gamla spelare, media och supportrar, med ett ständigt prat om klubbens storlek och hur spelartruppen är ligans bästa.

Det är ett prat som har dolt de faktiska problemen bakom en dimridå. Aston Villa brottas fortfarande, trots nedflyttningen från Premier League, med ett rejält ”too big to fail”-syndrom. Det är som om ägarbytet under sommaren ledde till en övertro att med den gamle ägaren så skulle också alla de problem som plågat Aston Villa under flera år försvinna av sig själva även de.

Visst är Aston Villa en stor klubb i många avseenden. Historiska meriter som få engelska klubbar kan matcha. Den största klubben i Englands näst största stad och mängder av supportrar. En stor arena och en av hävd och tradition mycket framstående akademi. Ett globalt känt varumärke. Men i den stora klubben spelar för närvarande ett mycket litet lag.

Steve Bruce har ett stort kulturarbete framför sig att återskapa en vinnarkultur i Aston Villa som lag och att få ihop en spretig spelartrupp till en kollektivt fungerande taktisk enhet. För att lyckas måste han rensa bort ett antal destruktiva spelarkaraktärer som Aston Villa har lyckats värva på sig. Aston Villa har blivit en lätt payday för spelare utan några större ambitioner.

Rafa Benitez har något av det motsatta problemet. Han leder ett stort lag i en liten klubb. Inte liten i termer av arena, supportrar eller historik så klart, i det avseendet är Newcastle en av Englands allra största, men liten i termer av dess organisation och ledning, alltför snäv i sitt perspektiv. Benitez behöver inte hamra in en vinnarkultur i sitt lag utan istället in i själva klubbhierarkin.

Båda problemen kan visa sig vara tuffa utmaningar men innebär en väsentlig skillnad i förmåga att lyckas med det som alltid är viktigast för genuint stora klubbar – att vinna fotbollsmatcher. Det är en skillnad som förklarar varför Newcastle jagar uppflyttning till Premier League, och Aston Villa slåss för att undvika nedflyttning till League One.

Och varför Newcastle är så stora favoriter på St James’ Park ikväll.

Det kan inte vara någon lätt situation för Arsenal att bara några dagar efter förnedringen i München kliva ut och spela en fotbollsmatch igen. Åtminstone en match av det här slaget som oavsett utfall inte kommer kunna reparera något av skadan. Tvärtom finns risken att göra ont värre. Förnedringen mot Bayern München var total. En förlust mot Sutton vore förkrossande.

För Sutton United är matchen naturligtvis ett fantastiskt ögonblick. Nyss uppflyttade till National League befinner sig laget på tabellens nedre halva. De har ändå lyckats få till en smått sensationell cuprunda. Längs vägen har de besegrat idel Football League-klubbar. Cheltenham, AFC Wimbledon, och senast alltså Leeds. Nu är det alltså dags för självaste Arsenal.

Det var inte en typ av motståndare som Suttons manager Paul Doswell tidigare sade sig se särskilt mycket fram emot. Det var med ett visst förakt för alla svårfrånkomliga sociala ritualer och formella krumbukter runt de engelska storklubbarna som Doswell menade att han hellre såg AFC Wimbledon komma på besök. Illa belönades han därmed för den inställningen.

Däremot var inställningen helt säkert genuin. Sutton har bevarat mycket av sin kvartersklubbskänsla. Paul Doswell är i själva verket mer eller mindre Suttons raka motsvarighet till Arsene Wenger, med över 500 genomförda för klubben, som han arbetar för utan lön. Doswell är tillsammans med Bruce Elliott, ordförande i 20 år, klubbens starka män.

Tillsammans har de inte bara sett Sutton avancera framåt och uppåt i seriesystemet. De senaste fem åren har inneburit två uppflyttningar för Sutton som nu alltså gör sin första säsong i National League. Men de har samtidigt vårdat kontakten med sina lokala supportrar genom att sänka priset på sina säsongsbiljetter till £100.

Det fanns många fina skäl att göra det men det visade sig också vara ett både smart och värdefullt beslut. Antalet säsongsbiljettsinnehavare multiplicerades med tio från drygt 100 till över 1,000. Det har inneburit minst fyrdubblade biljettintäkter bara på säsongsbiljetterna, men även resulterat i att många fler har tagit på sig att engagera sig ideellt för klubben.

Även konstgräset på Gander Green Lane ska ses ur det perspektivet. Det pratas om det som enbart en fotbollsfråga. Ekonomiskt är det emellertid en viktig investering för Sutton då de får intäkter genom att kunna hyra ut planen under dagar då klubben inte använder den. Socialt har det på så vis också integrerat klubben mer med sitt omgivande samhälle.

Det finns många sätt att beskriva skillnaderna mellan Sutton och Arsenal. Att Suttons snittlön ligger runt £500 i veckan och en av de lägsta lönerna i Arsenal lär vara runt £50,000. Att Gander Green Lane snällt räknat tar in 6,000 och Emirates 60,000. Att där Arsenals spelare är professionella elitidrottare så kan Suttons spelare bara träna två dagar i veckan.

Ändå är alltså det här en match som Sutton kan vinna. Alla räknar självklart med en Arsenalvinst och de är naturligtvis enorma favoriter. Men för bara några veckor sedan åkte Leeds till Gander Green Lane och kanske tog Sutton på lite mindre allvar än de förtjänade, och åkte med dunder och brak ut ur FA-cupen som en konsekvens av detta.

Vad som kan hända Leeds kan självfallet även hända Arsenal. Det är det fina med FA-cupen och det är det fina med engelsk nonleague-fotboll. Arsenal representerar det finaste med den engelska proffsfotbollen. Sutton kanske det finaste med den engelska amatörfotbollen. Med Paul Doswell som den engelska amatörfotbollens motsvarighet till Arsene Wenger.

Världens strålkastare och TV-kameror ligger ikväll på Sutton Utd och på Gander Green Lane. Där förtjänar de vara. Ska vi tro Paul Doswell så säger han sig inte vilja ha dem där. Men det skulle förvåna mig om han inte efteråt ändå kommer sakna dem i alla fall en aning. Om hans Sutton nu inte ställer till med den här säsongens hittills allra största FA-cupskräll.

I så fall kommer Paul Doswell knappast sakna några TV-kameror under den närmaste framtiden. Arsene Wenger å andra sidan kommer för andra gången på bara några få dagar tvingas att svettas i dödsångest framför dess kalla, svarta, livlösa dockögon. Inte på Allianz Arena i München den här gången. Utan på Gander Green Lane i Sutton, strax utanför London.

Det är alltså över 100 år sedan ett så kallat nonleague-lag har tagit sig hela vägen till FA-cupens kvartsfinaler. På den tiden var dessutom antalet divisioner inom den organiserade proffsfotbollen lägre så avståndet var mindre för amatörlagen. Det är självklart just precis en sådan saga som en för stunden tämligen baktalad FA-cup mår mycket bra av.

José Mourinho såg antalet utländska managers i engelsk fotboll som en förklaring till det höga antalet skrällar i FA-cupen. Att inte alla utländska managers var tillräckligt införstådda i den engelska cupkulturen och att detta färgas av på spelare, och som jag ser det även supportrar. Att de av egen vana helt enkelt inte värderar cupspel särskilt högt.

Det ligger något i vad Mourinho säger men mitt intryck är snarare att brittiska managers har blivit ännu mer benägna att prioritera bort FA-cupen. Eddie Howe, Tony Pulis, Mark Hughes, Chris Hughton, Garry Monk är några exempel bara den här säsongen. Vilket i mina ögon är att betrakta som om möjligt ännu mer upprörande.

Den här helgen har dundrat i ytterligare några spikar i massrotationens likkista. Chelsea med flera ställde exempelvis upp med förhållandevis starka lag mot lag från en lägre serie och tar sig vidare, alternativt i alla fall lever för att fajtas en annan dag. Claudio Ranieri, för vilken gång i ordningen, byter ut hela startelvan och ett redan krisdrabbat Leicester gräver ner sig ännu djupare i skiten.

Den femte omgångens champs och chumps:

CHAMPS

Lincoln City. En smått otrolig bragd av Lincoln City naturligtvis, särskilt som Burnley helt klart ställde ut ett starkt lag och verkligen gick för vinsten. De som tänker att det bara var mot Burnley trots allt bör betänka att de håller sig i mitten av Premier League och bara tre andra klubbar har lyckats besegra dem på Turf Moor hittills den här säsongen. Bara några dagar tidigare gick Chelsea på en mina på samma gräsplätt. Fantastiskt kyligt av Lincolns amatörspelare att lyckas med en intränad och planerad hörnvariant i matchens slutminuter.

Millwall. Först Bournemouth, sedan Watford, och nu alltså Leicester. Det är tre raka Premier League-klubbar som Millwall nu har slagit ut på vägen till FA-cupens sjätte omgång. Mot Watford kom vinstmålet i slutminuterna. Så också den här gången men under besvärligare omständigheter sedan Jake Cooper blivit utvisad i början av andra halvlek. Utvisningen fick däremot Millwall att höja sig och vad som blev avgörande var till sist att de vågade fortsätta attackera mot Leicester. Shaun Cummings avslutade kyligt inför ett kokande The Den.

Chelsea. Det går inte att riktigt komma ifrån hur starka Chelsea faktiskt ser ut den här säsongen. När Wolves dominerade matchens första timme var en allmän uppfattning att Chelsea såg tröga ut när det snarare var Wolves som spelade riktigt bra. Chelsea har däremot ett väldigt bra försvar, även när de byter ut alla tre centrala backar. Systematiskt bättre än Man Citys, Arsenals och Liverpools försvar och den här säsongen mindre benägna till huvudet i händerna-ögonblick än Tottenhams och Man Utds försvar. Deras snabba, svepande, expansiva och kreativa anfallsspel är också ögongodis och blev till slut för svårt för Wolves att klara av.

CHUMPS

Leicester. Ja, var någonstans börjar man egentligen med detta Leicester, som bara faller djupare och djupare ned i sin egen misär. Claudio Ranieri envisas med taktiken att massrotera bort hela sin startelva med resultat som snart bara kan betraktas som högst förutsägbara. Nu är alltså Leicester uteslagna också ur FA-cupen, ännu en motgång som knappast kan förstärka lagets självförtroende eller känslan av misslyckande som omger klubben. Var idén att sätta allt på ett kort inför veckans match mot Sevilla så ska vi komma ihåg att samma taktik inte alls fungerade mot Swansea.

:::

FÖR ÖVRIGT:

BBC massroterade klart och tydligt sin studiouppställning i Match of the Day den här helgen. Synd att de inte respekterar FA-cupen!

Känns som att graden av upprördhet mot Joey Barton hade minst lika mycket att göra med att det var mot just Lincoln City han konstrade.

Ja, BBC-kommentaren kanske ska läsas sarkastiskt snarare än bokstavligt.

Mer eller mindre ofattbart att ett lag av Wolves kvalitet harvar omkring i bottenträsket av The Championship. Helder Costa!

Verkade inte som att José Mourinho var helt förtjust i tanken på ett omspel.

:::

LOTTNING AV SJÄTTE OMGÅNGEN:

Chelsea – Man Utd. Det stora gigantmötet. Några omspel är inte längre aktuella från och med den sjätte omgången, så det är på Stamford Bridge det ska avgöras, att spela oavgjort och ta matchen tillbaka till Old Trafford är alltså inte aktuellt. Chelsea måste betraktas som favoriter, men en intressant värdemätare för Man Utd att jämfört med i höstas se sina eventuella framsteg.

Middlesbrough – Huddersfield/Man City. Ett något ovisst cupmöte oavsett hur omspelet än slutar mellan Huddersfield och Man City. Skillnaden blir om Middlesbrough spelar som favoriter eller som underdogs hemma på Riverside, men oavsett vilket ser de nog en åtminstone vettig chans att ta sig till FA-cupsemifinal och Wembley. Oddsen talar dock nu för Man City.

Tottenham – Millwall. Det blir ett fjärde Premier League-lag i rad för Millwall, men nu för första gången på bortaplan. Det blir självklart en helt annan upplevelse för dem, och de drabbades dessutom av en av de absolut tuffaste motståndarna. Tottenham är stora favoriter att för första gången på fem år ta sig till semifinal i FA-cupen.

Sutton/Arsenal – Lincoln. Här kan vi tala om ett möte som verkligen kan få två helt olika karaktärer. Att Arsenal har fått en närmast historiskt lätt lottning från den fjärde omgången till semifinal är så klart en sak som är säker. Arsenal kan självklart bara vara jättefavoriter. Den fotbollsgalna varianten är så klart en match mellan Sutton och Lincoln, där vinnaren får åka till Wembley.

Från stålindustri till kycklingskit med andra ord. En utveckling som har drabbat Blackburn Rovers på många plan. Det är inte första gången i Blackburns historia som klubben har grävt sin egen grav med dåliga och inkompetenta beslut, men det är första gången det har gjorts utan känsla. Vad som en gång var Venkys prestigeprojekt behandlas nu snarare som något de helst inte låtsas om.

Ägarna och därmed klubbens högsta beslutsfattare har över huvud taget inte synts till i Blackburn under de två senaste åren. Klubbens strategiska beslut fattas alltså i Indien samtidigt som VD Mike Cheston och klubbens manager Owen Coyle driver en fotbollsklubb i Blackburn. Knappast de bästa förutsättningarna att jobba under.

Supportrarnas missnöje har naturligvis varit manifest. Många har bojkottat Blackburn Rovers hemmamatcher för att de inte vill bidra till att stödja Venkys ägande. Protesterna är många. I samband med matchen i FA-cupens fjärde omgång mot Blackpool gjorde de båda supportergrupperna gemensam sak och bojkottade Ewood Park helt och hållet.

Det ställer så klart frågan hur Blackburns supportrar ska använda för strategi i FA-cupens femte omgång mot Man Utd? Starkare strålkastarljus än så kan de naturligtvis aldrig någonsin få för sin sak. Utnyttjar de detta bäst genom ännu en bojkott utanför arenan eller genom att protestera högljutt och synbart på arenan framför världens alla TV-kameror?

Det finns naturligtvis även ett dilemma att hantera. Hur engagerade Blackburns supportrar än är i sina protester mot klubbens inkompetenta och indifferenta ägarskap så väger inte det helt säkert upp mot passionen för laget och viljan att se sitt Blackburn Rovers för första gången på sex år mäta krafterna med en av sina allra främsta rivaler.

Konstanten är nämligen också väldigt tydlig. Då tog nyrika och positiva Blackburn Rovers upp kampen med stora och mäktiga Man Utd, som bara några år tidigare tagit sig tillbaka upp till toppen av engelsk fotboll, en kamp som kanske var kortlivad men desto mer intensiv. Nu möts de igen, kanske inte som jämlikar på samma sätt men fortfarande som heta rivaler.

Det kokade på Ewood Park när dessa båda klubbar drabbade samman under 1990-talet. Och stämningen har alltid varit het sedan dess, även som ett minne från den tid som flytt. Matcherna har ofta haft en betydelse utöver bara dem själva. Ligatitlar har vunnits och förlorats på Ewood Park. Blackburn har åkt ur och räddat sig kvar mot Man Utd på Ewood Park.

Det är ett Lancashirederby, en av dessa stekheta regionalrivaliteter som gör fotbollen uppe i nordvästra England speciell. Det är kanske inte en match som står högst upp på agendan för Man Utd eller Liverpool, men den betyder allt för klubbar som Blackburn, Burnley, Bolton och Preston, för vilka det är årets match, och därmed blir matchen ofrånkomligen speciell också för de stora drakarna.

Det är också en match som kan bli något av en vattendelare för Blackburn. För märkligt nog, trots ägarprotester och att klubben är på god väg att ramla ned i League One, så håller stämningen runt klubben och bland supportrarna att bli mer positiv. Eller kanske mer konstruktiv. Det är som om laget och spelarna genom sina kämpainsatser har gett supportrarna ny energi.

Vinsten mot Newcastle strax efter nyår gav mycket positiv energi, men det är lustigt två förluster under de senaste veckorna som höjt stämningen. Blackburn pressade både Leeds och Sheffield Wednesday hårt och visade att de inte tänkte vika ned sig. Kanske var det något med spelarnas kamp mot överheten som supportrarna kände att de kunde känna igen sig själva i.

Owen Coyle, som fick lämna Burnley, Blackburns värsta fiender, sågs från början som ännu ett fundamentalt felbeslut av Venkys. Men Coyle har lyckats vinna över många Blackburnsupportrar genom att ha fått laget att sluta sig samman också i motgång. Kanske började de också känna igen sig själva i Owen Coyle. Coyle har längs vägen börjat rehabilitera sin managerkarriär, liksom relationen mellan laget och supportrarna har börjat rehabiliteras.

Vad som faktiskt sker på planen är vad som i slutänden är viktigast både för laget och för supportrarna. Dessutom har Venkys inte gett några indikationer på att låta sig påverkas av supporterprotesterna. Kanske är i så fall det mest konstruktiva, i alla fall det minst destruktiva, att låta ägarnas intresse blåsa ut av sig självt och ge laget fullt stöd från läktarna.

På lång sikt biter stål alltid hårdare än kycklingskit.

Vad dagens match mot Man Utd på Ewood Park är för Blackburn är alltså kanske inte bara en stekhet match mot en gammal rival, utan en slags maning till samling, ett call-to-action. En match runt vilken Blackburns supportrar återigen kan ena sig och hitta gemenskapen med laget igen, och börja titta framåt med tillförsikt, oavsett vilken väg den närmaste framtiden tar.

I så fall kommer det bli svettigt för Man Utd på Ewood Park. Det här var redan från början betydligt mer än bara en halvljummen bortamatch mot ett bottenlag i The Championship. Det kan i själva verket ta en ända med förskräckelse. På fler sätt än ett. Förlust vore värst av allt, men ett omspel betraktas nog med gällande spelschema av José Mourinho som inte särskilt långt därefter.

Bara att slå ut Man Utd ur FA-cupen vore så klart värt att fira för Blackburn, som knappast har haft så mycket att fira de senaste åren. Kontrasten må vara tydlig men även konstanten. Då tog Blackburn sin främsta triumf i modern tid på Man Utds bekostnad. Nu kan deras största triumf på många år även den komma på Man Utds bekostnad.

Om bara hemmamatcher räknades i tabellen så skulle Burnley nu ligga fyra i ligan, på samma poäng som Arsenal strax ovanför men med en match mer spelad. Burnley har ett bättre hemmafacit den här säsongen än Liverpool, än Everton, än Man City och än Man Utd. Bara Chelsea och Tottenham är markant bättre. Burnley är katten bland hermelinerna.

Om däremot bara bortamatcherna räknades så skulle Burnley befinna sig deadsist i samma tabell. De har inte lyckats vinna en enda match på bortaplan och därtill bara lyckats ta en enda poäng. Naturligtvis tog de då den poängen på Old Trafford. Om matcherna spelades på bortaplan så skulle Burnley åka ur Premier League med expressfart.

Turf Moor har med andra ord blivit ett riktigt fort för Burnley. De har vunnit nio av 14 matcher på hemmaplan den här säsongen. De mest meriterande förvisso mot Liverpool och Everton. Men andra storklubbar har också haft sina tydliga problem. Ett ramstarkt Chelsea åkte exempelvis till Turf Moor förra helgen och fick i slutänden vara glada att ta sig därifrån med en poäng.

Det är att Burnley idag spelar på hemmaplan mot Lincoln City som gör dem till skyhöga favoriter att ta sig till den sjätte omgången. Hemma på Sincil Bank hade Lincoln, som alltså leder National League och som på vägen till den här matchen har slagit ut först Ipswich och sedan Brighton, haft goda chanser att vinna också mot Burnley. Men inte på Turf Moor.

Vad är det så som gör Burnley så svårhanterade hemma på Turf Moor? Mark Thompson på StatsBomb gör en både spännande och upplysande analys av detta i artikeln ”Burnley: Doing it Differently?”. Vad är det då som Thompson menar att Burnley eventuellt gör annorlunda? Framför allt handlar det om deras förmåga att placera många spelare mellan motståndare och målet.

Det är relativt mycket sällan som någon motståndare lyckas göra mål på Burnley utan att behöva brottas med minst fyra-fem försvarare. Det tyder så klart på ett lag som är skickliga på att få hem spelare. De är dock inte bättre än normalfallet i det avseendet mitt framför målet. De är däremot fantastiskt skickliga på att täcka skott som kommer från snävare vinklar i straffområdet.

Det kan så klart låta som om Burnley bara ser till att packa sitt straffområde med egna spelare. Men det förklarar inte varför Burnley är så mycket bättre på detta än andra lag, som exempelvis Sunderland och Southampton. Vad Thompson lyckas visa är att och hur Burnleys försvarare rör sig systematiskt och planerat för att minimera målets öppna ytor för en motståndare.

Ett sådant synkroniserat försvarsspel kräver naturligtvis en stor mängd träning. Det är självklart också behjälpt av att Burnley har spelat samma fyrbackslinje mer eller mindre hela säsongen. Kanske är Burnleys backlinje för närvarande det närmaste vi kommer Arsenals gamla klassiska Full Monty-försvar med Tony Adams och grabbarna, åtminstone i termer av samordning.

Men det förklarar inte heller varför Burnley gör detta så väldigt mycket bättre på hemmaplan än på bortaplan. Tvärtom känns det nästan kontraintuitivt, den gamla klyschan om att man förväntas anfalla mer på hemmaplan. Ändå är skillnaden så markerad. Burnley har tagit 29 av sina sammanlagt 30 poäng hittills den här säsongen hemma på Turf Moor.

Turf Moor är en förhållandevis tät och trång arena av allra bästa och klassiska brittiska fotbollsformat. Och visst kan vi tänka oss att Burnley och Sean Dyche har varit lite listiga i det här avseendet också, och gjort själva planen på Turf Moor så tät och trång som möjligt samtidigt som de förhoppningsvis håller sig inom lagens råmärken. Sådant rävspel ska inte underskattas.

Här kan vi så klart hitta en del av förklaringen. Andra arenor i Premier League har större och bredare planer vilket gör det svårare för Burnley att täppa till luckor, skära av vinklar och stänga passningsvägar. Det handlar förmodligen inte om några dramatiska skillnader, men tillräckligt för att kunna påverka utfallet i enskilda matcher.

Varför tycker jag då detta är så underbart? Jo, för att det sätter fingret på värdet av förberedelser och att verkligen ta hänsyn till alla aspekter. Och på sambandet mellan till synes disparata fenomen som taktik och fysisk miljö, eller om vi ska kalla det för arkitektur. När vi alla pratar taktik i termer av olika sifferkombinationer så gör Sean Dyche sin egen arena till en taktisk tillgång.

Det vore lätt att fnysa åt den saken om det inte vore för att det tänkesättet med vad som verkar vara en mycket god sannolikhet kommer hålla Burnley kvar i Premier League den här säsongen. Det kommer med ännu högre sannolikhet ta Burnley till kvartsfinal i FA-cupen den här säsongen. Och det är inte precis varje år Burnley kan stoltsera med det. En match från Wembley.

Om inte Lincoln City kan ställa till med ännu en rejäl skräll. Ska de däremot lyckas med vad bara tre Premier League-klubbar – Man City, Arsenal och lustigt nog Swansea – har lyckats med hittills den här säsongen, att besegra Burnley på Turf Moor, så behöver de framför allt åstadkomma en sak, att skapa chanser mitt framför Burnleys mål.

Det intressanta blir så klart hur Burnley lyckas anpassa sig till en sådan här match där det är de som är storklubben, de som är favoriterna och förväntas föra spelet. Ändrar det något av matchlogiken för dem? I grunden bör så klart kvalitetsskillnaden vara tillräckligt stor för Burnley, men Lincoln anar helt säkert i alla fall möjligheten att ta med sig Burnley tillbaka till Sincil Bank.

Och på bortaplan är Burnley en betydligt mer beskedlig motståndare. De har i själva verket inte vunnit en enda match på bortaplan den här säsongen. På bortaplan har Burnley till och med förlorat mot Accrington Stanley. Som sagt, Burnleys splittrade personlighet måste räknas som en av den här säsongens främsta solskenshistorier.

Och det är något som gör det särskilt roligt och extra spännande att följa hur långt de kan ta sig i FA-cupen.

Det var ett besked som lämpade sig att skoja med. Jaha, är det nu dags att börja köra en silly season för domare också? Det var så klart dessutom många som kom med skämt på temat hur Clattenburg tackade för sig efter tolv år i Man Utds tjänst, eller liknande.

Men det är också ett besked som innehåller element som är på samma gång intresseväckande som oroväckande.

Intresseväckande eftersom det öppnar upp ett nytänkande inom fotbollen på domarområdet. Ett område som i mycket har stått andra delar av fotbollen efter i utveckling. Och varför inte, om man nu värvar de bästa spelarna och de bästa tränarna, varför då inte också värva de bästa domarna?!

Varför klamra sig fast vid en nationsbunden föreställning just specifikt och enbart på det området? Visst vill man som Premier League säkerställa att varje domare har för dem relevant kompetens, men det görs naturligt genom att bara anställa domare som motsvarar deras kriterier.

Å andra sidan vore det kanske knappast någon god sak för dem som, likt många gånger mig, uppskattar fotbollens nationella särart. Det vore ännu ett sätt att konformera fotbollen om även bedömningssättet globaliseras. Har man någon gång blivit frustrerad på domare i Champions League så vet man vad jag menar.

Nu talar kanske inte mycket för att det omedelbart skulle bli någon större import av domare till Premier League. Vilka löjliga uppfattningar det än finns om Mark Clattenburg så talar hans meritlista för sig själv, och det säger så klart något att det är en engelsk domare som Saudiarabien anställer.

Oroväckande eftersom engelsk fotboll förlorar ännu en av sina allra bästa domare i förtid. Innan Clattenburg så har exempelvis både Howard Webb och Mark Halsey slutat tidigare än vad som var nödvändigt. Oron är ifall detta beror på att något i systemet är ruttet.

Det sägs att ett skäl att Mark Clattenburg nu lämnar Premier League är att han inte har känt att hans branschorganisation PGMOL, typ domarförbundet, har backat upp honom och, får man förmoda, andra domare i kontroversiella situationer. Visat feghet således och kastat domarna åt vargarna.

En annan farhåga är att Premier Leagues nya bedömningssystem, med vilket domarna sägs vara allmänt missnöjda, har skapat ett negativt arbetsklimat för domarna. Ett system som anses vara mer inriktat mot negativ betygssättning snarare än konstruktiv utveckling och förbättring.

Det går inte heller att komma ifrån arbetsmiljön i stort för domare i Premier League. De utsätts för en konstant och många gånger helt orimlig kritik, som inte sällan antar kränkande toner. Detta från managers, från spelare, från experter och från media som lite för ofta knappt verkar regelkunniga.

Domare har blivit ett lätt byte för managers och därmed också supportrar som letar syndabockar för det egna lagets svaga prestationer och resultat. Media skriver och pratar om vad de vet att supportrarna vill läsa och höra, de vet vilka som ger dem mat på bordet. Arbetsmiljön blir snabbt olidlig.

Paradoxen är självklart följande. Att ju mer vi klagar på för ”dåliga domare” och ju mer vi bidrar till att göra domarnas arbetsmiljö outhärdlig, och därför ger dem skäl att börja se sig om efter bättre alternativ, desto sämre och sämre domare kommer vi få.

But, whatever tickles your feet I guess!

:::

Det är ju en något underlig känsla att försöka pumpa upp sig för en FA-cuphelg med allt detta pågående hallaballå kring Arsenal och Arsene Wenger.

Jag har skrivit så mycket om hela den där situationen innan och inför onsdagens pinsamhet mot Bayern München att jag inte såg det som särskilt givande vare sig för mig eller eventuella läsare att mer eller mindre upprepa det hela igen.

Det mesta verkar väl nu peka på att det inte blir någon fortsättning för Arsene Wenger i Arsenal. Som jag bloggade i onsdags så kändes det som om matchen mot Bayern München skulle ha en avgörande betydelse för detta. Då trodde jag i och för sig inte det skulle bli fullt så brutalt och omedelbart.

Det mesta tyder däremot också på att det slutliga beskedet låter vänta på sig till april, det vill säga närmare slutet av säsongen. Nu verkar däremot desto fler röster höjas för att Arsene Wenger bör ge besked i den frågan redan nu, för att på så vis dämpa spekulationerna och negativismen.

Min teori och uppfattning har varit att Wenger inte kommer ge något besked i den frågan så länge säsongen fortfarande lever. Att han lärde sig något viktigt av vad som gick fel för Alex Ferguson under dennes första och därefter ångrade avgångsförsök.

Med alla spekulationer i frågan, och att det trots allt ändå börjar se så pass givet ut att Arsene Wenger kommer lämna Arsenal efter säsongen, börjar jag nog ändå omvärdera den frågan. Det bästa vore förmodligen att go public och så att säga desarmera den frågan.

Detta är så klart om Wenger har bestämt sig för att lämna Arsenal. Om han å andra sidan har bestämt sig för att vara kvar och förlänga med Arsenal är det ju mer eller mindre obegripligt att han inte redan har meddelat det, så det känns inte som ett troligt alternativ.

Däremot valde Arsene Wenger att släppa något av en handgranat på dagens presskonferens: “No matter what happens I will manage next season – here or somewhere else. That’s absolutely for sure.”

De flesta har ju tagit för givet att Wengers beslut står mellan att fortsätta eller gå i pension. Så är alltså inte fallet. Detta stämmer också med observationen att Wenger verkar rädd för att gå i pension. Lämnar han Arsenal är det alltså inte för att han ser sig färdig som manager.

Det bekräftar känslan att Wenger fortfarande söker upprättelse och kanske bekräftelse som manager. Men att han inte längre ser det som sannolikt eller möjligt med Arsenal, på grund av konkurrensen eller negativismen. Eller att han helt enkelt känner sig pressad av opinionen bort från Arsenal.

Det är en tråkig situation en manager som Arsene Wenger befinner sig i. Han har till stor del försatt sig i den själv och har därför att reda ut den, men det går ändå att känna och visa sympati. Definitivt prata om hans managergärning med respekt, om man är en människa och inte bara en liten lort.

Om inte annat så av det skälet så väntar jag med att i mer utförligt format diskutera eventuella ersättare och deras respektive kvaliteter.

Strax bakom van Persie fanns Wayne Rooney, som fortfarande gjorde sina mål och alltjämt var en viktig spelare för sitt lag, men något var inte riktigt som förut. Det pratades om klubbyte för Rooney, där ledningen i PSG ville förena honom och Zlatan Ibrahimovic på Parc des Princes. Stenrika kineser och amerikaner fanns också i faggorna och viftade med miljontals dollarsedlar. Sir Alex Ferguson släppte bomben om sin pension, och spekulationerna om Rooneys framtid eskalerade ytterligare samtidigt som hans prestationer på planen inte riktigt nådde upp till samma nivåer som tidigare. David Moyes tog över, och han lyckades få Rooney att skriva på ett ruskigt dyrt kontrakt, en förlängning som enligt många var Moyes bästa prestation under sin korta tid på Old Trafford. Fansen ville behålla sin klubbikon och idol, en önskan som slog in. Men efter den 20:e ligatiteln var inte Rooney samma spelare längre, trots att han inte ens hade fyllt 30. Något hade hänt, och jag ska nu prata lite om hur jag ser på saken.

Först tänkte jag ta upp lite självklarheter. Rooney är en av Englands bästa spelare någonsin, kanske till och med den bästa. Han har kallats “världens mest kompletta spelare” och har jämförts med självaste Duncan Edwards. Han debuterade och började göra mål för Everton vid 16 års ålder. Han har dessutom varit Manchester Uniteds enda konstant i över 10 år, och har bildat anfallspar med väldigt många världsspelare genom åren. Han har charmat fotbollsvärlden med sin energi, sin vinnarskalle och sin förmåga att göra viktiga mål, där helvolleyn mot Newcastle och cykepsparken mot Manchester City kanske är de främsta. Rooney peakade tidigt, redan vid 24-25 års ålder, medan de flesta peakar mellan 27 och 30. Det är inte så konstigt att han peakade tidigt om man tänker efter, med tanke på hans tidiga genombrott. Han har liksom alltid legat ett par år före de flesta andra i hans årskull, både vad gäller genombrott och peak.

De faktorerna gör det ju ganska naturligt att han också börjar varva ner tidigare, redan vid 30-sträcket. Spelare som slår igenom vid 21-22 års ålder brukar ju hålla en bit över 30, även om sådan här statistik alltid är en generalisering och teorin är absolut inte applicerbar på alla. Ryan Giggs och Javier Zanetti är välkända undantag, men de har en betydligt annorlunda kroppstyp och spelstil än Rooney. Sådant spelar också en stor roll när man pratar om hur länge en spelare kan tänkas hålla. Rooneys kropp har tagit stryk under åren, med brutna fotleder, djupa köttsår i låret, och diverse huvudskador. Sir Alex Ferguson pratade för några år sedan om att det kan vara en naturlig del av Rooneys utveckling att ta några steg tillbaka i planen, en teori som José Mourinho verkar ha förkastat fullständigt. Återkommer till det.

Det har givetvis funnits kontroverser runt Rooney , inte minst när han lämnade in en övergångsbegäran 2010 och ville flytta, en incident som retade upp Uniteds fans ordentligt och många har nog fortfarande svårt att förlåta honom för det. Rooneys bakgrund som “scouser” har nog inte alltid gynnat hans karriär i United heller, trots att han kommer från den blå delen av Liverpool där rivaliteten med United inte alls är på samma nivå som med den röda. Hans utbrott i samband med VM-fiaskot samma år, när han sågade de engelska fansen rakt in i en TV-kamera, var inte heller snyggt och spädde på spekulationerna ytterligare. Som utomstående betraktare var det ganska enkelt att dra slutsatsen att Rooney inte mådde helt bra under den här perioden.

Under de senaste åren har han inte längre varit lagets stora stjärna. Robin van Persie öste in mål, och samtidigt utvecklades David de Gea till en av världens bästa målvakter. Anthony Martial höll lagets målskytte flytande under förra säsongen, och i somras värvades Paul Pogba, Henrikh Mkhitaryan, Eric Bailly och Zlatan Ibrahimovic till laget. Samtidigt har Antonio Valencia haft en smått otrolig utvecklingskurva under Mourinho och har varit en av Uniteds bästa och jämnaste spelare under säsongen. Rooney har helt enkelt fått se sig petas flera gånger, något som sällan hände tidigare. Och han har haft väldigt svårt att prestera när han väl har fått chansen. Kapten Rooney ser segare ut, tajmingen finns inte där och förstatouchen sviker honom oftare än någonsin. Vissa gånger har det nästan gjort ont att se Rooney spela, då han ibland har varit så pass formsvag att man undrar hur han ens får vara på planen när unga hungriga spelare står bredvid och knackar på dörren.

En teori till denna säsongs formdipp skulle ju kunna stavas målrekord. Han har närmat sig Sir Bobby Charltons rekord sakta men säkert under de senaste åren och det har bara varit en fråga om månader innan rekordet skulle vara slaget. Möjligt att detta har bidragit till någon slags mental barriär för Rooney, och det är inte otänkbart att det lossnar en aning nu när han har satt sitt 250:e mål och gått förbi Sir Bobby en gång för alla. Det är en väldigt fin bedrift och han förtjänar verkligen alla hyllningar han får.

Jag har en känsla av att José Mourinho inte har underlättat för Rooney heller. I början av försäsongen uttalade sig portugisen, som alltid har varit en stor beundrare av Uniteds lagkapten, och sade att Rooney absolut ska spela anfallare, och att han inte kommer spela längre ner än 10:a. Argumentet var att det är dumt att placera en extremt målfarlig spelare som 6:a eller 8:a, 50 meter från mål. Absolut, det är givetvis sant. Zlatan Ibrahimovic ska inte spela 50 meter från mål. Samma gäller Messi, Ronaldo, Higuaín, Lewandowski och alla andra målsprutor runtom i världen.

Men en spelare som kanske inte är en målspruta längre, varför får inte en sådan befinna sig 50 meter från mål? En spelare som har en fin passningsfot, som är stark i kroppen och har ett vasst distansskott? Låter inte det som en central mittfältare? Ryan Giggs gick den vägen. När han tappade fart och driv längs kanten flyttades han in centralt, där man istället kunde dra nytta av hans fina vänsterfot och lämna plats åt yngre, hungrigare spelare på vänsterkanten. Paul Scholes tog några kliv tillbaka på äldre dagar, och han var minst lika bra i den mer tillbakadragna rollen. Det är i många fall naturlig utveckling att dra sig tillbaka något när kroppen inte klarar av att spela som man gjorde under sina glansdagar.

Nu säger jag inte alls att Rooney ska kliva ner och få en given plats på mittfältet bara sådär, det finns bra spelare i den positionen, men det bör i alla fall vara ett alternativ. Kanske är det bättre att ge Rashford speltid på topp, när Zlatan vilar alternativt när han kliver ner som 10:a. Vi är många som har åsikter om hur man ska formera ett fotbollslag, men i slutändan är det, som alla vet, tränarens jobb att göra det. Kanske kan Mourinho vara mannen som väcker den gamla Rooney till liv igen, vilket skulle vara en boost som heter duga.

Oavsett hur det blir med Rooney, så är en sak säker. Ingen nekar hans storhet. Han är med i toppen både vad gäller flest mål och assist i Premier Leagues historia, och han är fortfarande lagkapten och tröja nr 10 är fortfarande hans. Förhoppningsvis kan Rooney, med sin erfarenhet, hjälpa de yngre spelarna i klubblag och landslag att utvecklas åt rätt håll. Jag är övertygad om att engelsk fotboll behöver en Wayne Rooney, precis på samma sätt som engelsk fotboll behöver en Steven Gerrard. Arbetet med att ersätta dessa stöttepelare i landslaget (och i deras respektive klubblag) kan ta tid, för sådana spelare föds inte varje år.

Av: Adam Lorentzon

Kanske ska vi för ovanlighetens skull inte utgå från att fransmännen bara ger upp? Både Monaco och Saint Etienne har tillräckligt mycket krut i baguetten för att ställa till med rejäla besvär för de engelska storklubbarna. Monaco leder naturligtvis för närvarande Ligue 1, men Saint Etienne ligger femma och jagar värsta konkurrenterna Lyon i hälarna för en av Europaplatserna.

Det är inget oproblematiskt spelschema som Man Utd och José Mourinho har att brottas med. De är den enda engelska klubben som fortfarande har spel på fyra fronter. Hur sker balansen och prioriteringen mellan dessa fronter? Det går inte att slänga bort Europa League, då den potentiellt kan erbjuda en plats i Champions League, men det går inte heller att lägga allt krut där.

I det läget gäller det att se möjligheterna. Man Utd har trots allt en bred och bra spelartrupp, dags att använda sig av den. Ligan är en given närvaro under säsongen. Att ta sig långt i cuperna är och måste ses som något fundamentalt positivt. Dessutom hänger prestationerna ihop. Exemplen är många där svaga cupinsatser översätts i försämrad ligaprestation.

Det är därför minst sagt frustrerande att tvingas lyssna på José Mourinho prata om hur svårt och jobbigt spelschemat är. Det kanske det är, men det finns knappast något positivt värde med att prata högt om det. Dels ger det en gnagande känsla att han helst hade sluppit i alla fall någon match. Dels ger det ett intryck av att han vill hedga sina bets – om det skulle gå illa.

Ingen tuff uppgift har någonsin blivit lättare av att man först ojat sig över hur jobbig den är. Tvärtom. Vill José Mourinho att spelarna ska visa glädje på planen så måste han i sin tur ge dem en anledning att känna glädje. Nu är han förvisso något av en buttersmurf som personlighet, så man ska inte alltid läsa in djävulskap i allt han säger eller hur han säger det.

I sina tidigare stadier är Europa League något av ett chicken race. Gruppspelet är ren transportsträcka, med slutspelet blir det skarpt läge. Egentligen är det däremot först vid kvartsfinalerna som det börjar bli lönt att verkligen satsa fullt ut på Europa League. Guldet vid regnbågens slut är då närmare. Innan dess gäller konsten att vara bara precis tillräckligt bra för att inte åka ur.

Den balansgången måste nu Man Utd vandra under de närmaste veckorna och de en eller två snabba slutspelsomgångarna som utgör sextondel och åttondel i Europa League. De har en viss fördel av att sextondelen omgärdas av inhemska cupmatcher. Man Utd har till och med fått lite draghjälp av UEFA och får spela sitt returmöte mot Saint Etienne på onsdag nästa vecka.

Det formella skälet till den draghjälpen torde vara att Man Utd har att spela cupfinal söndagen efteråt. Den cyniske tänker kanske att UEFA så gärna vill ha kvar Man Utd i Europa League att de för allt i världen vill undvika att Man Utd roterar bort turneringen helt. En Ligacupfinal i handen byter man naturligvis inte bort mot Europa League. Inte i det här läget.

(För inte tusan var UEFA så vänliga att ge Tottenham samma fördel för två år sedan, när de skulle spela sextondel mot Fiorentina och tre dagar senare Ligacupfinal mot Chelsea.)

Ändå gör nog Man Utd klokast i att försöka skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt från Old Trafford inför returen. Inte bara för att lätta på trycket inför ett returmöte några dagar inför en cupfinal. Men också för att Man Utds bortafacit i europeiskt cupspel under senare år är rent bedrövligt. De höll i själva verket på att missa slutspelet efter två bortaförluster i gruppen.

Samtidigt har José Mourinho en krånglig balansgång framför sig just de här dagarna. Han vill nog ställa ut ett riktigt starkt lag ikväll. Samtidigt måste han hålla höjd inför en tuff bortamatch i FA-cupen på söndag, det regionala derbyt mot Blackburn. En match han självklart inte vill förlora, men heller inte spela oavgjort eftersom det då blir omspel och ännu en match.

Läget måste gillas! Europa League känns trots allt lite speciellt. Det är så klart ofrånkomligt att koppla samman en vinst där med Champions League. Men faktum är att det också är en turnering i sig väl värd att vinna. Det är om inte annat en turnering som Man Utd faktiskt aldrig lyckats vinna, av antingen det ena eller det andra skälet. En märklig lucka i titelskåpet.

Europa League är helt enkelt en pot worth winning. Det är så Man Utd måste se på turneringen, och på chansen till europeiska cupkvällar under våren, och hitta glädjen i detta. Där det finns glädje i matchandet så blir inte spelschemat längre ett lika stort problem. Europa League må orsaka en del praktiska problem, men är en stor möjlighet.

Det är dags för Man Utd och för José Mourinho att reservationslöst börja se det på det sättet. För vem vet, det är ju inte precis omöjligt att Man Utd och Europa League kommer att återse varandra igen.

Det håller på att utveckla sig till den här säsongens kanske allra främsta cliffhanger. Kommer Arsene Wenger skriva på ett nytt kontrakt med Arsenal eller ej? Wenger har uppenbarligen inte själv bestämt sig ännu, i alla fall inte för att skriva på. Han kan ha bestämt sig för att inte skriva på, men väljer att hålla det för sig själv så länge som säsongen fortfarande är vid liv.

Teorin är så klart att Arsene Wenger vill avsluta sin tid i Arsenal på topp. Det skulle i så fall tala för att Wenger vill stanna kvar. Missnöjet med honom och kritiken mot honom har däremot tvingat honom att åtminstone överväga situationen igen. Att i det här läget låta meddela att han stannar kvar riskerar att tas emot på helt fel sätt.

En drygt årsgammal Arsenalrap av några supportrar beskrev Arsenal bland annat med orden ”making something out of nothing”. Vilket jag på något sätt tyckte var mycket passande, även om jag säkert inte tänker på samma sak som dem. Men som många har konstaterat många gånger, Arsenal har lyckats bli de hedersamma förlusternas okrönta mästare.

Exemplen kan göras många i stort såväl som i smått. De kan hämta upp 0-3 till 3-3 mot Bournemouth och få det att framstå som något positivt. De kan reducera i slutminuten mot Bayern München och känna att de nästan slog ut dem trots att de i själva verket aldrig var ens nära. De kan vinna sina sista matcher och lyckas sluta tvåa, och lura sig att detta var framsteg.

Making something out of nothing. Det är ett i grunden positivt uttryck men riskerar också passera gränsen för självbedrägeri. Tillräckligt bra resultat för att kunna inte se de problem som ändå för öppna ögon är påtagliga. Tillräckligt bra resultat för att kunna spinna dem som tecken på framsteg snarare än ännu ett misslyckande. Arsenals vardag har blivit mer spin än win.

Det ska emellertid också lyftas fram som en styrka Arsenal och Arsene Wenger alltid har haft. Visst går det att med rätta kritisera Arsenal för att alltid i slutänden falla ifrån och komma tillkorta, men de bryter å andra sidan heller aldrig riktigt samman. När laget är som allra mest odugligförklarat, och Wenger som allra mest idiotförklarad, brukar de normalt sett ta hem en seger.

Efter regnet kommer oftast solsken. Även om Arsene Wenger säsong efter säsong ger kritikerna massor med ammunition så lyckas han alltid producera precis tillräckligt antal ljusglimtar att hänga upp hoppet om framtiden på. Det är vad som i alla dessa år har gjort honom så svårbedömd, och fått åsikterna om honom att gå så vilt isär.

Visst är det vad Arsene Wenger nu hoppas kunna uppnå i dessa möten med Bayern München. För inte är det någon orimlig tanke på något sätt. Lyckas Arsenal besegra Bayern München kommer det tas som en stor triumf och som ett tecken på stora framsteg, ett bevis för att Arsenal är på jämn fot med de allra bästa. Därmed vore kanske säsongen räddad.

I det läget skulle Arsene Wenger kunna låta meddela att han precis har valt att förlänga sitt kontrakt med Arsenal i två år. Då skulle inga alltför högljudda protester höras. Detta trots att ligasituationen är helt och hållet oförändrad för Arsenal. Detta även om Arsenal därefter åker ut med ett brak ur Champions League redan i kvartsfinalen.

En vinst mot Bayern München gör det möjligt att spinna säsongen som ett framsteg, inte som det misslyckande det i allt väsentligt fortfarande vore, allt annat lika. Det ger en ursäkt för att än en gång blunda för de problem som allt fler betraktar som självklara – bekväma spelare, spelare som låter sig nöja med nästan bäst, för låga krav och ett för vekt ledarskap.

Fast å andra sidan gäller också motsatsen. Åker Arsenal ut mot Bayern München lika klent som de har tagit för vana att åka ut i det här stadiet av Champions League, i all synnerhet om de låter mötet vara avgjort redan efter kvällens match på Allianz Arena, så kommer det blåsa stormvindar i den negativa opinionens redan fulla segel.

Mycket står alltså på spel i detta Champions League-möte mellan Arsenal och Bayern München. Inte bara Arsenals eventuella plats i en kvartsfinal. Utan i själva verket Arsenals närmaste framtid. På det möjligen överdramatiserade sättet väljer jag att betrakta denna åttondelsfinal i Champions League mellan Bayern München och Arsenal.

Det ska å andra sidan sägas att Arsenals möjligheter att besegra Bayern München är större än på länge. För det första är Arsenal trots allt ett bättre fotbollslag, när det flyter, än vad de varit under tidigare år. Bayern München har heller inte riktigt samma air av formidabilitet. Arsenal har den här gången fördelen att få avsluta på hemmaplan.

Den fördelen bygger så klart på att åttondelsfinalen inte redan är förlorad efter bortamatchen. Just det ödet drabbade så klart Barcelona med största tydlighet igår kväll. Min känsla är ändå att Arsenal faktiskt på något sätt kan hämta med sig något positivt från den matchen. För liksom PSG visade hur det var möjligt att vinna mot ett omöjligt Barcelona, kan Arsenal göra detsamma.

De flesta har så klart tagit för givet att Arsenal inte kommer kunna lyckas med detta. Men det är just när de flesta har tagit för givet att det kommer att skita sig för Arsene Wenger som han på något sätt brukar lyckas dra fram ett ess ur rockärmen. Den här gången behöver han ett fyrtal!

Med Champions League så brukar däremot under våren följa en mer eller mindre ofrånkomlig diskussion, på ett eller annat sätt centrerad runt hur de engelska klubbarna faktiskt presterar. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att i någon mening förekomma den diskussionen.

(1) Om Bayern München slår ut Arsenal så bekräftas egentligen bara det vi nog alla redan visste, nämligen att Bayern München är allmänt sett starkare som klubb och som lag än Arsenal. Inget annat än det bekräftas. En observation som för övrigt inte förändras om Arsenal skulle lyckas vinna.

(2) Om Sevilla lyckas besegra Leicester så vore inte det märkligare än att La Ligas extremt europarutinerade nya stora hopp vinner mot ett i europeiska sammanhang helt orutinerat, självförtroendebefriat, krisande nedflyttningslag. Allt annat vore i själva verket uppseendeväckande. Dock ej omöjligt.

(3) Om Man City däremot inte vinner mot Monaco så måste det betraktas som en rejäl missräkning för Man City specifikt och de engelska klubbarna allmänt. Det betyder absolut inte att Monaco vore en lätt motståndare för Man City, som mycket väl kan få se sig utslagna. Men Man City ”ska” vinna.

(4) Det är alltså fullt möjligt, kanske till och med troligt, att vi får se som mest en engelsk klubb i Champions Leagues kvartsfinaler den här säsongen. Men det går alltså inte att säga något alls mer eller något alls nytt om ligornas så kallade slagstyrka för den sakens skull.

Vilket så klart inte kommer hindra folk från att försöka.

:::

Nästan full omgång i The Championship ikväll – elva matcher!

Höjdpunkten är naturligtvis Norwich – Newcastle, reprisen på den fantastiska matchen på St James Park i höstas som slutade 4-3 till Newcastle och fick Norwichs säsong att spåra ur. Viktig match för Newcastle och för Norwich, som ligger playoff-lagen hack i häl och hoppas kunna ta en moraliskt viktig seger.

Bristol City satte rejäla käppar i hjulen för Derby Countys playoff-förhoppningar i helgen och kan ikväll göra detsamma för Leeds. Pontus Jansson är tillbaka från sjukdom vilket är viktigt för Leeds som nu måste hitta tillbaka till winning ways efter två raka förluster.

Derby och Fulham har båda viktiga hemmamatcher mot Cardiff respektive Nottingham Forest om de vill hänga på i playoff-racet. Fulham vände och vann hemma mot Wigan i helgen och Derby tappade poäng hemma mot Bristol City men hämtade trots allt upp ett 0-3-underläge.

Brighton skakade av sig senaste veckornas besvär mot Burton Albion senast och bör kunna fortsätta vinna mot Ipswich ikväll. Har goda chanser att återta serieledningen om Norwich samtidigt ser till att fixa i alla fall en poäng hemma mot Newcastle.

Preston med en riktigt viktig match för dem hemma mot Birmingham. Där finns alltjämt en chans för Preston att kriga om en playoff-plats men i så fall gör de klokast i att vinna den här matchen mot Birmingham, vars sista förhoppningar om en playoff-plats just krossades i förra omgången.

Charmiga Barnsley har även de viss chans på playoff och att där göra sina tre Yorkshiregrannar sällskap. Snortuff match för dem ikväll borta mot Aston Villa men en seger som verkligen kan ge laget en positiv knuff framåt efter att precis ha tappat flera av sina nyckelspelare i januari.

Bloggrubriken för så klart tankarna till Aston Villa och Nottingham Forest. Vilken annan andradivision har två tidigare Champions League-vinnare bland sina klubbar?!

Högsta nivå på Wolves matchprogram!

Det är kinkigt att vara alltför kritisk mot Eddie Howe. Det är trots allt han som har tagit Bournemouth från botten av League Two till Premier League. Man käftar liksom inte med en sådan meritförteckning. Men när nu Bournemouth ändå befinner sig i Premier League, och rimligtvis vill etablera sig där, finns viktiga skäl att inte bli överdrivet sentimental.

Det finns några managers i Premier League för närvarande som har uppnått någon slags status av untouchables, där att sparka dem eller byta ut dem på grund av deras tidigare meriter trotsar någon allmän uppfattning om moralisk anständighet. Arsene Wenger med sin obesegrade ligasäsong. Claudio Ranieri med bragden med Leicester. Eddie Howe med Bournemouth.

Att ge moralen plats i samtalet behöver inte vara fel. För en klubbledning med ansvar för klubben gäller dock att fatta de för klubben bästa besluten med blicken framåt. Wenger kan inte tillåtas somna in på sitt jobb för lång och trogen tjänst. Ranieri kan inte få vara kvar enbart som tack för kaffet. Howe måste visa sig ha verktygen och kunnandet att frodas i Premier League.

Har Eddie Howe det? Han och hans Bournemouth får naturligtvis ofta beröm för en positiv offensiv som ofta är småtrevlig att titta på. Desto mer oroande är däremot Bournemouths defensiva facit. Bara Swansea har släppt in fler mål än Bournemouth den här säsongen. Bara Aston Villa släppte in fler mål än Bournemouth förra säsongen.

Inte heller blir det bättre. Förra säsongen släppte Bournemouth in i snitt 1,76 mål per match. Hittills den här säsongen i snitt 1,96. Sammanlagt förra säsongen släppte Bournemouth in tre mål eller fler tolv gånger. Den här säsongen har Bournemouth släppt in tre mål eller fler lika många gånger efter enbart 25 omgångar. Försvaret är för vekt och för passivt.

De enda andra lag i Premier League som har släppt in så många mål så många gånger under en säsong är lag som blivit nedflyttade. Med drygt en och en halv säsong i Premier League har Bournemouth hittills lyckats undvika den nesan, men det kan inte hålla för jämnan. Redan nu börjar alltså nedflyttningsstrecket närma sig underifrån med obehaglig fart.

Bournemouths strategi mot Premier Leagues storklubbar är på något sätt talande. Vi såg något prov på den igår kväll mot Man City och vi såg tydliga prov på den mot Liverpool och Arsenal. Bournemouths enda chans, i och med att deras försvar är så svagt att de inte kan organisera en shutout, är att försöka vinna genom en shootout.

Det är en strategi som visade sig fungera mot både Liverpool och (halvt) mot Arsenal. Till största delen på grund av deras respektive defensiva brister, och delvis bristande koncentration offensivt. Den fungerade inte mot Man Utd som var kompetenta både defensivt och offensivt. Inte heller mot Man City som förvisso är defensivt öppna, men offensivt överlägsna.

Det är en strategi som har sina goda skäl. Det är Bournemouths bästa chans att plocka poäng från dessa matcher. Men det är samtidigt en strategi vars framgång hänger mer på motståndarnas svagheter än på det egna lagets styrkor. Bournemouth hade exempelvis aldrig vunnit mot Liverpool om inte Liverpool hade visat sig vara defensivt huvudlösa.

Det är strategi utan kontroll, mest en förhoppning om att mackan ska landa med den smöriga sidan uppåt. Samma brist på kontroll, oförmågan att kunna organisera en shutout, kostar också Bournemouth dyrbara poäng i matcher mot övriga klubbar i Premier League. Matcher som Bournemouth i ännu högre utsträckning borde kunna vinna men alltför sällan vinner.

Det kan inte hålla i längden. Min gamla teori att klyschan inte stämmer utan att det i själva verket är anfall som vinner engelska ligatitlar fick anses bekräftad för ett par veckor sedan. Den andra delen av den teorin är att det är försvar som håller klubbar kvar i Premier League. Mycket lite i form av empiri har framkommit som talar för att den delen av teorin bör förkastas.

Defensiv är inte riktigt på modet. Det har växt fram en felaktig föreställning att ett defensivt skickligt lag är detsamma som ett defensivt lag. Vilket naturligtvis inte behöver stämma, med mängder av exempel. Något har det kanske också blivit ett sätt för spelare och managers att dölja sitt lags brister, att etikettera defensiven som något negativt och betona sin positiva offensiva identitet.

Eddie Howe är en manager som gärna pratar om sådant som filosofi och identitet. Och det är förvisso inget fel alls med en filosofi som utgår från en offensiv spelidé. Men det vare sig behöver eller i längden kan stå i motsats till defensiv skicklighet. Hittills är det dock en mycket synlig motsats i Eddie Howes spelidé. Hans lag är offensivt på tydlig bekostnad av defensiven.

Den motsatsen behöver Eddie Howe lösa om han ska kunna motsvara sin egen reklambroschyr som the next big thing bland engelska tränare. Den motsatsen behöver Eddie Howe lösa om Bournemouth ska kunna fortsätta hålla sig kvar i Premier League, än hellre etablera sig där. Lyckas inte Eddie Howe med detta måste Bournemouth börja överväga någon som klarar av det.

Om nu inte Bournemouth anser Eddie Howe vara untouchable.

Det fanns kanske ett element av överdrift i dessa förutsägelser, men de var knappast dumma när de väl gjordes. Man City hade trots sin tabellplacering en av Englands bästa, mest talangfulla och erfarna spelartrupper. Till denna spelartrupp investerades över £160m i nya spelare, mest av alla klubbar i England. Inte minst naturligtvis så befann sig Man City nu under Pep Guardiolas karismatiska ledarskap, demontaktikern och serievinnaren.

Allt har med andra ord inte riktigt gått som det var tänkt. Visst började ytterbackarna komma upp i åldern men det var svårt att se dem få sådana problem. Visst kändes rockaden av Joe Hart mot Claudio Bravo tveksam och som ett potentiellt riskspel, men inte fullt så illa. Visst fanns det frågetecken kring mittbackarna men inte i den utsträckningen. Visst skulle Guardiolas taktik behöva sätta sig i Premier League men inte skulle det vara så svårt.

Pep Guardiola har helt säkert blandade känslor kring Man Citys succéartade säsongsinledning. Å ena sidan gav Man Citys tio raka segrar på Guardiolas tio första matcher ett sorts resultatmässigt skyddsnät som de fortfarande i någon mening lever på, en buffert inför tuffare tider. Å andra sidan skruvade det också upp förväntningarna på Man City något enormt, och problemen som kom ifatt Man City därefter framstod desto värre i kontrast.

Tonläget kring Man City och Pep Guardiola hade förmodligen varit ett annat om de istället hade inlett lite knackigt och sedan gett sig iväg på en vinstsvit, det vill säga om säsongen hade varit framtung snarare än baktung. Dels hade det kanske lugnat de allra värsta pepologerna redan från början av säsongen. Dels hade förmodligen det besparat Man City och Pep Guardiola något av motreaktionen på dessa pepologer.

Pep Guardiola lider måhända av lite samma fenomen som Jürgen Klopp, nämligen att det finns en allmän benägenhet att vilja deifiera honom som en frälsare och huvudroll i sin egen fotbollsreligion. Det i sin tur leder till en vilja att korsfästa honom som en bedragare så fort han inte visar sig kunna uppfylla den helt omöjliga rollbeskrivningen. Gråzoner mellan ljus och mörker tillåts ej existera, man är antingen för honom eller mot honom.

Efter ett tag växer någon slags syntes fram, en reifiering av Pep Guardiola, den mer mänskliga varianten. Synen på denne Guardiola måste på samma gång bli mer realistisk och nyanserad. Utan tesens skönmålning eller antitesens svartmålning. Fram träder istället en bild av Pep Guardiola som prövar sig fram, drar lärdomar och slutsatser, och håller på att anpassa sig till den utmaning som Premier League har visat sig vara.

Man City kommer kanske inte vinna ligan den här säsongen. Det skulle kanske vara något av en missräkning men inte för den sakens skull katastrofalt. Man måste ibland räkna med att motståndare kan visa sig ännu bättre. Huvudsaken är att utvecklingen går i rätt riktning framåt. Och det måste man trots allt säga att det gör för Man City. De har till synes tagit sig förbi den värsta svackan, och framför allt verkar Pep Guardiola ha återfunnit sin mojo.

Matchen mot Tottenham på Etihad var något av Pep Guardiolas Come To Jesus-ögonblick. Pun bara nästan oavsiktlig. Givet att matchen bara slutade oavgjort och med en tappad tvåmålsledning var det många som såg matchen som ännu ett i alla fall halvt misslyckande för Guardiola och Man City. Vad jag såg i den matchen var snarare exempel på det mod hos Pep Guardiola som i slutänden kommer göra honom framgångsrik med Man City.

Det var mindre än en vecka sedan 0-4-förnedringen mot Everton och Man Citys försvarsspel stod lägre i kurs än någonsin tidigare. Den naturliga reaktionen hos i stort sett alla andra managers, inte minst inför en match mot Tottenham, hade varit att säkra upp. Men Pep Guardiola gjorde precis tvärtom. Det brukar sägas att det är en fin linje mellan mod och dumhet, men det var genomtänkt mod och en kalkylerad risk som Guardiola tog.

Det ligger för det första inte riktigt i Pep Guardiolas natur att säkra upp, och han hade förmodligen inte kunnat vara trovärdig gentemot sina spelare med sådana direktiv. För det andra måste varje rimlig analys av Man Citys spelartrupp landa i slutsatsen att dess bästa chans inte är håll tätt bakåt utan full fart framåt. Matchen mot Tottenham fick något av en the last stand-karaktär över sig. Det gav utdelning, men räckte inte hela vägen.

Ändå är det en känsla som Man City därefter har burit med sig. Mot Crystal Palace, sedan West Ham och därefter mot Swansea har inställningen varit mer eller mindre densamma, med alltmer uppskruvad volym. Behjälpt av den energi som Gabriel Jesus har tillfört laget. Man City spelade mot Tottenham som om de inte längre hade något att förlora. Deras bästa chans i ligan är att slutföra säsongen på samma sätt – som att de inte längre har något att förlora.

Kan det räcka? Tveksamt naturligtvis, men vinst mot Bournemouth ikväll och de ligger bara åtta poäng efter Chelsea. Naturligtvis är det så att Chelsea helt säkert måste snubbla ett par gånger helt på egen hand, vilket inte känns helt sannolikt, men märkligare saker har kanske hänt. Om något skulle kunna få Chelsea att känna sig stressade så vore det naturligtvis ett Man City som börjar rada upp vinster och spelar varje match som om det vore deras sista strid.

Pep Guardiola inser naturligtvis att han till nästa säsong måste förstärka lagets försvarsspel. Det var ett misstag att inte ha ordnat det bättre redan till den här säsongen, möjligen en underskattning av de svårigheter han skulle ställas inför i Premier League. Han inser rimligvis däremot också att det inte är så mycket han kan göra åt här och nu. Nu handlar det bara om att laga efter läge och göra det bästa av det han har.

Man City är kvar i både FA-cupen och Champions League, och har vinstchans i båda turneringarna. Möjligheterna på ligatiteln ser dystra ut men inte fullständigt hopplösa. Många var redo att avfärda Pep Guardiolas första säsong i Man City som ett misslyckande. Men den är långt ifrån slut än med många återstående möjligheter till framgång. Och även om Man City misslyckas så säger det ofta mer om framtiden hur man misslyckas än att man misslyckas.

Och det sätt på vilket Pep Guardiola så här långt har misslyckats i Man City under sin första säsong, i den utsträckning det är ett misslyckande, säger oss på samma gång varför Guardiola kommer att lyckas och visa sig framgångsrik under kommande säsonger. Även om lycka och framgång med Man City helt säkert måste betyda något delvis annorlunda än vad som var fallet i Barcelona och Bayern München.

Lyckan står den djärve bi.

Avbytarbänken:
Joel Robles, Everton
Jack Stephens, Southampton
Ryan Bertrand, Southampton
Joey Barton, Burnley
Juan Mata, Man Utd
Manuel Lanzini, West Ham
Oumar Niasse, Hull City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Det var väl ändå givet att det skulle vända någon gång för Liverpool och alldeles förvånande att det blev den här matchen är det inte. Det var i själva verket första gången sedan årsskiftet som Liverpool hade en hel vecka på sig att förbereda sig för match. Naturligtvis också helt rätt läge för Liverpool att hitta spelet igen, med enbart tretton matcher kvar av säsongen.

Swansea. Fantastisk vinst för Swansea som tar sin fjärde vinst på sina sex senaste ligamatcher, passerar bland andra Leicester i tabellen och tar sig upp på femtonde plats i tabellen. Spelade med stort lugn i den väldigt viktiga matchen mot Leicester men med en härlig bestämdhet och hårdhet när lägena väl dök upp. Ett stort steg mot att hålla sig kvar i Premier League.

Southampton. Det har varit några tuffa veckor för Southampton sedan de gjorde sig själva klara för cupfinal på Wembley. Men med 4-0-segern mot Sunderland så hittade de onekligen tillbaka till formen och verkar ha kurerat sig från baksmällan. I Manolo Gabbiadini ser de även ut att ha gjort ett riktigt fynd till anfallet. Vilket var något Southampton verkligen behövde.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Fyrverkeri även den här omgången för Sunderland, men den här gången i röven. Det säger självklart något om Sunderlands skröplighet och ojämnhet att kunna vinna en match med 4-0 för att sedan förlora nästa match med 0-4. Det är också ett av de främsta förtecknen för att Sunderland kommer att åka ur Premier League i slutänden.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Paul Clement. Att vara manager har blivit ett alltmer komplicerat uppdrag som det verkar. Men ibland är åtminstone de grundläggande elementen i jobbet mindre komplicerade än vad man tror. Hitta din grunduppställning och visa förtroende för de spelare som ingår i den uppställningen. Det är tydligt att Clement har lyckats med just detta i Swansea.

OMGÅNGENS MÅL

Nacer Chadli, West Brom 1-0, West Ham (b). Hugget som stucket mellan det här målet och Manolo Gabbiadinis andra mål mot Sunderland. Två mål av lika karaktär. Dubbeltunneln i Chadlis mål var dock en väldigt snygg detalj, den första med högern och sedan med vänstern. En typ av kylighet i straffområdet vi har sett för lite av den här säsongen.

:::

TRE PUNKTER

King Powerless. Det har gått sex hela ligamatcher och mer specifikt över tio timmar sedan Leicester över huvud taget lyckades göra mål. Då stod kalendern fortfarande på 2016. Det gör för närvarande ont att titta på Leicester, ett lag helt utan självförtroende, inte minst i anfallsspelet. Demarai Gray vill mycket men kan inte. Riyad Mahrez kan mycket men vill inte. På läktaren på Liberty Stadium satt Vichai Srivaddhanaprabha och såg både besviken och förbistrad ut. Det stod inte på dagordningen inför den här säsongen att Leicester skulle kunna åka ur Premier League. Nu är det inte längre enbart en möjlighet, utan också en sannolikhet.

Kings in the North. En poäng på bortaplan. 29 poäng på hemmaplan. Sex raka matcher i den engelska högstadivisionen utan förlust för första gången sedan 1975. Det råder ingen som helst tvekan om att det är Turf Moor som håller Burnley kvar i Premier League, en bortaarena som blivit något av den här säsongens stora x-faktor. Ett välorganiserat försvarsspel kombineras där med ett konstruktivt mittfältsspel. Burnley är en riktig höjdare i Premier League för närvarande. Förmodligen det mest genuint ”brittiska” laget i hela ligan. Mot Chelsea var de närmast segern.

Judge Not. Mark Clattenburg bad Hull om ursäkt i halvtid för att ha missat handsen på Alexis Sanchez som gav Arsenal deras ledningsmål. Precis så man önskar att alla domare agerar när de gör ett misstag. Mycket riktigt gjorde det också att Hulls reaktioner efter matchen var betydligt mer lugna och nyanserade. Extra bonuspoäng för Clattenburg att han inte försökte kompensera för sitt misstag under den andra halvleken. Ännu en situation som dels visar på värdet med videoteknik, dels på det kloka i att låta domare själva kommentera händelser i efterhand.

:::

FÖR ÖVRIGT

Tyckte man inte att Premier League var tillräckligt mycket såpopera redan så är den här nya rivaliteten mellan West Brom/Tony Pulis och Stoke fantastisk.

Är Antonio Conte sönderläst nu? He got Dyched!

Hands som blir mål – ändå lite roligt hur olika typer av domarmisstag liksom har en benägenhet att ske i klump.

Prestationsångest och idétorka inför nästa blogg som är nummer 3,000.

Vi får alla önska Liverpool och Jürgen Klopp all lycka och välgång på deras improviserade vinteruppehåll fram till den 27 februari.

Först en vattenflaska, sedan en mikrofon – what’s next?!

Symboliken ska alltså inte underskattas om Swansea lyckas besegra ett oerhört formsvagt Leicester hemma på Liberty Stadium och för första gången på länge passerar dem i tabellen. Dels skulle det fast förankra Leicester tillsammans med övriga lag i nedflyttningsstriden. Dels skulle det ge Swansea känslan att passera inte bara Leicester utan även Middlesbrough upp till femtonde plats.

Det vore naturligtvis kronan på en näst intill perfekt inledning för Paul Clement som Swanseas nye manager. Både han och Marco Silva har åtminstone delvis mot allmän förväntan kommit in och höjt både Swansea och Hull City och på så vis spetsat till nedflyttningsstriden betydligt mer än vad som såg ut att bli fallet för bara någon månad sedan.

Den stora skillnaden i Swansea är att laget nu spelar med en helt annan bestämdhet och målmedvetenhet. Tydligast syntes kanske det paradoxalt nog i en match som slutade med förlust, i förra omgången mot Man City. Swansea släppte in ett tidigt mål. I mer eller mindre alla tidigare matcher under säsongen hade det varit början på ett sammanbrott. Inte den här gången.

Paul Clement har mycket riktigt också utsetts till månadens manager i Premier League under januari. Han har fått flera spelare att växa. Fernando Llorente har hittat en ny dimension i sitt spel. Alfie Mawson har tagit stora steg som stabil och produktiv mittback. Januarivärvningarna Luciano Narsingh, Tom Carroll och Martin Olsson har även de gjort ett snabbt och positivt avtryck på laget.

Sammantaget har Swansea alltså fått en väldigt positiv effekt med sitt byte av manager. Deras andra för säsongen. Bättre sent än aldrig skulle man så klart kunna tycka men det väcker självklart ändå funderingen hur det nu hade sett ut för Swansea om de amerikanska ägarna tillsatt Paul Clement redan i oktober som var tänkt, snarare än att först föredra en landsman.

Med sina två managerbyten är Swansea på sitt sätt också den raka motbilden till dagens motståndare Leicester, som ju tidigare i veckan gav ett så kallat förtroendevotum till Claudio Ranieri, och alltså ser ut att, i alla fall för stunden, hålla fast vid honom som manager. Leicesters ägare har säkert tittat på Hull och Swansea och noterat den effekt de har fått genom sina managerbyten.

Men landat i en annan slutsats. En bidragande orsak är helt säkert att dagens match mot Swansea har legat så nära i matchkalendern. En match som Claudio Ranieri har pratat om som Leicesters viktigaste match även under Leicesters två senaste matcher, mot Man Utd och Derby County. Det har inte rått någon tvekan om vilken match det är som Leicester siktar på att vinna.

Och var det inte tydligt nog utifrån vad Ranieri valde att säga så blev det måhända övertydligt när Ranieri till veckans FA-cupomspel mot Derby County valde att rotera hela sin startelva. Tio spelare var helt utbytta när Leicester vann på hemmaplan med 3-1 efter förlängning. Hur klokt det var återstår att se, Derby County illustrerade igår massrotationens tvivelaktiga värde.

Swansea har en tydlig agenda för resten av den här säsongen. Att hålla sig kvar i Premier League. De har inga andra bekymmer, sorger och besvär. Inget återstående cupspel, inga europeiska åtaganden. Bara 14 ligamatcher på vilka de ska försöka ta sig upp ovanför nedflyttningsstrecket och hålla sig kvar där ovanför. Idag kan de lösa det första ledet i den ekvationen.

För Leicester är det desto besvärligare. De ska samtidigt med en ångestladdad nedflyttningsstrid hantera både FA-cupen och Champions League. Åtminstone under de närmaste veckorna. Med undantag för Middlesbrough som är kvar i FA-cupen är det bara Leicester av de sex klubbarna för närvarande indragna i nedflyttningsstriden som jobbar med dubbel dagordning.

I den utsträckning det bedöms som en stor fördel att slippa europeiskt cupspel i toppstriden så måste det bedömas som en desto större fördel i en nedflyttningsstrid. Även om det naturligtvis känns udda att ens behöva tänka i de termerna i en nedflyttningsstrid. Men sådan är nu ändå situationen i och med Leicesters tvära kast mellan mirakel och misär.

Swanseas egen säsong bär för all del även den en prägel av pendling mellan mirakel och misär. Den inleddes och fortsattes i en misär som såg ut att leda rakt ned i The Championship. Huruvida det ska betraktas som ett mirakel om Paul Clement lyckas hålla Swansea kvar i Premier League är kanske en öppen fråga, men scenförändringen efter årsskiftet framstår som smått mirakulös.

Den scenförändringen är Paul Clements förtjänst, som så här långt visar att Derbys sparkning av honom förra säsongen kan ha varit något förhastad. Swansea har något oväntat vunnit tre av sina första fem matcher med Clement, vilket har gett momentum i nedflyttningsstriden. Mot Leicester måste Swansea och Clement visa att de kan lyckas med vad som ofta är svårare.

Att vinna även när de förväntas vinna.

En horribel månad har vält Liverpools säsong över ända. Från att på nyårsafton ha besegrat Man City på Anfield och då ha tagit rejäl rygg på Chelsea i titelstriden har Liverpool inom blott tio matcher åkt ur två cuper och ramlat så långt ned i tabellen att titelstriden är att betrakta som ett minne blott och förbytt i en kamp om att alls ta sig till Champions League.

Krossade förhoppningar har fått många att tappa koncepterna. När en person upphöjd till frälsare likt alla människor visar sig vara något mindre frälsare än förväntat leder det ofta till irrationell besvikelse. Det pratas om att Jürgen Klopp vore slut, sönderläst och det har börjat pratas om att han helt plötsligt skulle få sparken under eller efter säsongen.

Det hela är egentligen rätt absurt. Alla som har sett ”före och efter”-bilderna av Liverpool med Jürgen Klopp kan se framstegen som Liverpool har gjort både som klubb och som fotbollslag. Att avbryta den utvecklingen och börja om från början vore bara dumt. Liverpools realistiska målsättning inför säsongen var att ta sig till Champions League – en i högsta grad levande målsättning.

Utveckling är sällan om någonsin linjär. Visst måste man förvänta sig att utvecklingen ska gå framåt men inte utan motgångar längs vägen eller svackor i form och prestation. Den som börjar skrika efter managerbyte och kursskifte efter en månad av svaga resultat kommer om denne får som önskas få precis den klubb som denne förtjänar. Den som har följt Jürgen Klopps managerkarriär vet också att dylika svackor inte är ovanliga – men att de alltid tagit slut.

Gary Neville, i ett försvarstal för Arsene Wenger, menade att om Jürgen Klopp hade gjort samma säsong som Wenger så hade vi tyckt att han gjorde ett strålande jobb. Det var knappast Nevilles mest klockrena resonemang vad gäller Wenger men det säger däremot oavsiktligt något klokt om Klopp. För Klopp har ju hittills levererat ganska exakt på samma nivå som Wenger.

Detta med Liverpool. Under sitt första år. En klubb med sin position utanför Champions League-platserna mer eller mindre permanentad vid Jürgen Klopps ankomst. Med en betydligt smalare men mindre spetsig spelartrupp. Dessutom den enda av de sex storklubbarna med ett positivt transfernetto, med en marginal om £40m till Tottenham och närmare £100m till Arsenal.

Nu säger transfernetto betydligt mindre än vad många inbillar sig. Men totalt sett är detta förutsättningar som mer eller mindre måste betyda en acceptans för att Liverpools utveckling sker stegvis och över tid. Att deras prestationer och resultat sätts in i sitt rätta tidsperspektiv. Ambitionen ska vara hög för en klubb som Liverpool men förväntningarna kan inte heller vara orealistiska.

Visst har det gjorts misstag och felbedömningar. Spelartruppen såg hela tiden oroväckande tunn ut och det togs för liten höjd för skador och exempelvis Sadio Manés frånvaro. Försvaret är för skakigt. Laguttagningarna framför allt i FA-cupen har varit antingen alltför naiva eller alltför cyniska, beroende på hur man väljer att se på saken. Men misstag är samtidigt oundvikliga.

Mest oroväckande är kanske känslan att Jürgen Klopps taktiska idé snabbt har blivit sönderläst i Premier League. Nu finns kanske också skäl att tänka att detta möjligen har överdrivits något. Det är däremot viktigt i Premier League att både vilja och kunna anfalla och göra mål på många olika sätt, kort sagt att kunna variera sig och bemästra olika matchbilder. Här har Liverpool vissa brister.

Misstag är däremot samtidigt en möjlighet att dra lärdom. Och utifrån de erfarenheter som Liverpool och Jürgen Klopp har gjort den här säsongen är det självklart viktigt att bygga vidare och utveckla sig till nästa säsong. Det måste ske en breddning av spelartruppen, allra helst som Liverpool då sannolikt också har europeiskt cupspel på programmet. Laget måste bli taktiskt mindre sårbart.

Rätt sak att fokusera på just nu är hur som helst inte den månad som precis har gått utan de dryga tre månader och 14 matcher som återstår. Fjorton matcher som verkligen kommer definiera Liverpools säsong som en säsong av framgång eller misslyckande. Klopp tänker inte fel när han sätter upp ambitionsnivån att vinna dessa 14 matcher, fullt möjligt givet motstånd och spelschema.

En av Jürgen Klopps första och viktigaste uppgifter i Liverpool var att återställa optimismen och självförtroendet i och runt klubben. Något man måste säga att han har lyckats med på relativt kort tid. Därefter kommer arbetet med att bygga ett lag och implementera sina metoder. Det är ett arbete som måste förväntas ta betydligt längre tid.

Auran kring Jürgen Klopp har avtagit sedan årsskiftet, han ses inte längre med samma självklarhet som en frälsare. Detta är förmodligen bara bra, då har vi lämnat tonårsförälskelsen bakom oss. Det ger oss möjligheten att istället börja betrakta Jürgen Klopp för vem och vad han är – en förbannat bra manager! – och värdera hans arbete därefter och på ett mindre hysteriskt sätt.

Ska Liverpool lyckas besegra Tottenham ikväll krävs det att förhåller sig kyliga, inte hysteriska. Ska Liverpool ta sig ur den senaste månadens formsvacka krävs det hårt arbete och mod på planen, inte hysteri. Ska Liverpool ta sig till Champions League krävs det en metodisk och bestämd fotboll, inte hysteriska reaktioner på svaga resultat längs vägen.

Kanske, vilket Jürgen Klopp förmodligen har gemensamt med Pep Guardiola, Arsene Wenger med några fler, skulle det finnas en del att vinna på att i större utsträckning betona resultatets betydelse, snarare än att hålla sig fast vid prestationen och olika aspekter av denna. Det må vara modernt men Premier League lämnar osentimentalt lite utrymme åt sådant flummeri.

Där finns inga frälsare. Bara ren fakta och vissa visioner.

Birminghams beslut i mitten av december att sparka sin dåvarande manager Gary Rowett för att ersätta honom med Gianfranco Zola kommer även efter säsongen förbli ett av den här säsongens mest omotiverat absurda beslut i all sin spektakulära närsynthet. En klubb som befann sig på playoff-mark och i tydlig utveckling framåt har därefter sjunkit i tabellen som en sten.

https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/12/15/a-rose-by-any-other-name-would-smell-as-sweet/

Visst spelas det som man kunde förvänta sig en småputtrig fotboll under Zola, men det har inte producerat vinster. Inte heller kan man säga att det har producerat mål, Birmingham har bara gjort fler än ett mål i en enda av de elva matcher som Zola haft ansvaret för. Jämfört med i sju av de 22 matcherna under Gary Rowetts ledarskap.

Vinsten mot Fulham var även den något på håret. Lukas Jutkiewicz gör matchens enda mål med en kvart kvar. Fulham har vid den tidpunkten en spelare utvisad. Fulham har i själva verket mängder med chanser, både före och efter Birminghams ledningsmål, att själva göra mål men missar. Inte minst ett jätteläge på tilläggstid.

Det är självklart inte ovanligt att det ser ut på det viset för ett lag som inte har vunnit på länge. Den första segern kommer då nästan till sin själva natur vara krampaktig. Ofta behövs ett inslag av tur. Birmingham och Gianfranco Zola hoppas naturligtvis att vinsten mot Fulham var den så kallade vändningen, att lyckan till sist har vänt för dem igen den här säsongen.

Det måste nog i så fall till redan ikväll när Birmingham beger sig till Sheffield och Hillsborough för att möta Sheffield Wednesday. En tuff bortamatch mot ett av ligans topplag men samtidigt något av en måstematch för Birmingham. Om de ska ha kvar någon förhoppning att kunna ta sig till playoff den här säsongen så är detta helt enkelt en match de måste vinna.

Med Sheffield Wednesday på sjätte och sista playoff-plats med 49 poäng är det vanskligt läge för Birmingham med 40 poäng samt en match mer spelad. Att med 15 omgångar kvar hamna tolv poäng efter playoff och med en match tillgodo vore ett omöjligt läge. Allt annat än en vinst för Birmingham ikväll innebär att de måste göra ligahistoria för att ändå lyckas ta sig till playoff.

The Championship har hamnat i det stadiet av säsongen att det handlar om att spela bort möjliga konkurrenter. Det går inte att säkra något för egen räkning men det går att få motståndarna att vika ned sig och ta sig själva ur racet. Det är vad Sheffield Wednesday har möjlighet att göra ikväll, att krympa fältet och spela bort Birmingham från playoff-striden.

De flesta skulle nog däremot mena att det lyckades Birminghams ägare Trillion Trophy Asia med redan i mitten av december, när de helt utan rationella skäl valde att sparka Gary Rowett bara för att ersätta denne med den mer namnstarke Gianfranco Zola.

När Newcastle för ganska snart ett år sedan anställde Rafa Benitez var läget ett helt annat. Laget låg då näst sist i Premier League och såg ut att vara givna för nedflyttning. Stämningen i staden och på läktarna var mörk och dyster, det låg en känsla av uppror i luften. Det fanns inte så mycket annat att göra än att hoppas att Rafa Benitez skulle rädda kvar Newcastle i Premier League.

Det blev inte så. Men Benitez effekt på laget var ändå markant. Från att bara ha tagit 0,85 poäng per match innan Rafa Benitez anställdes tog Newcastle därefter 1,3 poäng per match. Men det räckte inte. Det var få som trodde att Rafa Benitez skulle stanna kvar i Newcastle, men Benitez skrev med löften om full kontroll över Newcastles transferbeslut på ett nytt kontrakt.

Det var ingen ljus stund vare sig för Newcastles ägare Mike Ashley eller för klubbens inflytelserike chefsscout Graham Carr. Dessa båda var arkitekterna bakom den transferpolicy som resulterat i två nedflyttningar från Premier League på sju år, och fem år av mediokritet däremellan. Det var knappast läge för dem att hålla annat än låg profil och lämna över rodret till Rafa Benitez.

Newcastle befann sig i svårigheter, nedflyttade till The Championship. Ändå var det som om solen började skina för Newcastles supportrar. Mike Ashleys choke hold på klubben var till synes till ända. Med Rafa Benitez som manager såg framtiden helt plötsligt ljus ut. Äntligen fanns en möjlighet att Newcastle skulle kunna uppnå klubbens potential också i resultat och i tabellen.

Benitez inledde ett idogt arbete att rensa ut mycket av det skrot som fanns kvar i spelartruppen efter åratal med en dysfunktionell transferpolicy. Tiotalet spelare såväl såldes som köptes till en nettovinst om £30m. Till Newcastle kom bland annat seriens skyttekung så här långt, Dwight Gayle, och en av seriens främsta offensiva mittfältare i Matt Ritchie.

Det var ett naturligt avsteg från Newcastles etablerade transferpolicy att enbart värva spelare under 25 år med höga återförsäljningsvärden. Benitez utgick istället från vad som skulle ge Newcastle bästa och bäst balanserade spelartrupp. Flera av hans viktigaste värvningar var över 25 år, vissa till och med runt 30-strecket. Men det gav också effekt.

Säsongen började förvisso hackigt för Newcastle som förlorade sina två första ligamatcher. Men det visade sig vara högst tillfälligt. Newcastle fann snabbt rytmen och trummade snabbt upp sig i tabelltoppen. Allt annat än omedelbar och automatisk uppflyttning för Newcastle har ända sedan dess sett fullständigt osannolik ut, och gör så fortfarande.

Det politiska snöväder som alltså dolde Mike Ashleys och Graham Carrs idéer och fick dem att hålla en låg och tillbakadragen profil har alltså efter att solen har strålat på Newcastle det senaste halvåret förbytts i töväder. Den kris deras transferpolicy försatt klubben i ser ut att vara löst. Därmed verkar det vara läge att gräva fram dessa idéer igen.

De senaste månaderna verkar därför Mike Ashley och Graham Carr ha snackat ihop sig. De vill återuppliva Newcastles gamla transferpolicy där endast spelare under 25 år värvas med höga återförsäljningsvärden. En högst påtaglig konsekvens av denna inställning är det blev plötsligt stopp i maskin under januarifönstret för Newcastle och Rafa Benitez. Ingen spelare värvades.

Det var inte riktigt vad Rafa Benitez hade förväntat sig. Enligt uppgift hade han blivit lovad att kunna värva spelare för £30m inför säsongen, och under sommaren gjorde han istället en nettovinst om £30m. Av dessa sammanlagt £60m investerades dock inte ett pund under januari. Benitez hade framför allt förväntat sig att Andros Townsend skulle värvas från Crystal Palace.

Townsend är däremot över 25 år gammal. Dessutom kan man i och för sig tänka sig att Mike Ashley inte precis blev överdrivet imponerad av Benitez vilja att omedelbart köpa tillbaka en spelare som han sålt så sent som i somras, och då förmodligen till ett högre pris. Kanske menade också Ashley att Newcastle hade en bra nog spelartrupp som det är.

Så kan så klart också vara fallet. För Rafa Benitez är det däremot både en fråga om ett brutet löfte och den mer allmänna frågan om var någonstans kontrollen över klubbens transferpolicy egentligen ligger. Den frågan ligger nämligen till grund för den betydligt större frågan om transferpolicyns själva syfte och vad Newcastle som klubb egentligen har för ambitionsnivå.

Det kan till synes låta oskyldigt med en transferpolicy att bara värva spelare under 25 år. Vad är så farligt med det kan tyckas? Rafa Benitez skulle svara att syftet med att göra värvningar för honom är att göra Newcastle som lag så bra som möjligt och med rätt balans, och att nämnd transferpolicy redan tidigare resulterat i en obalanserad och omotiverad spelartrupp.

Det finns också ett fundamentalt problem för en klubb som Newcastle att värva spelare uttryckligen med syfte att sälja dem vidare. Det innebär att klubben drivs som en mäklarfirma snarare än ett fotbollslag, spelare värvas som enskilda tillgångar snarare än som delar av ett lag. Syftet med verksamheten blir att göra ekonomisk vinst snarare än att nå sportslig framgång.

Det institutionaliserar på samma gång klubbens underordning och avsaknad av ambitionsnivå. Att sätta i system att vilja sälja vidare sina bästa spelare tyder på en ambitionsnivå som enbart handlar om att befinna sig i Premier League, inte att faktiskt åstadkomma något väl där. Det lag som vill hävda sig i Premier League måste ha som ambition att kunna behålla sina bästa spelare.

Att sälja spelare kommer naturligtvis av olika skäl vara nödvändigt för Newcastle oavsett, precis som för alla andra klubbar i Premier League, men det är en annan sak än att ha som policy och verksamhetsidé att spelare ska säljas vidare. Det speglar helt säkert inte den ambitionsnivå som Rafa Benitez har med Newcastle, och därom kommer också maktkampen att stå.

En maktkamp som borde skapa en del orosmoln på himlen för Newcastles supportrar. De har i själva verket att se fram emot en intensiv och spännande vårsäsong där Newcastle kommer kriga för att ta sig tillbaka till Premier League men där, även om Newcastle som verkar troligt lyckas med den uppgiften, de ändå kommer sitta där med den något besvärande frågeställningen:

Men sedan då?

Kanske var det så att käften galopperade iväg snabbare än omdömet hann med på Gary Neville där. Hade han fått göra om så hade han förmodligen valt att formulera sig på ett annat sätt. Åtminstone förmodar jag det. Det är svårt att vinna några pluspoäng på att kalla andra människor för idioter, oavsett graden av sanningshalt, tvärtom ger det bara motståndarna ammunition.

Mycket riktigt formade detta också reaktionen på Nevilles synpunkter. Det var lätt för både den utpekade supportern och för Arsenal Fan TV, som också fick sin skopa ovett, att utmåla Neville som en kostym i Skystudion utan koll på hur det är att vara supporter. Henry Winter med flera journalister menade att Neville saknade respekt och inte hade rätt att kalla supportrar för idioter.

Men bortom just detta trams så finns en intressant diskussion att ha gällande supporterprotester, dess former och dess innehåll. För det är naturligtvis viktigt för supportrarna att göra sina röster hörda, inte minst inom engelsk fotboll där supportrarna väldigt sällan har en röst i klubbens styrelse. Naturligtvis blir allmänna protester då den metod som supportrarna begränsas till.

Nu menar kanske inte Gary Neville att supportrar inte ska ha någon rätt att protestera eller uttrycka sin uppfattning. Han väljer, skulle jag tro, i första hand att ta Arsene Wenger i försvar, som han menar inte förtjänar den behandling och den kritik han får genom dessa protester. Att sedan kritisera de som går till match med på förhand producerade affischer är självklart enkelt.

Frågan är emellertid om inte Gary Neville något faller i fällan att reflexmässigt motsätta sig varje krav på managerbyte. Det har gått någon slags stolthet i en sådan uppfattning, som vore det ideologi. I själva verket är den reflexen lika tanklös som reflexen att omedelbart ropa på managerbyte. Och man undrar om Neville resonerat likadant utan sina många år under Alex Ferguson.

Det är dessutom en ståndpunkt inte helt förenlig med Gary Nevilles egna analyser. Neville har själv kommit fram till samma sak som många andra, och det som många Arsenalsupportrar också har landat i, nämligen Arsenals återkommande kulturella, mentala och taktiska brister, hur dessa aldrig riktigt åtgärdas, och Arsene Wengers ansvar för detta.

Jaha, så vad blir då den operativa slutsatsen av denna analys? Gary Neville verkar göra analysen men drar inte slutsatsen att förändring är nödvändig, att vad som inte åtgärdats på tio år plötsligt ska bli löst. Men är inte den mest rimliga slutsatsen i själva verket att efter tio år av stagnation så är till sist radikal förändring i form av ett managerbyte ett nödvändigt ont?

Det vore osäkert om Gary Neville skulle agera i sin egen vardag med samma dissonans som finns i hans resonemang. Mycket riktigt har också Salford City, där Neville är en delägare, gjort ett managerbyte efter kort tid med hänvisning till dåliga resultat. Det är som studioexpert lätt att framföra ideal, oavsett hur väl de hänger ihop. För supportrar måste dock idealen möta praktiken.

Det är ett tungt skäl varför supporteropinionen är viktig. De är investerade i sin klubb på ett sätt som kanske inga andra egentligen är. Det betyder inte på något sätt att supportrarnas åsikter alltid är de rätta, eller sakrosankta som lite för många journalister av egenintresse ibland framställer det som, men det är ett perspektiv som måste finnas med i diskussionen kring varje klubb.

Genom sociala medier har supporteropinionen fått helt nya sätt att nå ut till en större publik och få en större genomslagskraft. Naturligtvis är detta både på gott och på ont. Det goda är bland annat att en demokratisering av samtalet där åsikter möts på en marknadsplats på vilken de starkaste åsikterna och argumenten överlever.

Det tvingar klubbarna att faktiskt bemöta kritiken på ett intelligent sätt. Det är också en kritik som står utanför klubbarnas kontroll. Det kan på så vis vara ett mer effektivt sätt att framföra ett supporterintresse än att försöka driva det inom ramen för klubbens egen hierarki, som ofrånkomligen till stor del kommer att kontrolleras av klubbledningen.

Utöver att reducera klubbarnas möjlighet att kontrollera opinionen så reducerar det också journalisternas tolkningsföreträde för denna opinion. Vad supportrarna fick för bild av klubben präglades tidigare mer av journalisternas rapporter. Samma journalister var och är dock samtidigt delvis beroende av sin goda relation till klubben och dess manager.

Med nya möjligheter kommer självklart ett större ansvar. Alla supporterkanaler kommer självklart inte ta detta ansvar. Desto viktigare blir det då att inte marginalisera och förlöjliga de trots allt seriösa supporterkanaler som faktiskt försöker ta sitt ansvar. Snarare lyfta upp dem. Därför hoppas jag Gary Neville gör verklighet av sitt löfte att ställa upp i Arsenal Fan TV.

Det vore så klart dumt av Arsenal Fan TV att tacka nej till en sådan möjlighet som skulle höja dem till en helt ny nivå. Förhoppningsvis förstår de att göra det bästa av möjligheten. Det vill säga ta tillfället i akt att ta en seriös diskussion med Gary Neville om Arsenals situation och synen på supporteropinion. Inte ödsla tid och energi på att gå i självförsvar angående tramsigheter.

Upp till bevis för Gary Neville med andra ord. Att stå upp för sina ord och sina åsikter. Men samtidigt också upp till bevis för Arsenal Fan TV och den här typen av supporterdrivna sociala medier. Att faktiskt våga ta sig an utmaningen och dessutom genomföra den på ett bra och seriöst sätt. Annorlunda uttryckt, att visa sig mogna uppgiften och ansvaret.

Om inte så var det kanske bara uppmärksamhet de i själva verket var ute efter.

Det finns något manipulativt medvetet i den kritik som för närvarande läcker ut ur Leicesters omklädningsrum. Hur Ranieri förvirrar spelarna genom att byta taktik bara några timmar inför match. Hur Ranieri beordrar extrainsatta träningar på morgonen samma dag som laget spelar match. Hur Ranieri grälar med en materialförvaltare över fotbollsskor inför öppen ridå.

Det är kritik som inte framstår som överdrivet allvarlig men som ändå syftar till att underminera Ranieris auktoritet och person. Den framställer en manager som håller på att tappa greppet och drabbas av panik, som väljer att fokusera på helt fel saker, och som dessutom anspelar på en redan befintlig stereotyp om Ranieri som en så kallad tinkerman.

När Leicester befinner sig enbart en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och med övriga klubbar såsom Hull City, Swansea och Sunderland till synes på väg att lyfta sig, och inte minst med Hull och Swansea som exempel på den möjliga effekten med att byta manager, blir kritiken och vad den symboliserar ett argument för Leicesters styrelse att genomföra ett managerbyte.

Förlusten mot Man Utd i söndags förvärrade situationen för Claudio Ranieri och Leicester. Det var en match i vilken de började förhållandevis bra men där laget och spelarna så fort de hamnade i underläge valde att helt kapitulera. Det var exakt samma typ av kapitulation vi såg i Chelsea på King Power Stadium förra säsongen, eller i Man Utd på Goodison Park mot slutet av 2013-14.

Båda dessa matcher ledde till att José Mourinho respektive David Moyes fick sparken direkt därefter. Efter förlusten mot Man Utd i söndags spekulerade jag i om det var Claudio Ranieris sista match med Leicester. Det var förmodligen lite för tidigt. Men med ett koppel av matcher som var och en kan betraktas som säsongsdefinierande kan det mycket väl snart vara dags.

Kvällens omspel mot Derby County i FA-cupen är en av dessa matcher. Att åka ur FA-cupen vore naturligtvis ännu ett misslyckande för Leicester och för Claudio Ranieri. Men framför allt söndagens livsviktiga ligamatch borta mot Swansea. Förlust där och Leicester kan mycket väl befinna sig under nedflyttningsstrecket. Då kan det visa sig vara dags att trycka på panikknappen.

Det har letats många skäl till Leicesters förfall. Oförmågan att göra mål måste höra till dem. Jamie Vardy som förra säsongen gjorde 19 spelmål har så här långt bara mäktat med fem spelmål. Riyad Mahrez som förra säsongen gjorde 17 mål har hittills inte lyckats göra ett enda spelmål. Framför allt för Vardy är det ett problem av att han inte längre ges lika många målchanser.

Det pratas mycket om lagets mentalitet. Hur spelarna fortfarande lever kvar i förra säsongen och hur de har svårt att producera samma känsla och svårt att ladda om batterierna den här säsongen. Det individuella förfall vi har bevittnat den här säsongen i viktiga spelare som Riyad Mahrez, Wes Morgan, Robert Huth, Christian Fuchs med flera är uppseendeväckande.

Champions League har i någon mening belyst detta fenomen, därför att i den turneringen har Leicester däremot svarat för en del mycket bra insatser. Bland annat har de alltså tagit sig vidare till slutspel. Det är också en utmaning som Leicester nu står inför, att hantera en nedflyttningsstrid samtidigt som de ska hantera Champions League. Om än kanske inte någon långvarig utmaning.

Det var självklart en farhåga många hade inför säsongen, att Leicester skulle få det svårt att kombinera Premier League med Champions League. Kanske framför allt då en så stor anledning till deras succé förra säsongen var att slippa göra det. Men Champions League kan framför allt ha haft en annan mer indirekt betydelse, då det fick Claudio Ranieri att frångå ett vinnande koncept.

Kanske hade Ranieri tjänat på lite mindre grepp under sommaren. Istället värvades sju nya spelare, varav två anfallare, av vilka ingen utom möjligen Islam Slimani kan sägas ha blivit särskilt lyckad. Utöver att spendera över £70m på nya spelare som inte riktigt har förstärkt Leicesters startelva, har det inverkat negativt på gruppdynamiken och psykologin i spelartruppen.

Naturligtvis behövde Leicester stärka upp i leden givet att de den här säsongen också skulle spela i Champions League. Men kanske borde det ha gjorts lite mer selektivt och i mer begränsad omfattning. Leicesters framgångsrecept förra säsongen var ett lag som var i stora drag oförändrat från match till match. Den idén borde Claudio Ranieri snarare ha byggt vidare på än försöka förändra.

Det hade kunnat kosta dem något i ligaspelet, men förmodligen hade det inte kostat lika mycket som Leicesters tillkortakommanden nu har gjort. Nu står istället Claudio Ranieri inför den frågeställningen med 14 omgångar kvar av säsongen och en hägrande nedflyttningsstrid. Och hur ska Ranieri nu göra sin laguttagning, med Derby ikväll och Swansea på söndag?

Kvällens match mot Derby handlar naturligtvis om FA-cupen. Den kommer också handla om att försöka återställa något mått av självförtroende inför matchen på söndag. Ska det ha någon som helst effekt behöver de som är tänkta att spela på söndag spela också ikväll. Tiden för smart rotation är förbi för Leicester, nu är det back to basics.

Claudio Ranieri och Leicester behöver börja vinna fotbollsmatcher igen. För att göra det behöver de hitta tillbaka till vad som gjorde att de vann alla dessa fotbollsmatcher förra säsongen. Ranieri måste helt enkelt hitta tillbaka till sin startelva, som inte kan vara så mycket annorlunda än den vi hann vänja oss vid under förra säsongen, och hålla fast vid den kommande matcher.

Så värst många fler matcher än vad Leicester hade att brottas med under förra våren kommer det ändå inte bli fråga om. Det viktigaste för Leicester just nu är ändå att rensa bort all otydlighet kring laguttagningarna, förtydliga att ansvaret hädanefter ligger på spelarna att reda ut den röra de själva orsakat, samt att, för att låna ett uttryck, putting the band back together.

Det är ändå ett band med en hel del greatest hits. Det var bandet som vann The Championship 2013-14. Som lyckades rädda sig kvar i Premier League via en great escape 2014-15. Och som svarade för fotbollshistoriens kanske allra största skräll 2015-16. Någon slags magi måste finnas i det där laget. Det gäller bara att leta fram den igen.

Det börjar bli bråttom med detta. Så sent som igår gick Leicesters styrelse ut och bedyrade sitt orubbliga förtroende för Claudio Ranieri. The dreaded vote of confidence således. Ranieri har varit med om det här spelet förut. Han kan tyda tecknen som brukar förebåda att en manager får sparken. Han vet att de här matcherna mot Derby och Swansea är matcher Leicester måste vinna.

Om inte löper Claudio Ranieri stor risk att inom loppet av blott en månad både utses av FIFA till årets främsta tränare och få sparken. Vilket rimligtvis måste vara helt unikt.

Någon automatisk uppflyttning lär det ju heller inte bli frågan om för Norwich, för det ligger de alltför långt efter i tabellen. Samma tabell visar däremot också att för alla problem som Norwich har brottats med under hösten och vintern så befinner sig laget trots detta bara tre poäng under playoff-strecket. De ligger i själva verket först i den jagande klungan därunder.

Det visar om inte annat på hur snabbt det trots allt kan gå i The Championship där Norwich har hittat en fin form de senaste veckorna med tre raka ligasegrar i bagaget. Mot Wolves, Birmingham och sedan Cardiff. Inte seriens tuffaste motstånd naturligtvis, men heller inga självklara matcher. Vinsten mot Cardiff var också lagets första seger på bortaplan sedan början av oktober.

Tuffare motstånd väntar under våren. Men för närvarande har däremot Norwich ett förhållandevis bekvämt spelschema. Kan Norwich utnyttja detta till fullo så kommer de befinna sig mitt i playoff-smeten när serien rör sig in i sista kurvan, och i det läget kommer helt säkert flera av de nuvarande playoff-lagen inte känna sig helt bekväma med att behöva tampas med Norwich.

Den akilleshäl som har besvärat Norwich mest hela säsongen och som kommer fortsätta vara deras svaghet är framför allt mittförsvaret. Timm Klose och Russell Martin är inte nödvändigtvis dåliga mittbackar, men Norwichs försvar är alldeles för långsamt och släpper till ohälsosamt många mål och öppna målchanser för motståndarna.

Ironiskt nog har Norwich nu hållit nollan i sina två senaste ligamatcher. Men vare sig Birmingham eller Cardiff saknade målchanser. Norwich har kunnat dra nytta av slösaktiga och ineffektiva motståndare. Det är inget de kan räkna med ska fortsätta vara fallet. Ändå har alltså Norwich sålt av Martin Olsson och Robbie Brady under januarifönstret. In har lånats Mitchell Dijks från Ajax.

Det är på bortaplan som Norwichs defensiva problem verkligen har kommit upp till ytan. 28 insläppta mål på 15 bortamatcher i ligan innebär att Norwich släpper in i genomsnitt nästan två mål per match. Vilket naturligtvis är helt ohållbart. Norwich är tillsammans med Brighton seriens bästa hemmalag, men ska uppflyttning bli realistisk måste de bli mycket bättre på bortaplan.

Inför matchen mot Cardiff i lördags hade Norwich förlorat sex av sina sju senaste ligamatcher på bortaplan. Det är knappast form eller en resultatrad värdigt ett playoff-lag, än mindre ett lag som siktar på uppflyttning, snarare är det en resultatrad som andas nedflyttning. Det svaga bortamönstret är helt enkelt en svit som Alex Neil och Norwich måste bryta.

Norwich vann däremot i senaste omgången mot Cardiff på bortaplan. Vilket var lagets första seger på bortaplan sedan i början av oktober. Den goda tendensen gör Norwich klokt i att fortsätta ikväll när de beger sig till Wigan och DW Stadium. En vinst där skulle åtminstone tillfälligtvis föra upp dem ovanför playoff-strecket.

Det finns således skäl för optimism i Norwich. Mycket riktigt råder det plötsligt också en betydligt mer positiv stämning runt klubben och laget än vad det har gjort tidigare under säsongen. Förtroendet för Alex Neil var under långa stunder kört helt i botten. Frustrationen med klubbledningen blev bara större och större för Norwichs supportrar.

Tre raka segrar och förnyade playoff-chanser har däremot fått Alex Neils aktier att stiga igen. Den inför säsongen nye men fundamentalt impopuläre VD:n Jez Moxey meddelade abrupt sin avgång för mindre än en vecka sedan. Alla rapporter tyder på att han snarast blev utknuffad. Styrelsen pratar om nya och fräscha sätt att driva Norwich framåt.

Det är vad Norwichs supportrar vill höra och vad de har ropat efter under flera år. Frågan är bara om det är möjligt att få nya och fräscha sätt med samma gamla vanliga ägare och klubbstyrelse. Hur som helst är det en fråga som alla runt Norwich nu verkar ha skjutit på framtiden. Åtminstone så länge som det faktiskt finns en bra chans på playoff och uppflyttning.

I så fall måste Norwich lyckas göra en bättre vårsäsong än vad de har gjort för höstsäsong. De måste försvara sig betydligt bättre och de måste sluta förlora matcher på bortaplan. Detta är inte bara nödvändigt för att Norwich ska kunna ta sig till playoff, det är absolut livsviktigt för att därefter faktiskt klara av ett eventuellt playoff.

Det blir ett väldigt svårt uppdrag. Men det är inte som tidigare under säsongen fanns anledning att tro – ett omöjligt uppdrag. Norwich har i själva verket inte gett upp förhoppningen om ett playoff. Det återstår att se om de har förmågan att ta sig dit.

Det är ett årtionde som bara har kommit lite drygt halvvägs men som hittills ändå har fått se Blackpool falla från Premier League hela vägen ned till en mittenposition i League Two. Tre nedflyttningar på sex säsonger med andra ord, två raka nedflyttningar de två senaste säsongerna. Om det är att betrakta som framsteg så vill nog inte Blackpool veta av motgång.

Ironin lättar självfallet inte upp av att självaste Wikipedia tar upp Blackpool som ett av fem exempel på så kallad ”managed decline”, ett begrepp som bland annat används för att beskriva det brittiska imperiets förfall över flera hundra år liksom, ännu mer talande, de sista åren av en åldrande eller döende människas liv.

För människorna i Blackpool och i nordvästra England är managed decline ett välbekant politiskt uttryck. Det var i själva verket Thatcherismens politiska strategi för att hantera eller snarare frigöra sig från det politiska och sociala ansvaret för regionens och städernas problem. Politrukspråk för att helt enkelt lämna något åt sitt öde men samtidigt få det att framstå som ansvarsfullt.

Att bli övergiven av sina politiska företrädare vars uppdrag är att värna sina medborgares intressen skapar självklart bitterhet. Margaret Thatcher är en kontroversiell och ofta avskydd person i de här delarna av landet, trots att det var 30 år sedan hon satt vid makten. Som klubbägare för Blackpool är Owen och Karl Oyston knappast mindre avskydda.

När Channel 4 News gjorde en granskning av Blackpools finansiella situation blev slutsatsen att Blackpool som fotbollsklubb drevs enbart i syfte att gagna Oystons egna affärsintressen. Att allt intresse saknas för att investera i klubbens utveckling har varit uppenbart under många år och är ett av de stora skälen till supportrarnas stora missnöje.

Till och med Blackpools driftkostnader verkar vara lågprioriterade. Löner till spelare och personal har ofta betalats sent eller frusit inne. Renovering av läktarna utlovas men blir aldrig av. Underhållet av Bloomfield Road sköts så illa att planen under långa perioder inte håller Football League-standard. Inget varmvatten i duscharna. Exemplen är lika många som de är löjliga.

Mindre löjligt men inte desto mindre allvarligt blir det när Oystons ovilja att bära kostnader går ut över spelartruppen. När Blackpool gick upp i Premier League gjordes deras första värvning fyra dagar efter säsongspremiären. Inför säsongen 2014-15, som skulle sluta i nedflyttning till League One, tvingades Blackpool ställa in försäsongsturnén på grund av spelarbrist.

Oystons ovilja att betala transfersummor har gjort att de istället har valt att värva spelare på fria transfers och att maximalt utnyttja lånesystemet. Sedan 28 spelare lämnat Blackpool inför säsongen 2014-15 plockade Karl Oyston in 17 spelare på fri transfer samt ytterligare nio spelare på lån. En värvningspolitik som alltså har resulterat i två raka nedflyttningar ned i League Two.

https://www.theguardian.com/football/2015/apr/02/blackpool-karl-owen-oyston-relegation-championship

Blackpools paradox är att det inte är en fattig klubb. Kassareserverna är tvärtom goda. Klubben tjänade stora pengar på sitt år i Premier League och de tre därpå följande årens fallskärmsbetalningar. Men pengarna återinvesteras inte i klubben. Det är istället pengar som har lånats ut räntefritt till andra företag som ägs och kontrolleras av familjen Oyston.

Det här är inte klubbägande lika mycket som det är en form av svindleri. För Blackpools supportrar blir så klart en fråga hur de bäst ska göra sina röster hörda och utöva någon form av inflytande över klubben. I och med att Oystons enda intresse med att äga klubben är ekonomi så blir supportrarnas enda effektiva strategi uppenbar – de måste slå mot klubbens ekonomi!

Den slutsatsen verkar supportrarna också ha landat i efter att ha prövat utan att lyckas med både högljudda protester och ockupationer av planen. Läktarna på Bloomfield Road gapar för närvarande tomma. Många fans har de två senaste säsongerna bojkottat lagets hemmamatcher, allt för att minska de intäkter som flödar in till Blackpool och därmed Oystons.

Kampanjen sattes på sin spets i samband med FA-cupens fjärde omgång då Blackpool mötte lokala rivalen Blackburn på Ewood Park. FA-cupen fungerar ju så att publikintäkterna fördelas solidariskt så att 45% går till vardera laget och övriga 10% till FA. Supportrarna till Blackpool och till Blackburn, som brottas med egna ägarproblem, gjorde då gemensam sak och bojkottade matchen.

Det är en kampanj som också riktas mot FA och Football League som man menar gör alldeles för lite för att hjälpa supportrarna och att förhindra att klubbarna används på det sätt som Blackpool gör. FA:s och Football Leagues möjligheter är så klart begränsade, men ett enkelt steg är att förbjuda klubbar att låna pengar till externa och i synnerhet ägarrelaterade affärsintressen.

Kampanjen sätter dock sina spår också på supportrarna. Framför allt leder den till slitningar mellan supportrarna. De supportrar som ändå väljer att gå på Blackpools hemmamatcher blir kallade för svartfötter och strejkbrytare av de som protesterar mot Oystons ägande. Thatcherismens gruvstrejker har ersatts av den nya tidens fotbollsstrejker. Med samma infekterade klimat.

För Blackpool, som aldrig har befunnit sig lägre i seriesystemet än i Football League och i just League Two, är det en självklar fråga om botten verkligen är nådd, eller om klubben till och med riskerar att falla ur Football League. Nästa fråga vore så klart om detta vore helt och hållet illa. Få saker skulle slå mot Blackpools ekonomi och intäkter som att åka ur Football League.

Blackpools supportrar hoppas självklart att det inte ska behöva gå så långt, att klubben ska behöva sjunka så lågt för att de till sist ska bli av med Oystons som klubbens ägare. Kanske kan de finna någon slags förhoppning i Portsmouth, en förebild i samma division som dem, som även de länge brottades med väldiga ägarproblem och ett fall genom seriesystemet, innan deras fall bromsades.

Frågan är emellertid om inte Portsmouth hade en fördel i det avseendet att ha belastats med utländska ägare, vars övriga affärsintressen inte var så lokalt sammansnärjda med klubbens som Oystons affärsintressen är i Blackpool. Deras exit var lättare. Oystons exit är som vi har sett under många år betydligt mycket mer komplicerad.

Konsekvensen av detta för Blackpool har inte blivit framsteg utan förfall. Att det sedan möjligen är ett förvaltat förfall (”managed decline”) är förmodligen en mycket klen tröst för Blackpools supportrar. Frågan är om inte det i själva fallet gör saken än värre.

Det har letats förklaringar på olika håll. Framför allt Sadio Manés frånvaro har setts som betydelsefull. Detta trots att Liverpool uppvisat samma typ av problem även innan Mané åkte iväg till de afrikanska mästerskapen, och mycket riktigt var det inte problem som försvann med hans återkomst. Samma sak kan mer eller mindre sägas om Joel Matip.

Trötthet har varit en annan faktor som lyfts fram som en förklaring. Det känns däremot ganska bisarrt att Liverpool, som har haft ett av Englands luftigaste spelscheman den här säsongen, skulle vara tomma i tanken efter bara lite drygt en halv säsong. Vad var i så fall idén med all den där konditionsträningen som Jürgen Klopp lät spelarna gå igenom under sommaren?

Andra har pratat om attityd. Att det kan finnas en slags inställning att Liverpool ska vara överlägsna de mindre klubbarna och att matcherna mot dem därför kommer ordna sig. En inställning som reducerar intensiteten i arbetsinsatsen på planen. Liverpool föredrar att spela mot storlag sägs det, kanske för att de då slipper hantera pressen att bära favoritskapet.

Taktiska förklaringar har inte varit lika vanliga. Om något har Liverpools resultat setts som ett taktiskt dilemma. Till synes har Liverpool dominerat matcherna så totalt att resultaten därmed blir svåra att förstå. Liverpools bollinnehav i dessa matcher där de har förlorat poäng har varit mellan 70-75%. Normalt sett är detta något som ska tala för vinst.

Men det finns skäl att söka taktiska förklaringar. Offensivt har Liverpool trots allt sitt bollinnehav haft väldigt svårt att skapa stora och farliga målchanser varje gång de möter ett kompakt och välorganiserat försvar. Anfallsspelet saknar framför allt variation och rörelse, vilket gör Liverpools anfall förhållandevis lätta att läsa för motståndarna.

Det är den taktiska förklaringen till att Liverpool har svårt att göra mål. För det är ett problem de har. Här hjälper inte försvaret att Liverpool tillsammans med Arsenal har gjort flest mål i ligan. Liverpool har helt säkert inte saknat förmågan att göra många mål i vissa matcher, men de har å andra sidan också kört fast under flera matcher. Dessa matcher har börjat bli fler och fler.

Liverpools problem är emellertid inte så enkelriktat att enbart handla om ett problem att göra mål. Liverpool gjorde två mål mot både Sunderland och Swansea utan att vinna någon av dem. Liverpool har släppt in två mål mot Hull, Wolves och Southampton och förlorat alla tre. Även defensivt måste det alltså gå att hitta taktiska förklaringar till Liverpools plötsliga formsvacka.

Några viktiga punkter bland dessa taktiska förklaringar måste bli lagets balans och spelarnas positioner på planen. Liverpools offensiv bygger till stor del på att ytterbackarna trycker på framåt i planen för att ge Liverpool bredd i sitt anfallsspel. Detta blir ofta extremt i matcher med högt bollinnehav. Detta lämnar stora öppna ytor bakom Liverpools ytterbackar.

Det är en brist som motståndarna inte har varit sena att försöka utnyttja. Southampton och Wolves erbjöd båda två i praktiken rena instruktionsvideos för hur det bäst går att skapa farliga målchanser mot Liverpool, genom att snabbt kontra på ytorna bakom ytterbackarna. Det här var en taktisk metod som även Hull och Chelsea jobbade på att dra nytta av.

Det här har inte varit samma problem för Liverpool i matcher där de inte har samma höga bollinnehav, då lagets ytterbackar inte alls befinner sig lika högt upp i planen. Detta är självklart en förklaring varför det på så vis faktiskt passar Liverpool bättre att spela mot storlag som pressar på mot dem, då de inte alls i sådana matcher blottar sig lika tydligt defensivt.

Problemet med ytterbackarnas höga positioner på planen är däremot något som försvåras av Jürgen Klopps taktiska balans på mittfältet. Till skillnad från flertalet övriga klubbar runt toppen av tabellen väljer Klopp att bara spela med en enda sittande mittfältare istället för två. En ensam mittfältare kan aldrig själv täcka ytorna bakom båda ytterbackarna. Minst en yta blir alltid öppen.

Om den ensamme mittfältaren dessutom väljer att försöka täcka upp en av ytorna så blir det snabbt en öppen yta centralt i banan. Sammantaget är detta något som gör Liverpool betydligt mer utsatta och känsliga för motståndarnas kontraattacker än exempelvis Chelsea, Tottenham, Man Utd och till och med Arsenal.

Man City har i viss mening ett så pass formidabelt anfall att det för dem kan vara rationellt att göra en liknande avvägning i taktisk balans. Anfallet kompenserar för defensiva brister. Men inte ens Man City lyckas riktigt leva upp till den tanken. Det är i själva verket inte realistiskt att de ska lyckas med det i match efter match. Än mindre realistiskt är det för Liverpool.

Snarare än att fokusera på frånvarande spelare och på inbillad eller verklig trötthet bör det alltså vara de taktiska förklaringarna till Liverpools plötsliga kräftgång som sätts i förgrunden. Det är de som måste åtgärdas. Antingen genom en annorlunda taktisk balans. Eller genom att Jürgen Klopp lyckas konstruera ett betydligt mycket mer dynamiskt mittbackspar än han nu har.

Båda dessa möjliga taktiska lösningarna förutsätter däremot att Jürgen Klopp faktiskt har några svar klara för sig angående varför Liverpool presterar relativt mycket sämre mot de mindre klubbarna än mot storklubbarna. Annars blir det svårt att se någon förbättring.

Avbytarbänken:
Joel Robles, Everton
Andrea Ranocchia, Hull City
Antonio Valencia, Man Utd
Jake Livermore, West Brom
Alfred N’Diaye, Hull City
David Silva, Man City
Gabriel Jesus, Man City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Sunderland. Att det låg en bra prestation och väntade på Sunderland kunde man se redan i veckans match mot Tottenham. Desto bättre för Sunderland att den sedan kom mot just Crystal Palace, en av de direkta konkurrenterna i nedflyttningsstriden. Det var en lysande prestation av Sunderland som avgjorde matchen under några blixtrande minuter i första halvlek.

Hull. Alla som såg Hulls match mot Man Utd i onsdags kunde också se att det inte var någon tillfällighet att de lyckades hålla nollan. Marco Silva har på kort tid lyckats få ut max både i fråga om organisation och arbetsvilja av ett Hull, som helt plötsligt ser ut att ha lika goda chanser som något annat lag att hålla sig kvar i Premier League. Tung vinst mot Liverpool.

Chelsea. Det var inget som rent ut sades men som ändå hela tiden antyddes och låg i luften i pratet inför matchen, viljan till revansch på Arsenal som förnedrade dem i matchen dem emellan tidigare under säsongen. Det var samtidigt en match i vilken en vinst skulle väga väldigt tungt i titelstriden. Det blev föga förvånande en dubbel triumf för Chelsea.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Crystal Palace. Sam Allardyce såg mer eller mindre ut att befinna sig i ett chocktillstånd efter matchen. Inför avspark gjorde han en liten skämtsam dans tillsammans med hemmamaskoten men det skulle visa sig vara det sista roliga han hade den här helgen. Crystal Palaces prestation var så svag att fansen buade, sjöng ”you’re not fit to wear this shirt!” och sprang in på planen för att slåss med spelarna.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

David Moyes. Det var en väldigt viktig match som Sunderland hade mot Crystal Palace, en riktig sexpoängare. Där fanns naturligtvis också ett gott mått av prestige i matchen i och med att Sam Allardyce bara förra säsongen var manager i Sunderland. Dessutom hade Crystal Palace fräckt värvat Patrick van Aanholt just från Sunderland bara någon vecka tidigare. En match som visade att Sunderland inte är beredda att lägga sig ned och dö riktigt än.

OMGÅNGENS MÅL

Romelu Lukaku, Everton 1-0, Bournemouth (h). Ett mål som innehåller många olika moment. Först ett väldigt snyggt och snabbt samspel med sina lagkamrater, en mycket skicklig och framför allt konstruktiv bollmottagning och därefter ett distinkt och precist skott utifrån som aldrig riktigt gav målvakten en chans att hinna reagera. Ett klassmål av en riktig klassanfallare.

:::

TRE PUNKTER

Jumping the shark. När en TV-serie har passerat gränsen för när den fortfarande är relevant och tillför något intressant så brukar det sägas att serien ”has jumped the shark”. Det här kan visa sig vara veckan då vi i efterhand konstaterar att Arsenal och Arsene Wenger ”jumped the shark”. Det har alltid varit en delad opinion kring Wenger de senaste åren. För varje kritiker har funnits minst en försvarare. Men här uppnåddes förmodligen en kritisk massa och en slags allmän enighet om hur Arsenal inte längre förbättrades med Wenger, och hur inget meningsfullt någonsin förändrades. Vilka slutsatser drar Arsene Wenger av detta?

Conte your blessings. Jag sitter nästan och förbluffas över den helt fenomenala anpassning Antonio Conte har gjort till Premier League. Detta i egentligen alla avseenden – taktiskt, mentalt, psykologiskt, medialt, personligt. Det är otroligt svårt att se honom tilta på samma sätt i händelse av en svit av dåliga resultat som andra supertränare har gjort. Liksom hans attityd också gör det svårt att bli alltför kritisk. Trots att han inte är engelsman. För närvarande är Antonio Conte tillsammans med Mauricio Pochettino heads and shoulders över alla andra tränare i Premier League. Och mellan dem står ligatiteln.

Ranieri. Det är inte det att Leicester inte försöker. Men det är också uppenbart, och har nu varit uppenbart under en längre tid, att laget helt enkelt inte har den mentala orken eller hungern att stå upp i motgång och kämpa även i underläge. Laget kapitulerar helt enkelt alldeles för enkelt, och det fick vi ännu ett exempel på ikväll mot Man Utd. Det var i själva verket en förlust som på det sätt den kom till demonstrerade Leicesters problem i all icke önskvärd tydlighet. Hur tråkigt det än kan tyckas vara så kan Leicesters enda räddning vara att slänga in en ny räv i hönshuset.

:::

FÖR ÖVRIGT

För första gången på nästan fyra år (!) har Jack Rodwell vunnit en fotbollsmatch där han var med i startelvan.

Många mer eller mindre kära återseenden den här omgången. Sunderland och Sam Allardyce med Patrick van Aanholt. Saido Berahino och West Brom. José Fonte och Southampton.

Kanske var det bara jag som tyckte att Watfords M’Baye Niangs tackling precis innan Burnleys Jeff Hendricks tackling var betydligt värre.

Arsenal Fan TV får mycket skit, med viss rätt. Men den där DT tycker jag är både vettig och välformulerad.

Känsloladdat mot slutet av White Rose Derby. David Wagner balanserar på den hårfina gränsen mellan att vara passionerad och patetisk.

Har vi hunnit nå den här punkten ännu där man börjar himla med ögonen åt ännu en religionsreferens angående Gabriel Jesus? Om inte så snart.

Bra helg för Manchester.

Kontraktet med Claudio Ranieri var och är tungt prestationsbaserat. Avtalet var om fyra år och utgick från en plan att under den första säsongen hålla sig kvar i Premier League. Ranieris rörliga ersättning inleddes från sjuttonde plats och förbättrades stegvis. Men det inledande avtalet innehöll över huvud taget inte ens en bonusklausul för placeringar på tabellens övre halva.

Leicester inleder den här omgången på sextonde plats, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Om Leicester hade följt den plan som Claudio Ranieri kom överens med Vichai Srivaddhanaprabha om så hade det varit en placering som kunnat anses som par för banan. Godkänt med andra ord. Men Leicesters titelbragd förra säsongen ändrade naturligtvis referensramarna.

Om inte för Leicesters sagolika, fantastiska, underbara och helt otroliga ligaseger hade Leicesters nuvarande besvär ansetts som normala. Nu beskrivs Leicester istället som befinnande sig i en krissituation. Leicester löper den högst påtagliga risken att bli blott den andra klubben i engelsk historia att åka ur Premier League eller dess motsvarighet som regerande mästare.

Det är däremot inte enbart en fråga om perception. Ligatiteln förra säsongen gör Leicesters nuvarande situation till faktisk kris. Den ledde till att en viktig spelare lämnade klubben. Att psykologin och mentaliteten i spelartruppen är en annan. Leicester är tillbaka i den grå vardagen igen. Om de inte hade sett sådana rikedomar hade de kanske kunnat leva med att vara fattiga.

Kasper Schmeichel är fortfarande en bra målvakt men är inte längre lika omöjlig. Wes Morgan är en bra mittback men lyckas inte med de avgörande brytningarna. Riyad Mahrez har fortfarande dribblingarna och passningarna men inte dödligheten. Jamie Vardy är alltjämt en bra anfallare men målen har slutat ramla in. Allt är jobbigare i motvind.

Även Claudio Ranieri visar tecken på att inte vara densamme. Leicesters stora styrka förra säsongen var en enhetlig startelva som tillämpade en enhetlig och konsekvent taktik. Den här säsongen har spelsystem ändrats fram och tillbaka, ofta med kort varsel. Förra säsongen körde Leicester sin spelidé, den här säsongen har Leicester alltmer börjat anpassa sig efter motståndarna.

Helt säkert beror detta på att motståndarna i betydligt större utsträckning har hunnit med att läsa av Leicesters taktik. De får inte längre samma utdelning, ställs inför nya problem, och Claudio Ranieri har att hantera dessa. Men Ranieris försök att hitta nya taktiska lösningar har inte fungerat. Något som skapat frustration, förvirring och irritation i laget.

När Leicester besegrade Man City på King Power Stadium i början av december trodde många att det var vändningen på Leicesters säsong, som rubbats oväntat mycket av Leicesters deltagande i Champions League. Det visade sig vara en tillfällig respit snarare än en vändning. När Leicester ikväll möter Man Utd vore en vinst inget mer eller mindre än tre poäng längre från nedflyttning.

Det finns någon form av symmetrisk ironi med att det är just José Mourinho som Claudio Ranieri ställs mot i just den här matchen. Samme Mourinho som fick sparken från sitt Chelsea just efter matchen på King Power Stadium förra säsongen. Ett Chelsea som då precis som Leicester nu som regerande mästare befann sig på sextonde plats i tabellen – farligt nära nedflyttning.

Kommer historien upprepa sig fast den här gången i omvänd riktning? Det finns fler paralleller. Chelsea var precis som Leicester är den här säsongen klara för slutspel i Champions League. Chelsea hade den säsongen tagit i genomsnitt 0,93 poäng per match där Leicester den här säsongen räknar in 0,91 poäng per match. De båda klubbarna är i princip varandras spegelbilder.

Kommer Claudio Ranieri lida samma öde som José Mourinho gjorde efter deras förra möte på King Power Stadium? Det är förvisso mycket lite som tyder på att Leicesters styrelse skulle ha fingret på avtryckaren för att ge Ranieri sparken, men i slutänden kommer det avgöras av om Ranieri lyckas med vad Mourinho inte lyckades med – att behålla sin auktoritet gentemot spelartruppen.

Den som såg Claudio Ranieri med sina spelare förra säsongen hade inte känt något som helst tvivel på den saken. Men det är en annan melodi den här säsongen. Vissa spelare har visat sitt öppna missnöje med vad de anser är brutna löften om speltid. Laguttagningar och taktiska förändringar har fått det att muttras i spelartruppen. Ranieri själv har blivit mer inåtvänd.

Alla beslut måste i någon mening handla om framtiden. Om Leicesters klubbledning gör bedömningen att Claudio Ranieri inte kommer kunna få ut rätt prestation av spelartruppen så är det något de måste ta med i beräkningen i sitt beslutsfattande. Fyra raka förluster i ligan, med 14 matcher kvar och endast en poäng ned till strecket, vore ett läge som kräver beslut.

En vinst mot Man Utd i det här läget av säsongen kan däremot vända upp och ned på begreppen igen. En vinst mot Man Utd skulle ge både Leicester och Claudio Ranieri arbetsro och andrum ned till strecket.

Men detta är inte lyckligare omständigheter. Nottingham Forests situation är i själva verket så olycklig den nästan kan bli. På sladden i tabellen i The Championship med nedflyttning till League One som ett överhängande moln över klubben. Dessutom en organisation satt helt ur spel, utan VD, utan ordinarie tränare, utan chefsscout och så vidare.

Ägaren Fawaz Al-Hasawi köpte Nottingham Forest 2012. Den kuwaitiske affärsmannen har visat sig vara en formidabel katastrof som klubbägare. Hans tid i Nottingham Forest har präglats av mängder av sparkade tränare, sparkade klubbchefer, av bristfälliga administrativa rutiner och misstankar om ekonomiska oegentligheter.

Situationen har stundtals varit så parodisk att Al-Hasawi i praktiken har gett över kontrollen över klubben. Då han i olika omgångar har försökt sälja klubben har dessa köpare fått göra sin due diligence för att få koll på klubbens finansiella status. Ett nog så svårt arbete har det visat sig, ett arbete som dessutom tvingade Nottingham Forests ekonomichef att avgå.

Flera parter har varit intresserade av att köpa Nottingham Forest. Red Bull har varit inne, ett kanadensiskt konsortium, liksom den ökände grekiske ägaren av Olympiakos, Evangelos Marinakis. Den sistnämnde tog i praktiken som potentiell köpare över beslutsfattandet i klubben under flera månader, både vad gäller transfers och anställning av ny manager, en minst sagt unik situation.

Affär efter affär har dock gått i stöpet. Antingen har inte köpare lyckats få någon konkret insikt i hur klubbens finansiella situation faktiskt ser ut. Eller så har Fawaz Al-Hasawi alltid lyckats sätta käppar i hjulen i förhandlingarnas elfte timme. Motivgrunden för detta kan bara förmodas vara att han själv inte får den kontantbetalning han vill ha.

Den senaste affären som precis kraschats var en långt gången förhandling med den amerikanske affärsmannen, och ägaren av San Diego Padres, John Jay Moores. Återigen väljer Al-Hasawi att i elfte timmen och utan vidare förklaring dra sig ur förhandlingarna. Vad som följer är pliktskyldiga och ihåliga försäkringar att han bara vill klubbens och fansens bästa.

Det där har självklart fansen redan genomskådat. De ser en negativ cykel som hela tiden upprepar sig. Först kommer ursäkterna och handvrängandet och uppmaningarna till fansen att ställa sig bakom klubben och laget. Det görs en och annan mea culpa angående gjorda misstag. Sedan kommer rykten och vaga löften om att den här gången anställa en VD och viktig klubbpersonal.

Situationen är dock på samma gång väldigt enkel och mycket besvärlig. Ingen VD vill längre jobba för Fawaz Al-Hasawi eftersom en VD inte har något mandat eller ansvarsområde i dennes klubb. Där finns inget utrymme för vare sig en VD eller viktig klubbpersonal. Allt ska skötas av Al-Hasawi. Eller kanske snarare inte skötas. Under sådana omständigheter vill så klart heller ingen manager arbeta.

Det ville inte Nigel Clough heller. Clough som under normala omständigheter hade stått inför ett förhållandevis svårt beslut valde istället att stanna kvar i Burton Albion. Med ett tryggt ägarskap i Nottingham Forest, och en befintlig och stabil klubborganisation, är det minst sagt svårt att se att Clough hade kunnat tacka nej till möjligheten.

För Nottingham Forests supportrar ligger den enda kvarvarande förhoppningen för närvarande i att det ligger något i röksignalerna att John Jay Moores ännu inte har gett upp försöken att köpa Nottingham Forest. Att stilleståndet i förhandlingarna bara är taktik. Inte för att de nödvändigtvis är förälskade i idén med ännu en amerikansk baseballägare.

Utan för att det inte ens teoretiskt kan vara sämre än den ägare de nu har. Hellre den djävul du inte känner. Med en ny amerikansk ägare finns förhoppningar om The Championship och kanske i en framtid inte alltför avlägsen även Premier League. Med Al-Hasawi finns bara en malande farhåga om en framtid i League One.

Den farhågan lär prägla stämningen på City Ground ikväll när Nottingham Forest tar emot Aston Villa.

Åtminstone inte för Chelsea. Med deras fjolårssäsong i närminnet, deras halvknackiga säsongsinledning samt deras båda förluster mot först Liverpool och sedan alltså Arsenal, var det många som såg framför sig ännu en säsong av medelmåttighet från dem. Vad vi skulle få se var däremot en mästerlig taktisk och kollektiv reaktion manifesterad i en 14 matcher lång vinstsvit.

Att däremot Arsenal skulle befinna sig i den situation de nu befinner sig i, nio poäng efter tabelltoppen i början av februari, titelförhoppningar i trasor, med samma gamla vanliga frågor ställda kring lagets mentala beredskap, känns sorg till sägandes allt annat än oväntat. Det är tvärtom ett mönster som har varit beständigt och återkommande under mer eller mindre ett helt årtionde.

Det är alltså inte någon engångsföreteelse. Det är ett återkommande fenomen som vi har kunnat bevittna år efter år runt den här tidpunkten. Det är heller inte något som är på väg att förbättras. Det är exakt samma visa oavsett vilken kvalitet spelarna håller, hur många år laget har spelat tillsammans och fått mogna och växa med uppgiften.

Det blir med andra ord särskilt frustrerande att behöva lyssna till Arsene Wenger efter matchen mot Watford konstaterandes än en gång att hans spelare inte var mentalt förberedda. Det är hans jobb och hans ansvar att se till att hans spelare är mentalt förberedda, och byta ut de spelare som inte lyckas motsvara den kravbilden. Men ingenting händer.

Det är en så tydlig kontrast med Arsenals lagegenskaper under Arsene Wengers första årtionde i klubben att det är i den skiljelinjen man gör klokast i att leta efter problemets orsaker. Viktiga spelare och ledargestalter lämnade så klart Arsenal under den här tiden utan att riktigt ersättas. Det är däremot även här som Arsenal och Arsene Wenger sjösätter sin stora fotbollsidé.

Lagets stomme ersätts gradvis av en kader med unga spelare. En solidarisk lönepolicy inrättas i syfte att minska skillnader i social hierarki inom klubben, men som leder till att Arsenal får svårt att behålla sina bästa spelare samt skapar en skev kultur bland lagets yngre spelare. Spelare scoutas, värvas och befordras alltför ensidigt utifrån tekniska egenskaper snarare än mentala.

Arsenal befinner sig vid det här tillfället i en ond spiral. Dels har Chelsea och den alltmer moderniserade fotbollen gjort den engelska fotbollssäsongen betydligt mindre förlåtande för misstag än tidigare. Dels har en kultur börjat få fotfäste i Arsenal där det sociala och kulturella imperativet inte längre i första hand är att vinna. Att ta sig till Champions League blir istället bra nog.

Det sociala kontraktet mellan klubb och supportrar var alltid att Arsenal byggde en grund för framtiden, att snart skulle man inte bara vinna igen utan dominera engelsk och europeisk fotboll. Det var ett löfte som både överskattade den nya arenans betydelse och bortsåg från också fotbollens mest grundläggande ekonomiska realiteter. Det var ett löfte som skulle komma att aldrig infrias.

Arsenals stora fotbollsidé är alltså död och begraven. Det är fascinerande att reflektera kring hur mycket den idén var en frukt av Arsenals Invincibles-säsong, Arsene Wengers största triumf. Han stod då på den absoluta toppen av sin karriär – hyllad, älskad, oemotsagd. Kanske infaller ett element av hybris i tänket. Vem ifrågasätter i det läget Arsene Wengers stora fotbollsidé?!

Förhoppningen har så klart varit att Arsenal och Arsene Wenger skulle få kröna slutet på sin stora fotbollsidé med en ligatitel, en återkomst till den engelska fotbollstronen. För varje säsong som går blir det däremot alltmer uppenbart att den förhoppningen inte blir verklighet. Slutsatsen blir alltmer tydlig, ska Arsenal börja vinna igen så måste något förändras i grunden.

Den stora frågan så här i startgroparna för ett tredje årtionde är därför vad som måste förändras. Det kan knappast råda någon tvekan om att spelartruppen är bra nog. Men den fullt relevanta fråga som alltfler Arsenalsupportrar ställer sig är följande: Tror vi att en annan manager skulle kunna få ut mer av Arsenals spelartrupp än Arsene Wenger?

Alltfler börjar svara ja på den frågan. Att Arsenals spelartrupp inte uppnår eller presterar vad den är kapabel känns tydligt. Där finns både taktiska brister som aldrig riktigt adresseras liksom det finns redan nämnda mentala svagheter som aldrig åtgärdas. För varje år som går så känns argumentet att ingen skulle göra det bättre än Arsene Wenger alltmer verklighetsfrånvänt.

Det är naturligtvis inte illojalitet med Arsenal som ger upphov till den här typen av frågor och åsikter. Tvärtom är det kanske frågor som uppstår ur en kärlek till klubben snarare än till den personkult som riskerar uppstå kring varje ikonisk manager. Arsene Wenger förtjänar all respekt och beundran för vad han har gjort och åstadkommit för Arsenal, men det är inte hans klubb.

Alltfler börjar komma till uppfattningen att om Arsene Wenger vill att Arsenal återigen ska vinna en ligatitel så kräver det att han först lämnar över Arsenal till en ny manager. Det vore kanske i själva verket den sista stora tjänsten Wenger kan göra Arsenal. Att bortse från personlig position och prestige i jakten på sin sista ligatitel, och göra vad som är bäst för klubben i jakten på en ny tids första.

Inför matchen mot Chelsea ser det däremot ut som om Arsene Wenger och dennes hovskribent återfaller i en beprövad taktik för att hantera kritik som riktas mot Wenger. Att försöka splittra supporteropinionen, det vill säga härska genom att söndra. Wenger vill inte förlänga sitt kontrakt sägs det, om han inte känner sig önskad och uppskattad av supportrarna.

Det gynnar naturligtvis Arsene Wenger om supportrarna ödslar sin energi på att bråka med varandra, vilket är nästan ofrånkomligt när det gäller synen på Arsene Wenger i ett samtalsklimat som aldrig blir mer nyanserat än att man antingen älskar eller hatar honom. Det är knappast första gången den här metoden kommer till användning.

Arsenals klubbledning visar inga tecken på att förstå supportrarnas åsikter. Samme hovskribent rapporterar utan vidare journalistisk kommentar hur höga befattningshavare i klubben inte förstår varför supportrarna är missnöjda och att de i själva verket aldrig har haft det så bra som nu. Vilket inte minst visar på den totala distanseringen mellan supportrar och klubbledning.

Arsene Wenger och Arsenal har genom dessa år visat en uppseendeväckande förmåga att gräva sig ur de allra svartaste hålen genom en viktig vinst i rätt tillfälle, eller en hedersam poäng eller förlust, som åtminstone räddar hans och lagets anseende och mildrar i alla fall den interna kritiken. Detta utan att något i själva verket förändras. Det är på så vis en klubb med överlevnadsinstinkt.

Håller tendensen i sig bör Arsenal vinna dagens match mot Chelsea, även om det bestämda intrycket även den här gången är att en sådan vinst inte kommer förändra titelstridens utfall för Arsenals del, att inget förändras. Att en vinst fortfarande lämnar ett avstånd om sex poäng, och bara tjänar att släta över samma gamla vanliga problem så som vi har sett så många gånger förut.

Just här utgör Chelsea en så stark kontrast. Chelseas förnedring mot Arsenal på Emirates föranledde en grundläggande konsekvensanalys och konkret förändring. Det var en förlust som föranledde räfst och rättning. Där letades inte ursäkter utan producerades åtgärder. Där gavs inget försvar för det otillräckliga. Förnedringen skulle visa sig vara slutet på Chelseas lidande.

Det framstår däremot som allt tydligare att det i själva verket bara finns ett enda slut på Arsenals långa lidande.

Chansningen var inte mindre riskabel givet att Wigan befann sig något på sladden i tabellen under sin återkomst till The Championship. Och åtminstone inledningsvis skulle det också visa sig vara en chansning som slog helt fel för Wigan. Warren Joyce lyckades bara vinna en enda av sina tio första matcher och Wigan föll som en sten i tabellen ned under nedflyttningsstrecket.

Det var många som i det här läget ifrågasatte David Sharpes klokhet. Sharpe som är sonson till Dave Whelan, Wigans starke man och legendariske ordförande, har tagit över ordförandeskapet i klubben. Det var Sharpe som i månadsskiftet oktober – november fattade beslutet om managerskifte som på ett eller annat sätt kommer definiera Wigans säsong och närmaste framtid.

David Sharpe är blott 26 år gammal. Därmed är han den yngste ordföranden i en professionell fotbollsklubb inom engelsk fotboll. Det är naturligtvis många som ifrågasätter Sharpe just med anledning av hans ringa ålder och vad många därmed antar också är ringa erfarenhet. Sharpe har kanske också haft oturen att associeras med Wigans nedflyttning till och säsong i League One.

Något orättvist kan tyckas. Wigan befann sig i själva verket sedan flera år tillbaka på en nedåtgående spiral. Klubben hade vid ett flertal tillfällen lyckats rädda sig kvar på ett hårstrå i Premier League men ofrånkomligen åkte de till sist ändå ur. Då var Dave Whelan alltjämt klubbens ordförande. Sedan dess har Wigan aldrig varit i närheten av att återvända till Premier League.

Med David Sharpe återvände däremot Wigan omedelbart till The Championship efter en enda säsong i League One under vilken de långa stunder var runaway champions. Wigan förlorade bara en enda match under säsongens första halva, Will Grigg var on fire och Wigan öste in flest mål av alla i hela divisionen. Detta med Gary Caldwell som manager.

Saknade David Sharpe is i magen som sparkade Gary Caldwell efter cirka en tredjedel av den första säsongen tillbaka i The Championship? Det är inte omöjligt. De allra flesta var dock överens om att det var ett hårt beslut att fatta mot den manager som varit så framgångsrik med dem fram till dess, allra helst som ersättaren visade sig vara vare sig mer erfaren eller mer meriterad.

Men om Warren Joyces första tid i klubben var präglade av svårigheter och bekymmer så är det något han har beslutat sig för att ta tag i med hårdhandskarna under januarifönstret. Hela sju spelare lämnade Wigan samtidigt som smått otroliga tio spelare anlände i vad som bara kan beskrivas som en fullständig brandförsäljning.

Det ligger tämligen nära till hands att Warren Joyce tog tillfället i akt att rensa ut några från det gamla gardet, kanske äldre spelare som av ett skäl eller annat inte var med på hans projekt med laget. Bland spelare som lämnade Wigan märks Craig Davies, Billy McKay, Nathan Byrne och Jordi Gomez. Yanic Wildschut flyttade till Norwich.

In kommer en salig blandning spelare av lite olika karaktär. Jakob Haugaard är en ung lovande dansk målvakt från Stoke. Callum Connolly en ung mittback från Everton som gjorde succé i sin debut. Marcus Browne ung mittfältare från West Ham. James Weir från Man Utd och Hull. Jack Byrne ung mittfältare från Man City. Mikael Mandron, Josh Laurent och Jamie Hanson.

Samtliga spelare är inlånade. Det råder ingen som helst tvekan om att Warren Joyce medvetet använder sin kompetens, sina kunskaper och sina kontakter från sitt årtionde som ungdoms- och reservlagstränare i Man Utd för att rusta Wigan för The Championship. Pricken över just det i:et kom i januarifönstrets döende sekunder när Wigan signade Gabriel Obertan på fri transfer.

Warren Joyce känner naturligtvis Gabriel Obertan mycket väl från dennes år i Man Utd. I själva verket är det många spelare som Joyce är bekant med sedan tidigare i Wigan. Bland dem kan nämnas Reece James, Nick Powell, Andy Kellett och Ryan Tunnicliffe. Det är helt säkert inte någon tillfällighet att dessa spelare blev kvar i Wigan i januari.

Men det är främst en annan värvning som drar ögonen till sig. Nämligen köpet av Omar Bogle från Grimsby Town. Bogle har öst in mål i Grimsby både under deras uppflyttningssäsong från National League och i League Two. Hoppet upp till The Championship är stort för den 23-årige anfallaren men han har alla förutsättningar att lyckas. I så fall har Wigan gjort ett fynd.

Warren Joyce är uppenbarligen inte juniortränare längre. Men det är med vad som i första hand framstår som en slags juniorstrategi som Joyce verkar vilja få ordning på Wigan igen. Det är inte nödvändigtvis feltänkt. Wigan befinner sig i samma närområde som två gigantiska Manchesterklubbar som avyttrar unga spelare hela tiden. Burnley tillämpar en liknande strategi.

Det återstår att se om det lyckas. Wigan och Warren Joyce har dock fått en positiv effekt under januari. En effekt som kanske också red på vågen av en FA-cupframgång. Vinsten mot Nottingham Forest i den tredje omgången var lagets första seger på sju matcher. Den har därefter följts av två raka ligasegrar, först mot nedflyttningskonkurrenten Burton Albion och därefter mot Brentford.

Därefter åkte Wigan på stryk mot Man Utd i den fjärde omgången av FA-cupen, men inte utan att ha imponerat rejält under framför allt första halvlek. Det var en uppmuntrande spelinsats. Wigan får hoppas att de tar med sig det snarare än resultatet den här gången inför sina två kommande ligamatcher hemma på DW Stadium – ikväll mot Sheffield Wednesday och på tisdag mot Norwich.

Två riktigt tuffa matcher mot två klubbar som båda två jagar playoff-platser samtidigt som Wigan jagar nytt kontrakt i The Championship. Samtidigt två mycket viktiga matcher för Wigan som har en eller två matcher mindre spelade än konkurrenterna runt omkring dem i tabellen. En vinst tar Wigan upp ovanför nedflyttningsstrecket. Två vinster skulle ge dem luft ned till strecket.

Dags för Wigan och Warren Joyce att visa att deras kombinerade januariutrensning och juniorinvestering har gett den effekt de hade för avsikt. Och att deras juniorstrategi kan rädda dem kvar i The Championship.

Logiken bakom den sanningen måste rimligtvis vara att genom att rotera sin startelva i cupmatchen så kommer förutsättningarna att uppnå önskat resultat i ligamatchen att öka. Den vecka som kan sägas avslutas ungefär idag gav alla chanser i världen att pröva den här teorin. Man kan ganska lugnt och tryggt säga att rotationsteorin hade en minst sagt tuff vecka.

Att Liverpool vilade i stort sett hela laget mot Wolves för att sedan bara klara oavgjort mot Chelsea är kanske inte det bästa exemplet. Tottenham lät flertalet av sina tunga spelare stå över mot Wycombe men det såg ändå halvknackigt ut mot Sunderland där det bara blev oavgjort. Exakt samma resonemang kan göras för Man Utd mot först Wigan och därefter Hull.

Arsenal roterade mer eller mindre hela sin startelva från matchen mot Southampton till matchen mot Watford. Arsenal gjorde mos av Southampton men en förmodat helt pigg startelva fick ändå för sig att förlora på hemmaplan mot Watford. Även Southampton snurrade sin startelva friskt i cupen utan att för den sakens skull få någon positiv effekt i ligamatchen mot Swansea.

Väljer man att hoppa ned en division så valde Rafa Benitez att rotera bort nio spelare ur sin startelva inför cupmatchen mot Oxford, en match Newcastle nesligt skulle förlora med 0-3. Benitez försvarade sig just med att han var tvungen för att inte riskera lagets prestation i ligaspelet. Några dagar senare spelar Newcastle 2-2 hemma på St James Park mot QPR.

Det var som sagt några riktigt dåliga dagar för den så kallade rotationsteorin, det verkar nämligen inte alls som om det hjälper i synnerhet då storklubbarna att rotera sina spelare. Tvärtom är det en tanke som ligger precis lika nära till hands att det i viss utsträckning kan vara till dessa klubbars nackdel. Att det helt enkelt blir svårare att få flyt i spelet med alltför mycket rotation.

Mot rotationsteorin ställs ofta den så kallade momentumteorin. Enligt den är det viktigaste och mest relevanta istället att låta heta spelare och spelare i form fortsätta spela match efter match. Underförstått i denna teori är att man helt enkelt riskerar att bryta spelarnas flyt och momentum om de i praktiken bara spelar varannan match.

Det är en teori med en tilltalande rationalitet. För om man nu har spelare som befinner sig i stekhet form så bör man som manager rimligtvis vilja få ut mesta möjliga av denna formtopp, i alla fall mer än bara hälften. Att vila den spelaren blir i så fall ett mer individuellt anpassat beslut, snarare än att trycka in honom i en färdigbestämd mall. Kanske snarare spela fem matcher och vila en.

Alla spelare kommer självklart inte befinna sig i en formtopp exakt samtidigt så det kommer fortfarande finnas goda möjligheter att ge speltid till alla spelare i truppen. Det är naturligtvis fullt möjligt att samordna även individuella scheman för spel och vila så att varje spelare vilas växelvis snarare än att vilas alla på en och samma gång.

Fysiologi och så kallad sports science är naturligtvis inte bara vidskeplighet eller båg. Det är självklart nödvändigt för spelare att återhämta sig. Men spelare klarar av att spela i alla fall två matcher i veckan under viss tid. Några absoluta krav att vila varannan match finns ej. Korrelationen är inte exakt eller beständig mellan antal vilodagar inför varje match och pigghet under match.

Snarare har det blivit någon slags tidens melodi att bekymra sig och förbereda sig så mycket inför nästa match på schemat att det ofta glöms bort att faktiskt klara av matchen för stunden man har framför sig. Det kan så klart framstå som framsynt, men är det istället ett tecken på att ha blicken i marken? Kanske bör sådan planering ske över en hel säsong, istället för vecka till vecka.

Det finns även kollektiva skäl att låta spelare i form spela på. Det kommer att förbättra samordningen i laget och underlätta samspelet på planen. Rent konkret är det även så att förluster påverkar även de spelare som inte deltar i matchen. En förlust i en cupmatch med många reserver kommer alltså ha en negativ betydelse för laget i kommande matcher.

Vilka spelare som ska vilas och när är inte frågor där det finns några självklara rätt och fel på förhand. Alltså kan det vara problematiskt att alltför dogmatiskt pressa på ett lag en färdig modell för detta. Istället måste det kanske vara varje managers uppgift att bedöma sina spelares behov både av att spela och av att vila individuellt, att använda sitt omdöme och sin människokännedom.

Annorlunda uttryckt, att vara en manager och inte delegera den funktionen till ett excelark. Vad som framstår som uppenbart är att engelska klubbar behöver om inte tänka om så i alla fall tänka smartare vad gäller balansen mellan rotation och momentum.

Men Chris Hughton har gjort det till en jämn match med Brighton. Inte bara en jämn match. Brighton leder i själva verket The Championship med över halva säsongen avklarad med en poäng och en match mindre spelad. Vinst ikväll borta mot Huddersfield skulle innebära att Brighton dels distanserar Huddersfield, dels ökar sin ledning i tabellen till fyra poäng ned till Newcastle.

Det är i själva verket inte första gången vi ser Chris Hughton i toppen av The Championship. Han har varit där förut. Den gången med Newcastle. Den säsongen förlorade Newcastle totalt fyra matcher i ligan. Den här säsongen har Newcastle hittills förlorat fyra matcher bara på hemmaplan, sju totalt. Ändå är Rafa Benitez idoliserad på ett sätt som Chris Hughton aldrig blev.

Hughtons bedrifter med Brighton är dock ännu mer imponerande. Till skillnad från många av konkurrenterna i The Championship är inte Brighton behjälpta av fallskärmsbetalningar från Premier League, de har en mindre spelartrupp och spelarna saknar normalt sett Premier League-rutin. När Chris Hughton tog över Brighton låg de i farozonen att bli nedflyttade till League One.

Förra säsongen var Brighton den glada överraskningen. De utmanade länge runt toppen av tabellen. De var i själva verket svindlande nära uppflyttning, och missade först automatisk uppflyttning på målskillnad för att därefter åka ut i en dramatisk playoff-semifinal mot Sheffield Wednesday. De flesta förväntade sig att Brighton skulle få svårt att upprepa den bedriften.

Det är förväntningar som har kommit på skam. Brighton har hittills den här säsongen förlorat endast tre ligamatcher, två av dem så långt tillbaka i tiden som september. Brighton har inte haft samma höga profil som andra klubbar i The Championship den här säsongen, men har sakta men säkert växt fram som divisionens förmodligen bästa fotbollslag.

Chris Hughton har gjort sin managerkarriär på riktigt. Han har tillbringat flera år som coach och assisterande manager innan han därefter tog klivet upp i managerstolen. Till skillnad från andra namn har Hughton valt att låta sitt eget arbeta framhäva honom. Det är på sitt sätt beundransvärt men också något som allmänt sett har gjort honom tämligen underskattad.

Just Newcastle gav exempelvis Chris Hughton sparken en bit in på deras första säsong tillbaka i Premier League, med laget på tolfte plats. Motivet var helt säkert att Newcastle inte såg potentialen i Hughton att göra Newcastle till ett topplag igen. Ett resonemang som åren därefter inte precis har rättfärdigat på något sätt eller vis.

Jobb efter jobb i Premier League blir ledigt sedan andra managers har fått sparken utan att Chris Hughton någonsin nämns riktigt på allvar. Den här säsongen har till exempel Hull gjort sig av med Mike Phelan, Swansea har bytt manager två gånger, Crystal Palace har bytt manager. Sunderland struntade i honom när de skulle ersätta Sam Allardyce i somras.

Andra engelska managers som Eddie Howe, Steve Bruce och Sean Dyche har nämnts som kandidater till Englands förbundskaptensjobb, under hösten och för framtiden. Chris Hughton borde redan anses meriterad nog att ingå i ett sådant samtal men gör det inte. Kanske kan en serieseger i The Championship och uppflyttning till Premier League med Brighton ändra på detta?!

Med Brighton har Chris Hughton byggt upp ett i första hand defensivt starkt och välorganiserat lag, de har släppt in klart minst mål i ligan. Men där saknas heller inte offensiv kvalitet och Hughton har lyckats hitta en balans mellan god organisation och kreativ frihet. Men i synnerhet har Chris Hughton fostrat en väldigt stark arbetsvilja, lagmoral och vinnarkultur i Brighton.

Vi fick se prov på den för några omgångar sedan när Brighton hemma på Amex Stadium mötte Sheffield Wednesday. Med 1-1 och med en spelare utvisad så var Brighton rejält pressade. Men Brighton lyckades ändå vinna genom ett sent mål av Anthony Knockaert. Brighton har i själva verket vunnit hela elva matcher den här säsongen, nästan hälften, med uddamålet, inte sällan sena mål.

Kanske hjälper Chris Hughtons lugn och trygghet Brighton. Hans personlighet passar dock väldigt väl in i Brighton som framstår som en harmonisk och väl fungerande fotbollsklubb, med en stark organisation och inte minst en egen ändamålsenlig arena i vilken det dessutom finns utrymme att växa. Brighton är i själva verket redo för Premier League. Det gäller bara att ta sig dit.

En mycket lycklig utveckling för en klubb strax under radarn för de allra största klubbarna som har klokheten, den goda turen eller både och att anställa en manager som konsekvent underskattas och ignoreras av just dessa större klubbar. Chris Hughton kanske ansågs sakna förmågan att göra Newcastle till ett topplag, men han är på god väg att göra ett Premier League-lag av Brighton.

I så fall som det ser ut nu på Newcastles bekostnad, eller i alla fall med Newcastle på släp.

Den stora prestationen som Barnsley stod för var hur de förra säsongen på ett drygt halvår gick från att riskera nedflyttning till League Two till att istället via playoff nå uppflyttning till The Championship. Tabellmässigt bara en skillnad på nästan femton placeringar men hade du sagt till en Barnsleysupporter förra vintern att de om ett år kommer ligga på sjundeplats i en annan division hade de nog inte varit alltför missnöjda med att inneha den sista playoff-platsen i League Two.

De ligger förstås fortfarande på en sjundeplats i Championship med kontakt på playoff-lagen och i Tom Bradshaw har de en väldigt likasinnad ersättare till Sam Winnall redan. Och i Alex Mowatt kan de hittat en ny Hourihane och Bree var bara ännu en egenskolad högerback som de sålt efter att John Stones (som av förståeliga skäl inte spelade mittback för Barnsley) och Mason Holgate gått till Everton. Chansen finns att det snarare än individuella spelare snarare är kollektivet under ledning av Paul Heckingbottom som är succén med Barnsley och att det finns nya egna talanger eller oupptäckta League Two-talanger som kan fylla skorna.

Men känslan är ändå att Barnsley förlorat sin kärna och förmodligen sin imponerande position. Denna plundring är antagligen vad som hade skett Barnsley i somras ifall de förlorat vårens playoff-spel, likt så många andra oväntat charmiga playoff-lag blivit plundrade. Swindon är det främsta och senaste League One-exemplet. Det mest rationellt hoppfulla ur Barnsleys synvinkel är att Barnsley historiskt är en Championship-underdog som oavsett spelare brukar spela fin fotboll och reta gallfeber på sina större rivaler i Leeds och Sheffield.

ASTON VILLA: LÅNGSIKTIGA ELLER DUMDRISTIGA VÄRVNINGAR?

Aston Villa kan ha varit Championships mest spännande värvande lag i somras och de fortsätter på det inslagna spåret efter en misslyckad höst. Om man ska tro på de rapporterade summorna gällande deras värvningar är det möjligt att Aston Villa spenderat över £70m på spelare blott denna säsong.

Det började på planen som bekant med att Di Matteo inte alls fick rätsida på laget i början på säsongen och sedan när flerfaldigt uppflyttade Steve Bruce tog över skulle de återta sin rättmätiga plats i toppen av tabellen. Det började bra med sju raka matcher utan förlust men sedan avstannade formen och nu har man inte vunnit sedan hemmamatchen mot Burton på Boxing Day och rubrikerna handlar mest om Ross McCormacks rikemans-komiska problem med att ta sig till träningen. I skrivande stund ligger man på trettonde plats, långa nio poäng från sista playoffplatsen. Låt oss gå igenom deras januarivärvningar:

Henri Lansbury

För att jag är otrevlig och en enligt andra självutnämnd expert börjar jag med den värvning jag nog är mest tveksam till. Lansbury är inte alls en dålig spelare. Tack vare Sean Dyche, Tony Pulis, och till viss del Eddie Howes manageriella gärningar finns det klart mindre talangfulla spelare som spelar varje vecka i Premier League. Mitt problem med Lansbury är snarare hur illa jag ser honom passa in och hur han inte är tillräckligt bra för att spela som han gör.

Trots sin Arsenal-fostring är han snarare en typisk engelsk mittfältare. En avkomma av Gerrard/Lampard-generationen och -diskussionen. En central mittfältare som vill göra allt och helst ha bollen när han gör det. Han har varit så här bättre än medel-bra för Forest i flera säsonger nu utan att det haft någon större påverkan på Forests framgångar.

Han känns för flärdfull och odisciplinerad (samlar på gula kort) för Steve Bruce och i dagens skick är han som bäst när han är den bästa spelaren i ett dåligt lag i Championship. Det han kan bidra till Aston Villa är mål från mittfältet men för den rollen har Villa  värvat en annan bättre spelare, enligt mig. Med det sagt riskerar Forest nedflyttning nu utan Lansbury och med en mycket ung trupp överlag, och sedan de inte lyckades norpa Nigel Clough från Burton.

Conor Hourihane

Det kan vara för att jag har en oroande specifik soft spot eller fetisch för vänsterfotade irländare vars namn börjar på H (Ian Harte, Wesley Hoolahan) som gör att jag älskar Hourihane men det kan också bero på hur han presterat i Barnsley de senaste säsongerna.

Hourihanes karriär började med att hans barndomsidol Roy Keane plockade honom från Sunderlands akademi (dåvarande Sunderland-manager: Steve Bruce) till Ipswich. Där Hourihane inte slog igenom utan istället släpptes till Plymouth. Där gjorde han avtryck ganska snabbt och tog en ordinarie roll på mittfältet. Redan under sina andra säsong blev han lagkapten och under sin sista säsong i League Two var han bidragande (med åtta ligamål bland annat) till att Plymouth gick från ett bottenlag till att utmana om playoff.

I Barnsley tog han ännu ett steg. Fysiskt såg han ut som en annan spelare än när han slog igenom i Plymouth. Lite skägg, en mer noterbar frisyr, och större pondus. Ganska normalt åldrande i den tidiga tjugoårsåldern kanske (jag väntar fortfarande) men skillnaden är markant och skillnaden mellan en ung talang och en riktig mittfältsgeneral som nästan kan se gammal ut i vissa lägen. Det är något fotbollsgubbigt med hans ben som får honom att se ut som en 35-åring.

Som spelare är han en djupt spelande playmaker med en som nämnt otrolig vänsterfot. Hans statistik får en lätt att tro att han är en offensiv mittfältare. Detta är hans tredje Barnsleysäsong med minst tio assists och i Aston Villa lär han också för tredje säsongen i rad passera tiomålstrecket. Vilket är vadderat med straff-och frisparksmål men det är ändå mestadels spelmål och perfekt placerade långskott i synnerhet. Jag tror han kan passa Aston Villa bra för att han är en bättre version av Ashley Westwood. En större spelare i allt vad det betyder.

De problem jag kan se är ifall han inte är lika bra utanför Barnsley, vilket inte är ovanligt och hur han passar in bland Aston Villas andra mittfältare. Han är inte dålig defensivt men risken med att spela honom ihop med Lansbury vore att Hourihane tvingas spela för defensivt. Ett slags Gerrard-Lampard-dilemma. I Barnsley passade han som bäst bredvid vattenbäraren Josh Scowen även om han var också var otroligt involverad även defensivt, som krävs för det 4-4-2/4-4-1-1 som Barnsley föredrar. Bredvid Jedinak skulle han passa bättre även om det riskerar bli en ganska långsam duo.

Birkir Bjarnarson

En spelare jag känner till väldigt mycket mindre än de tidigare nämnda. Han såg strålande ut för Island i EM dock. Verkar vara en allround mittfältare och förutom Islands framgångarna har han varit bra för Basel som även på senare år har spökat för bland annat engelska lag i europeiska cupsammanhang. Han som är känd som “Thor” och gjorde mål mot Portugal i EM bland annat om ni har svårt att hålla isär islänningarna.

James Bree

Som sagt ännu en försvarare från Barnsleys plantskola. Kan också spela centralt på mittfältet om det behövs. Springer mycket och är medellång som de flesta ytterbackar. Kan ärligt säga att jag inte är säker på hur bra han är. Skulle lika gärna kunna vara en Luke Shaw-typ som bara verkar vara bra för att han är ung och spelar i ett framgångsrikt lag. Stort plus för att han inte är Alan Hutton.

Sam Johnstone (lån)

Nödvändig då de ganska plötsligt lånade ut Pierlugi Gollini som stått nästan hela säsongen för dem. Visserligen inte imponerat men är ung. Johnstone har gått rakt in i laget förbi eviga backupen Mark Bunn. Det är svårt att bedöma Johnstone då han är en ung målvakt som varit ute och fladdrat på lån mestadels. Såg dock solid ut för både Doncaster och Preston under säsongen 2014-15 och var tillbaka i Preston en kort period ifjol. Preston har ett gott rykte och särskilt efter Jordan Pickfords framgångar i Preston reflekterar det bra på Johnstone. Det är dock ett tufft uppdrag att gå in direkt i ett frustrerat och ambitiöst Aston Villa. Aston Villa är ganska målsnåla bakåt så det är åtminstone ingen arkebusering han ställs inför.

Scott Hogan

Den här värvningen är inte helt officiell i skrivande stund men allt tyder på att den snart går igenom. Jag är ett stort fan av Hogan ända sedan han slog igenom i Rochdale. Har redan nominerat honom som en ny Jamie Vardy, även om hans spelstil nog är närmare Charlie Austin. Jag är osäker på hur han ska passa in ihop med Jonathan Kodjia som var bra under hösten och nu återvänt från afrikanska mästerskapen där hans Elfenbenskusten floppade i gruppspelet. Båda känns som alldeles för utpräglade målskyttar för att passa ihop. Han skulle passa bättre ihop med Ross McCormack men det skeppet verkar ju ha seglat.

Konklusion: Långsiktigt eller dumdristigt?

Det får sägas vara vettiga värvningar, det är främst spelare som är 25 år eller äldre men till Aston Villas försvar behöver man spelare som kan prestera nu. Det tveksamma är just deras kvalitet. Likt i somras finns det frågetecken kring hur noga utvalda dessa spelarna är och ifall det är Steve Bruce som gör värvningarna eller om det snarare är nya ägaren Dr. Tony Xia. Det är lite oroande att det främst är spelare som varit heta den här säsongen (eller i EM som Bjarnason), flavour of the months så att säga. Även om flera spelare mycket väl kan bli nyttiga i Premier League känns det också främst som att man bara vill tillbaka till Premier League och sedan kanske man gör nya större köp igen som ersätter de gamla. Kanske är jag naiv men det känns närmare dumdristigt än särskilt långsiktigt.

ÖVRIGT I TRANSFERVÄG

Matty Taylor från Bristol Rovers till Bristol City

Ramaskri och media blev plötsligt intresserade av fotboll i sydvästra England för en gång skull när Matty Taylor (Matt Taylor för de som inte har koll) gör en inte alls omtyckt flytt igenom stan. Något som inte hänt på drygt 30 år. Närmast att jämföra är Glenn Murray som gick från Brighton till bittra rivalerna Crystal Palace, och nu är tillbaka i Brighton. Fascinerande är att Taylor hade en utköpsklausul på bara £300,000. Vilket är väldigt lågt för en eftertraktad anfallare som vann skytteligan i League Two ifjol och fortsatt ösa in mål i League One.

Rimligen är det en kvarleva från när Taylor värvades och Bristol Rovers spelade i National League men ändå är det inte helt vanligt med utköpsklausuler i England, då de inte är obligatoriska som i vissa sydeuropeiska länder. Tungt avbräck för Rovers som hotar om playoff-plats i League One, men en möjlig förstärkning för City som efter en tung förlustsvacka på åtta raka förluster nu kämpar i botten av tabellen. Tänk om Bristol City skulle åka ur och få spela Bristolderbyn nästa säsong med detta fortfarande färskt i minnet.

Birmingham försöker köpa sig ur krisen

Sedan de sparkade duktiga Gary Rowett, som gjorde ett bra jobb med att hålla Birmingham på övre halvan med ytterst begränsat spelarmaterial, och tog in Gianfranco Zola har de störtdykt i tabellen. Nio raka matcher utan vinst för Zola. De har svarat med sju värvningar: Jutkiewicz, Craig Gardner (lån), Kerim Frei, Cheick Keita, Emilio Nsue, Dan Scarr (från FA-cupens Stourbridge), och Jerome Sinclair (lån). Det är nödvändiga förstärkningar men av väldigt blandad kvalitet/kunskaper och till synes värvade ur desperation.

Sheffield Wednesday går på offensiven

De har värvat både Sam Winnall och verkar i detta nu medan transferfönstret stänger göra klart med Jordan Rhodes. Två liknande spelartyper som verkligen behövs i Wednesday, oklart om de behöver båda två visserligen. Avlastar en överarbetad Forestieri därframme.

Kan Burton hålla sig kvar?

Burton ligger för närvarande ovanför fyra lag i tabellen vilket är bra i sig, särskilt då Rotherham nästan är uträknade. Dessutom verkar man få behålla Nigel Clough, trots Nottinghams lockrop. På det har man gjort flera värvningar i januari. Varney och Marvin Sordell låter ganska desperat men i linje med Burtons försök att få fram något ur spelare som förlorat sin lyster men besitter talang. Lasse Vigen Christensen är en oväntat fin värvning däremot, lysande för Fulham när de var dålig. Likaså finns det något att hämta ur Cauley Woodrow också från Fulham. Jag gillar Luke Murphy också ända sedan Crewe tiden, även om han aldrig gillats i Leeds och definitivt var den sämre av han och Ashley Westwood.

REKOMMENDERAD LÄSNING

AFC Fylde nästa Crawley/Fleetwood att med bra investeringar/rik ägare ta sig till Football League? Snart kan de spela i samma liga som lokalrivalerna Blackpool, vars fans måste må dåligt över att Fyldes nya spännande ägare inte kunde köpa loss dem från familjen Oyston som han försökte flera gånger. Läs vidare på The Set Pieces:

https://thesetpieces.com/features/rise-rise-afc-fylde/

Scott Kashket slutade spela fotboll som tonåring efter ha blivit känd som tonåring och dubbad en stor framtid som “Judiska Messi”. Nu efter ha börjat om som Futsal-spelare via spanska Hercules är han kanske L2-hetaste anfallare för Wycombe. Läs vidare på:

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-4095912/Scott-Kashket-s-family-dress-royals-Wycombe-man-cut-stitch-Stourbridge-FA-Cup.html

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Avbytarbänken:
Heurelho Gomes, Watford
David Luiz, Chelsea
John Stones, Man City
Leroy Fer, Swansea
Kevin De Bruyne, Man City
Raheem Sterling, Man City
Andre Gray, Burnley

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. På den sjätte matchen smäller det. Man har gått och väntat på att Crystal Palace ska leverera en typisk Sam Allardyce-match, och här kom den till sist mot Bournemouth. Alla visste redan i helgen att det var den här matchen som betydde allra mest för Crystal Palace, en match de nästan var piskade att vinna. Ännu viktigare när andra bottenlag också tar poäng.

Swansea. Att vinna på Anfield är naturligtvis en höjdare och något som höjer självförtroendet. Det riskerar dock bli mer eller mindre meningslöst om man inte följer upp det resultatet med fler vinster. Men det var precis vad Swansea gjorde hemma mot Southampton. Väldigt viktiga tre poäng för Swansea och Paul Clement på hemmaplan.

Watford. Med en bedrövlig form, inte en enda vinst på sju ligamatcher, så var det inte många som gav Watford någon som helst chans mot Arsenal. Den första halvleken Watford presterade var dock en av deras absolut bästa halvlekar den här säsongen, och när laget behövde gräva ned sig i skyttegravarna under den andra halvleken så gjorde de det. Viktig vinst som stoppar Watfords fall i tabellen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Vill man vinna en ligatitel, eller åtminstone ge sig själva chansen att vinna en ligatitel, så fungerar det helt enkelt inte att förlora den här typen av matcher. Vi har i ärlighetens namn sett flertalet liknande prestationer tidigare under säsongen av Arsenal med den skillnaden att de då många gånger har lyckats krångla sig till något slags resultat ändå. Den här gången kom däremot verkligheten ifatt dem.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Marco Silva. Har på kort tid fått rejäl ordning på Hull som svarade för en mycket inspirerad defensiv insats på Old Trafford. Dock inte muskler utan taktisk intelligens. Hull pressade högt upp i banan på ett mycket effektivt sätt men var väldigt välorganiserade i sitt försvarsspel när Man Utd väl spelade sig igenom pressen. Välförtjänt poäng för Hull som om lyckan verkligen hade stått dem bi hade kunnat lämna Old Trafford med alla tre poäng.

OMGÅNGENS MÅL

David Luiz, Chelsea 1-0, Liverpool (b). Det finns många olika sätt att utses till omgångens mål. Det finns snygga mål, skickliga mål, fräcka mål, viktiga mål, och så finns det smarta mål. Det är kanske framför allt i den senare kategorin jag placerar det här frisparksmålet. Luiz visar upp en väldigt god överblick över situationen och har i själva verket hundraprocentig koll både på att Simon Mignolet inte ser hela kartan och när Mignolet rör sig. Ett frisparksmål som dessutom kändes väldigt välscoutat.

:::

TRE PUNKTER

Det ordnar sig aldrig. Det är naturligtvis helt på sin plats att tro att man ska kunna vinna mot Chelsea borta, men det gäller ju också att komma ihåg att vinna mot Watford hemma. Jag vet inte vilken säsong i ordningen den här läxan glöms bort. Det händer Arsenal mest hela tiden. Jag är tvärsäker på det är en faktor för laget att de tittade framåt mot matchen mot Chelsea på lördag och utgick, uttalat eller ej, från att matchen mot Watford skulle ”ordna sig”. Det händer naturligtvis andra lag ibland, men det händer Arsenal för ofta för att det bara ska vara en blipp eller ett olycksfall i arbetet. Arsene Wenger säger efter matchen att de inte var mentalt förberedda. Vems jobb är det att hålla dem mentalt förberedda?

Tuff Moor. Vem hade inför den här säsongen kunnat tänka sig att Turf Moor skulle vara en av Premier Leagues allra svåraste bortaarenor? Om Premier League-tabellen endast skulle gälla hemmamatcher så skulle Burnley för närvarande ligga trea. Smått fantastiskt. Nu ligger förvisso nia i tabellen, vilket i sig borde göra Sean Dyche till kandidat för årets tränare. Sjätte segern i rad nu på Turf Moor. Men det är inte bara vinster, en vana att avgöra genom sena mål och få hjälp i avgörande lägen av felaktiga domslut, har gett Burnley och Turf Moor en omisstagbar air av storklubbsarena.

Maskning. Ett fenomen väldigt många irriterar sig på så klart. Men ofta riktas ilskan åt fel håll. I den utsträckning maskning är ett problem så är det domarnas uppgift att stävja det genom att lägga till tid. Men när domarna så sällan gör det, därför att de vanligtvis är för rädda att frångå sina fasta tumregler för antal minuter som läggs till, så belönar de i praktiken maskning som beteende. Där finns alltså problemet, om man nu anser att det är ett problem. Inte hos de försvarande och maskande lagen som tvärtom gör sitt jobb och dessutom har fräckheten att göra det rätt bra.

:::

FÖR ÖVRIGT

Märkligt hur det är möjligt att förlora ligamatcher man ska vinna även tre dagar efter cupmatcher i vilka man vilat sina viktigaste spelare.

”Liverpool’s owners’ and Jürgen Klopp’s strategy of developing a side that will compete for the Premier League title on a regular basis.” – Varför jag blir trött på journalister… Det där är inte strategi, det är en målsättning.

Det verkar som om Sam Allardyce har drabbats av Crystal Palaces dance bug.

West Ham förlorar med 0-4 på hemmaplan samtidigt som Roberto Mancini sitter på läktaren och kollar. Akta jobbet, Slaven Bilic!

Facking Leeds!

Man City rätt stora vinnare den här omgången också. Tillsammans med lagen i botten av tabellen.

Det är ingen tillfällighet att de som har varit mest aktiva under detta januarifönster är klubbar som Hull, Sunderland, West Ham, Watford med flera. Klubbar som befinner sig under eller farligt nära nedflyttningsstrecket, eller som i generell mening underpresterar. Om sommarfönstret är strategiskt lagbygge så är januarifönstret kanske i första hand krishantering.

Naturligtvis är det fullt möjligt att använda januarifönstret också till mer framåtsträvande syften. Att göra den där värvningen som verkligen lyfter laget en nivå högre upp ovanför sina konkurrenter. Eller ta chansen att värva någon eller några spelare man ser som viktiga för framtiden. Men det hör inte till vanligheterna. Att värva i januari är svårt.

Januarifönstret handlar självklart inte bara om att köpa spelare. Det handlar också om att göra sig av med spelare som inte behövs, som kostar pengar i lön och riskerar vara ett störningsmoment i spelartruppen. Det kan för vissa klubbar också handla om att behålla för dem viktiga spelare som attraherar intresse från andra och större klubbar.

Utifrån det perspektivet, vilka är egentligen januarifönstrets vinnare och förlorare i Premier League? En fråga med vilken man bör hålla i åtanke att det också kan vara en sorts seger att inte alls delta i spelet.

VINNARE

West Ham. Att utnämna West Ham till vinnare under ett januarifönster då de blivit av med Dimitri Payet kan så klart värka märkligt. Men att Payet ville lämna West Ham har inget med transferfönstret att göra, snarare är det så att West Ham förmodligen går starkare än vad de annars hade varit ut att ha frontat upp till situationen, rensat bort en oroshärd och dessutom fått bra betalt för det. Dessutom har West Ham gjort några riktigt starka värvningar under januarifönstret i form av Robert Snodgrass och José Fonte som båda är tydliga förstärkningar i två för dem viktiga lagdelar.

Everton. Inga stora projekt för Everton under januarifönstret men det de har gjort har varit kännbart. Den stora värvningen är naturligtvis Morgan Schneiderlin från Man Utd, som tillsammans med Idrissa Gana Gueye skulle kunna innebära att inget lag någonsin mer gör mål på Everton. Skämt åsido, en värvning som om Schneiderlin reproducerar den form han visade i Southampton som tog honom in i franska landslaget kommer att höja Everton minst en nivå. Lägg därtill köpet av Ademola Lookman från Charlton som en lovande offensiv talang.

Crystal Palace. Sam Allardyce har varit minst sagt missnöjd med försvarsspelet i Crystal Palace och det har han minst sagt sett till att försöka åtgärda. Patrick van Aanholt, Jeffrey Schlupp, Luka Milivojevic och Mamadou Sakho är samtliga spelare med företrädesvis defensiva uppgifter, från vänsterback via mittback till defensiv mittfältare. Det råder ingen större tvekan kring hur Allardyce tänker sig att försöka hålla Crystal Palace kvar i Premier League. Men givet att Crystal Palace befinner sig där de är i tabellen till allra största delen på grund av en svajig defensiv så är det förmodligen helt rätt tänkt.

FÖRLORARE

Sunderland. Det är en svårfrånkomlig känsla att både Sunderland och Hull mer eller mindre har sålt bort sina Premier League-platser under januarifönstret, att de i praktiken har gett upp. Men där Hull åtminstone har försökt kompensera med ett antal intressanta värvningar har Sunderland bara rotat runt längst ned i det engelska överskottslagret. När Sunderlands behov av att förstärka sin spelartrupp dessutom var så stort så blir de desto större förlorare. David Moyes måste känna sig lurad, blåst och bedragen av sin klubbledning.