Det har blivit en av de mest ingrodda och för givet tagna sanningarna inom den engelska fotbollen. Det här att varje lag nästan med nödvändighet måste rotera sina startelvor från match till match. I synnerhet då om de båda matcherna ligger med bara några dagars mellanrum och då särskilt om den första matchen dessutom råkar vara en cupmatch.
Logiken bakom den sanningen måste rimligtvis vara att genom att rotera sin startelva i cupmatchen så kommer förutsättningarna att uppnå önskat resultat i ligamatchen att öka. Den vecka som kan sägas avslutas ungefär idag gav alla chanser i världen att pröva den här teorin. Man kan ganska lugnt och tryggt säga att rotationsteorin hade en minst sagt tuff vecka.
Att Liverpool vilade i stort sett hela laget mot Wolves för att sedan bara klara oavgjort mot Chelsea är kanske inte det bästa exemplet. Tottenham lät flertalet av sina tunga spelare stå över mot Wycombe men det såg ändå halvknackigt ut mot Sunderland där det bara blev oavgjort. Exakt samma resonemang kan göras för Man Utd mot först Wigan och därefter Hull.
Arsenal roterade mer eller mindre hela sin startelva från matchen mot Southampton till matchen mot Watford. Arsenal gjorde mos av Southampton men en förmodat helt pigg startelva fick ändå för sig att förlora på hemmaplan mot Watford. Även Southampton snurrade sin startelva friskt i cupen utan att för den sakens skull få någon positiv effekt i ligamatchen mot Swansea.
Väljer man att hoppa ned en division så valde Rafa Benitez att rotera bort nio spelare ur sin startelva inför cupmatchen mot Oxford, en match Newcastle nesligt skulle förlora med 0-3. Benitez försvarade sig just med att han var tvungen för att inte riskera lagets prestation i ligaspelet. Några dagar senare spelar Newcastle 2-2 hemma på St James Park mot QPR.
Det var som sagt några riktigt dåliga dagar för den så kallade rotationsteorin, det verkar nämligen inte alls som om det hjälper i synnerhet då storklubbarna att rotera sina spelare. Tvärtom är det en tanke som ligger precis lika nära till hands att det i viss utsträckning kan vara till dessa klubbars nackdel. Att det helt enkelt blir svårare att få flyt i spelet med alltför mycket rotation.
Mot rotationsteorin ställs ofta den så kallade momentumteorin. Enligt den är det viktigaste och mest relevanta istället att låta heta spelare och spelare i form fortsätta spela match efter match. Underförstått i denna teori är att man helt enkelt riskerar att bryta spelarnas flyt och momentum om de i praktiken bara spelar varannan match.
Det är en teori med en tilltalande rationalitet. För om man nu har spelare som befinner sig i stekhet form så bör man som manager rimligtvis vilja få ut mesta möjliga av denna formtopp, i alla fall mer än bara hälften. Att vila den spelaren blir i så fall ett mer individuellt anpassat beslut, snarare än att trycka in honom i en färdigbestämd mall. Kanske snarare spela fem matcher och vila en.
Alla spelare kommer självklart inte befinna sig i en formtopp exakt samtidigt så det kommer fortfarande finnas goda möjligheter att ge speltid till alla spelare i truppen. Det är naturligtvis fullt möjligt att samordna även individuella scheman för spel och vila så att varje spelare vilas växelvis snarare än att vilas alla på en och samma gång.
Fysiologi och så kallad sports science är naturligtvis inte bara vidskeplighet eller båg. Det är självklart nödvändigt för spelare att återhämta sig. Men spelare klarar av att spela i alla fall två matcher i veckan under viss tid. Några absoluta krav att vila varannan match finns ej. Korrelationen är inte exakt eller beständig mellan antal vilodagar inför varje match och pigghet under match.
Snarare har det blivit någon slags tidens melodi att bekymra sig och förbereda sig så mycket inför nästa match på schemat att det ofta glöms bort att faktiskt klara av matchen för stunden man har framför sig. Det kan så klart framstå som framsynt, men är det istället ett tecken på att ha blicken i marken? Kanske bör sådan planering ske över en hel säsong, istället för vecka till vecka.
Det finns även kollektiva skäl att låta spelare i form spela på. Det kommer att förbättra samordningen i laget och underlätta samspelet på planen. Rent konkret är det även så att förluster påverkar även de spelare som inte deltar i matchen. En förlust i en cupmatch med många reserver kommer alltså ha en negativ betydelse för laget i kommande matcher.
Vilka spelare som ska vilas och när är inte frågor där det finns några självklara rätt och fel på förhand. Alltså kan det vara problematiskt att alltför dogmatiskt pressa på ett lag en färdig modell för detta. Istället måste det kanske vara varje managers uppgift att bedöma sina spelares behov både av att spela och av att vila individuellt, att använda sitt omdöme och sin människokännedom.
Annorlunda uttryckt, att vara en manager och inte delegera den funktionen till ett excelark. Vad som framstår som uppenbart är att engelska klubbar behöver om inte tänka om så i alla fall tänka smartare vad gäller balansen mellan rotation och momentum.