När Leicesters ägare och styrelseordförande Vichai Srivaddhanaprabha intervjuade Claudio Ranieri för att ta över efter Nigel Pearson som Leicesters näste manager någon gång under sommaren 2015 så avslutade han med en lika enkel som talande fråga: ”Om vi åker ur, stannar du kvar då?” Kanske har Ranieri all anledning att nu ställa sig den omvända frågan.
Kontraktet med Claudio Ranieri var och är tungt prestationsbaserat. Avtalet var om fyra år och utgick från en plan att under den första säsongen hålla sig kvar i Premier League. Ranieris rörliga ersättning inleddes från sjuttonde plats och förbättrades stegvis. Men det inledande avtalet innehöll över huvud taget inte ens en bonusklausul för placeringar på tabellens övre halva.
Leicester inleder den här omgången på sextonde plats, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Om Leicester hade följt den plan som Claudio Ranieri kom överens med Vichai Srivaddhanaprabha om så hade det varit en placering som kunnat anses som par för banan. Godkänt med andra ord. Men Leicesters titelbragd förra säsongen ändrade naturligtvis referensramarna.
Om inte för Leicesters sagolika, fantastiska, underbara och helt otroliga ligaseger hade Leicesters nuvarande besvär ansetts som normala. Nu beskrivs Leicester istället som befinnande sig i en krissituation. Leicester löper den högst påtagliga risken att bli blott den andra klubben i engelsk historia att åka ur Premier League eller dess motsvarighet som regerande mästare.
Det är däremot inte enbart en fråga om perception. Ligatiteln förra säsongen gör Leicesters nuvarande situation till faktisk kris. Den ledde till att en viktig spelare lämnade klubben. Att psykologin och mentaliteten i spelartruppen är en annan. Leicester är tillbaka i den grå vardagen igen. Om de inte hade sett sådana rikedomar hade de kanske kunnat leva med att vara fattiga.
Kasper Schmeichel är fortfarande en bra målvakt men är inte längre lika omöjlig. Wes Morgan är en bra mittback men lyckas inte med de avgörande brytningarna. Riyad Mahrez har fortfarande dribblingarna och passningarna men inte dödligheten. Jamie Vardy är alltjämt en bra anfallare men målen har slutat ramla in. Allt är jobbigare i motvind.
Även Claudio Ranieri visar tecken på att inte vara densamme. Leicesters stora styrka förra säsongen var en enhetlig startelva som tillämpade en enhetlig och konsekvent taktik. Den här säsongen har spelsystem ändrats fram och tillbaka, ofta med kort varsel. Förra säsongen körde Leicester sin spelidé, den här säsongen har Leicester alltmer börjat anpassa sig efter motståndarna.
Helt säkert beror detta på att motståndarna i betydligt större utsträckning har hunnit med att läsa av Leicesters taktik. De får inte längre samma utdelning, ställs inför nya problem, och Claudio Ranieri har att hantera dessa. Men Ranieris försök att hitta nya taktiska lösningar har inte fungerat. Något som skapat frustration, förvirring och irritation i laget.
När Leicester besegrade Man City på King Power Stadium i början av december trodde många att det var vändningen på Leicesters säsong, som rubbats oväntat mycket av Leicesters deltagande i Champions League. Det visade sig vara en tillfällig respit snarare än en vändning. När Leicester ikväll möter Man Utd vore en vinst inget mer eller mindre än tre poäng längre från nedflyttning.
Det finns någon form av symmetrisk ironi med att det är just José Mourinho som Claudio Ranieri ställs mot i just den här matchen. Samme Mourinho som fick sparken från sitt Chelsea just efter matchen på King Power Stadium förra säsongen. Ett Chelsea som då precis som Leicester nu som regerande mästare befann sig på sextonde plats i tabellen – farligt nära nedflyttning.
Kommer historien upprepa sig fast den här gången i omvänd riktning? Det finns fler paralleller. Chelsea var precis som Leicester är den här säsongen klara för slutspel i Champions League. Chelsea hade den säsongen tagit i genomsnitt 0,93 poäng per match där Leicester den här säsongen räknar in 0,91 poäng per match. De båda klubbarna är i princip varandras spegelbilder.
Kommer Claudio Ranieri lida samma öde som José Mourinho gjorde efter deras förra möte på King Power Stadium? Det är förvisso mycket lite som tyder på att Leicesters styrelse skulle ha fingret på avtryckaren för att ge Ranieri sparken, men i slutänden kommer det avgöras av om Ranieri lyckas med vad Mourinho inte lyckades med – att behålla sin auktoritet gentemot spelartruppen.
Den som såg Claudio Ranieri med sina spelare förra säsongen hade inte känt något som helst tvivel på den saken. Men det är en annan melodi den här säsongen. Vissa spelare har visat sitt öppna missnöje med vad de anser är brutna löften om speltid. Laguttagningar och taktiska förändringar har fått det att muttras i spelartruppen. Ranieri själv har blivit mer inåtvänd.
Alla beslut måste i någon mening handla om framtiden. Om Leicesters klubbledning gör bedömningen att Claudio Ranieri inte kommer kunna få ut rätt prestation av spelartruppen så är det något de måste ta med i beräkningen i sitt beslutsfattande. Fyra raka förluster i ligan, med 14 matcher kvar och endast en poäng ned till strecket, vore ett läge som kräver beslut.
En vinst mot Man Utd i det här läget av säsongen kan däremot vända upp och ned på begreppen igen. En vinst mot Man Utd skulle ge både Leicester och Claudio Ranieri arbetsro och andrum ned till strecket.